Jag har aldrig riktigt skrivit för hand. Åtminstone inte i modern tid. Jag har helt enkelt identifierat mig som en tangentbordsmänniska.

Men någonstans i ryggraden har det ändå funnits nån slags romantiserad idé om hur det skulle vara att skriva för hand. Och i vintras bestämde jag mig för att jag i alla fall skulle önska mig en reservoarpenna i födelsedagspresent.

[image error]Jag fick en Lamy AL-Star av mina barn, vilket innebar att jag var tvungen att åtminstone försöka skriva nåt för hand.

Hittills har jag skrivit ungefär en tredjedel av ett romanmanus och jag börjar förstå varför de som skriver för hand tycker att det är så fantastiskt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det utan att det låter högtravande och flummigt. Vi kan direkt glömma de trötta klyschorna om att papper och penna inte får slut på batteri eller att man inte blir distraherad av internet och sociala medier. Mobilen ligger fortfarande där intill och kan vara precis lika störande som vanligt med sina notiser. Och även om pennan inte kan få slut på batteri så FÅR den slut på bläck, vilket innebär att den behöver fyllas på med jämna mellanrum.

Men vad som händer, i alla fall för mig, är att jag kommer närmare texten när varje ord måste ritas för hand. Den fastnar i hjärnan på nåt sätt, och eftersom jag transkriberar kapitel för kapitel till datorn fastnar det ännu mer. Dessutom ger det mig en chans att göra en enkel redigering av texten när den ska föras över. Förhoppningsvis innebär det att jag inte behöver arbeta om lika mycket när jag ger mig på den verkliga redigeringen.

Men utöver de ”rationella” fördelarna så gillar jag känslan av att sätta pennan mot pappret. Jag gillar att det känns som något slags verktygsunderhåll att fylla på bläck. Att jag blir smutsig om fingrarna när jag gör det. Visst fick jag ont i handen de första dagarna, men det har jag tränat bort. Och jag har upptäckt att jag oftare längtar efter att skriva än innan.

Framtiden får utvisa om resultatet blir lika bra som känslan.