Maja > Recent Status Updates

”Jag har alltid tänkt att vi var så olika. Och då plötsligt var vi inte det”

Vad gör roller i en familjeskara med ens självbild?

Kanske har jag börjat ge mig hän till galenskapen, eller så är jag lättad över att det snart är slut. Hursomhelst känns det något enklare nu.

En bok med så många skruvade karaktärer, utmålade detaljer och krystade metaforer gör att den här boken är extremt svår att masa sig genom. Huvudkaraktärernas relation till sorg är intressant, men det räcker liksom inte riktigt hela vägen…

Fortfarande mer ord än handling. Känner att det tar för lång tid för storyn att vecklas ut…

Gillade att följa Klara mer än de andra syskonen. Men nu när hemligheten är ute, vad ska hända nu för att hålla upp spänningen? Har svårt att hålla motivationen uppe. Känns som väldigt mycket ord och väldigt lite driv i texten…

Rolig och tänkvärd. Louis vet hur man berättar en historia.

Seg, särskilt som ljudbok. Men den börjar ta fart nu. Hoppas på fortsatt uppåtstigande trend!

Är inte särskilt förtjust så här långt. Miljöbeskrivningarna är bra, men dialogerna stockar sig. Får aldrig något flow. Känner dessutom avsmak för huvudkaraktären från start, vilket gör det svårt för mig att vilja följa honom vidare.

Just nu ställer jag mig frågande till vad det är alla gillar så mycket med denna bok?

Jag gillar det mer och mer, ju längre jag läser. Det är irriterande relaterbart stundvis. Dock är det något i Esters högtravande språk som gör att jag inte blir helt övertygad om hennes karaktär sett till hennes ålder.

”Kärleken behöver ord”

Så originellt av en poet att tycka det. Jag håller inte med. Kärleken känns och görs. Ord är tomma i jämförelse. Utan handling tappar orden mening.

Esters och Hugo syn på begreppet ”frukost” speglar deras inställning till förhållandet. Den ene innerlig, den andre flyktig.

Ibland är språket så oåtkomligt att jag blir yr. Troligen är det ovana. För det här är inte mitt förstahandsval i vanliga fall. Men den kvicka dialogen gör att jag läser vidare trots allt.

”Varje gång hon kommenterade något blev det stumt. Hugo följde aldrig upp det Ester sa. Ester följde alltid upp det Hugo sa. Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men både var intresserade av honom.”

Hur mycket är Ester redo att offra för sin förälskelse i Hugo?

Phoebe psykologar sig genom den här bröllopsveckan på ett nästan överdrivet sätt. För precis alla verkar känna att de kan prata öppet med henne och dela sina bekännelser, trots att ingen känner henne. Kanske är det för att ingen känner henne som de kan prata fritt. Precis som med vilken terapeut som helst…

Phoebe säger ”En bra text drivs av en fråga. Och uppsatsen är skribentens bästa försök att besvara den frågan”

Vilken fråga försöker Alison Espach besvara med The Wedding People?

”Hon vevar långsamt in fisken tills den dinglar över vattnet. Det är så hjärtskärande – den här fisken som slitits upp ur sin mörka vattenvärld, kastats in i en helt annan, där de vanligaste saker som ljus och luft är chockerande. Fisken sprattlar våldsamt i linan, kraften i dess vilja att leva är så enorm.”

Fisken är en metafor för Phoebe.

1. Great hook from the start, keeps me intrigued.
2. I wish the plot is not too predictable…
3. Phoebe’s therapist sucks. Actually, all men in this book (so far) sucks.

Spänningen steg blott en sekund i finkan, sen var det tillbaks i samma jämna plågor igen. Tappar ständigt fokus och slutar läsa/lyssna så fort astrologisnacket återkommer.

Att den här boken är välskriven är det inget snack om. Men handlingen börjar bli lite långdragen. Jag saknar en ordentlig konflikt.

Samtidigt finns vissa lösa trådar kring huvudkaraktären.

Vilka är flickorna? Var är hundarna? Varför har alla dessa människor plötsligt gått och dött? Har vår huvudperson med dödsfallen att göra? Håller tummarna för en riktig plot twist snart..

Intressant att följa en äldre kvinna som FMC. Intressanta grepp på död, kropp och själ med en aning mystik. Också mycket lullull och sega passager. Är inte helt såld ännu men kommer fortsätta lyssna.

Sara - den som GER och den som TAR.

Emelie - den som påminner om allt de blundar för, i alla år.

Alla har sina anledningar att vara en del av Stacken.

”Ibland måste man bli av med någon. Det är inte värre än så”

Sättet som AN skriver på - att hoppa mellan olika människors perspektiv på samma sida - funkar på ett sätt som jag inte är van vid. Det är enkelt och öppet.