Magnus Ödling's Blog

HP: Det var inte ont om svenska death/thrash-band runt millennieskiftet. The Forsaken var ett av dem. Jag vet inte om de var bättre eller sämre än genomsnittet, ett blindtest på alla de här banden är ingen enkel uppgift. De fick kontrakt på Century Media i alla fall och då borde de rent tekniskt ha legat över genomsnittet. Vad mer vet jag om The Forsaken? De var från Landskrona och jag har för mig att sångaren sjöng lite mörkare än brukligt. Jag kan såklart ha fel. Det kom från söder, så mycket vet jag. Hur då? Därför att de kisade på sina bandfoton eftersom det var så satans soligt. Det händer INTE i Sundsvall, det kan jag tala om för er. Vi har sjutusen ord för mulet, men inget för lycka.

Jag och Skogen-Jocke satt som vanligt och gaggade om skivomslag, jag tror det började med att jag skickade Guidance Of Sin till honom med frågan om vad fan det är som händer på skivomslaget till ”6106”, eller ”060” eller vad nu skivan heter. Efter en stunds djuplodande diskussioner tyckte Jocke det var dags att vi gick igenom The Forsakens skivomslag.

Vem kan tacka nej till en sådan uppgift?

SJ: Jag äger två skivor med The Forsaken, ”Manifest of Hate” och ”Arts of Desolation”, och måste säga att det var längesen jag lyssnade på dem. Jag vill minnas att jag tyckte det var välspelat och hårt när det släpptes dock. Men utöver det så är min relation till The Forsaken att de spelade på en gammal klasskompis kräftskiva, ”Hårdrockskräftan”, i Törnåkra (som ligger utanför Gemla, som ligger utanför Alvesta, som ligger utanför Växjö) för typ 20 år sen, samt följande;

När vi spelade in en demo i Malmö med mitt dåvarande band runt 2003, i Mystical Arts Studio, med Mistelteins Varg bakom spakarna, så kunde jag inte vråla ordentligt. Det lät helt enkelt förjävligt. Då föreslog han att vi skulle låna in sångaren i The Forsaken, som han kände väl. Vilket dock aldrig gjordes. Istället pitchades sången upp (?). Nåja. Spola fram ett år eller så, till något gig på KB i Malmö, där jag stötte på sångaren i The Forsaken. Jag berättade om sångfadäsen och att han var tänkt att lånas in via Varg. ”Va?! Honom känner jag inte alls!”, blev svaret. Vem som ljög, får de bråka om själva. Oavsett en rolig anekdot för mig.

Reaper -99

HP: Året var då alltså 1999. Vi snackar en trespårsdemo. ”Truth of God”, ”Daemon Breed” och ”Project: The New Breed 666”. Knogarna vitnar och jag gör allt i min makt för att inte ge mig ut på en lång utläggning gällande sådana här titlar/texter. Det är omslaget vi ska fokusera på.

Glesbygdstribal, data-gas, svårläslig text på grund av tidigare nämnda gas. Det ser helt bedrövligt ut och jag kan tänka mig att när tonern på kopiatorn sjöng på sista versen när grabbarna tryckte sina CDr-skivor såg det ännu dassigare ut. Vad ska det här ens föreställa? Det framgår inte alls att grabbarna spelar metal när man beskådar detta spektakel, det ser snarare ut som något man kan se på någon gudsförgäten rave-compilation. Extreme Rave 666 2000.

SJ: Det skulle kunna vara en sådan där Happy Hardcore-samling, eller liknande. Knulltechno med andra ord. Glänsande tribalsigill mot en abstrakt blå bakgrund. Bandnamnet ligger lodrätt och titeln har en sådan där skön övertoningseffekt som var poppis förr. Gult mot blått. Heja Ravelli!

Manifest of Hate

HP: Från det där demoomslaget till Century Media, det är bra jobbat. Den här skivan har faktiskt lite Sundsvallskoppling då Rehn från Abyssos snickrat ihop en låt. Titelspåret till och med. Med det sagt hade The Forsakens debut kunnat heta ”Moonlit Vampires … and Tragic Serenadial Romanceifications”. Då hade jag köpt blint.

När det kommer till Photoshopspyor är detta ett otroligt typexempel. Det finns ett begrepp, som jag själv myntat, som heter Century Media-fult. Det här är Century Media-fult. Hur ett så stort bolag i stort sett aldrig släppt en platta med ett snyggt omslag är imponerande. Sedan kommer man på, javisst ja, de är ju tyskar. Och! Börja inte knorra om blyertsriddare på någon Old Mans Child-skiva. Om du nu tycker det är så snyggt, tatuera gärna hela ryggen!

Här … ja, det går knappt att beskriva. Det är något dataskelett som står och gapar över buzzwords från en PowerPoint-presentation, sedan ett träfönster med data-betar i. Där finns även ett öga som stirrar surt. Jag vet inte vad det här har med hatmanifest att göra, men just själva känslan, hat, känner man. Färgerna gifter sig inte riktigt. Ja, klagar man på AI-omslag, men släpper igenom sådant här, då är man faktiskt galen.

SJ: Vad var grejen med bronsskimmer i början av millenniet? Allt skulle gå i den tonen. Photoshopbrons då givetvis. Här har vi ett inzoomat öga intryckt i en bröstkorg, med fyra bockhorn, vackert placerat på en halvfärdig fågelholk från träslöjden i årskurs 9.

Biologilektionens skelett till höger, som bara skriker ut sitt hatmanifest, beprytt med lite ordbajsande fisdjupa textcirklar om Tellus.

Arts of Desolation

HP: En kräftskiva.

SJ: Den köpte jag för några månader sedan av Jocke Proos i Vampire, när han sålde av sina främsta CD-skivor. Smaka på detta paket; The Forsaken, Sanctification och HatePlow. Har fortfarande inte lyssnat på dem, men fick någon slags stroke i febrig nostalgi där och då.

Omslaget då? Klassiskt 2002. En huggormsfossil som klättrar ut ur ögat på en marulk, medan ett ostron sticker fram en vass kräftstjärt som vapen. Samt en hand med deras egna tribalsigill. Inget krångel.

HP: Hade inte Divine Souls från Kramfors något liknande? Woah, det var värre än jag mindes det. Vad var det egentligen med de här Photoshop-marodörerna och deras besatthet av havslevande snusk med skal? Tydligen Soilwork-Carlos som gjorde Divine Souls-omslaget. Han gjorde inget åt The Forsaken, märkligt nog. Däremot blev det ett omslag till Enforsaken som … jag ger upp.

Traces of the Past

HP: Wow! OK, Niklas Sundin är en kanonkille, det här … är kanske inte hans bästa verk. Det finns dock några regler jag går efter och en av dem är att om man varit studioansvarig för Nåstronds ”Toteslaut” är man helt fri från skuld. Helt. Fri. Från. Skuld.

Nu blev jag faktiskt osäker på om Sundin faktiskt spelade in den, eller om det är något jag bara fått för mig i 30 år. Oavsett så är det fri lejd från min sida. Bara tanken på ”Toteslaut” gör mig på så gott humör att det här är det snyggaste jag sett i hela mitt liv.

SJ: En trasig DNA-stege flaxar i skyn, medan en sladdbeklädd man med spetsigt huvud flämtar i oro. Det var mycket futuristiska inslag på omslagen strax efter millenniet, och även här kan man se slangar i trädet och på mannen, samt några rymdbubblor i omlopp. Eller om det är dank man spelade kula med som liten? De i metall, som man alltid vann med och krossade de andras kulor. Kallades de inte för dank? Jag tror fan det.

På den här skivan kör de Blackened med Metallica. Den tyckte jag var bra när den kom. För på den tiden gjordes det mest svindåliga ABBA-covers, av någon outgrundlig anledning.

HP: DEN ABBA-tributen ska vi gå igenom! Minns mest Morgana Lefay som fylleknullade sig igenom Voulez-Vouz. Eller ja, minns och minns. Tror hjärnan bara stängde av. Tad Morose rev av Knowing Me, Knowing You utan ett tanke på konsekvenserna och … ja, konstigt nog sitter väl ingen av dem i fängelse efter den terrorattacken.

Beyond Redemption

HP: Beyond redemption, indeed! Comeback-plattan från 2012 är om möjligt ännu värre när det kommer till omslag. Tribalen från första demon är tillbaka och är liksom en gloria över någon ylande jävla skelettidiot som antingen biktar sig väldigt högljutt eller försöker pressa in dörren till ICA Esplanad. Inte Century Media-fult, vi snackar Massacre Records-fult. Ja, jag vet, så illa är det faktiskt.

SJ: Återföreningen! Fast den visste jag inte om förrän 10 år senare. Photoshop är framme igen. Denna gång utspytt av Gustavo från Brasilien. På hans Metal Archives-foto sitter han iförd en tröja med Dew-Scented. Jag säger inte mer än så.

Omslaget pryds i alla fall av ett skrattande skelett med skrynkliga mormorshänder, och deras sigill sitter som en rabiesstrut runt kraniet.

Jag hoppas att The Forsaken kommer att släppa fler skivor med omslag i samma anda. Grejen är ju att man VILL ha de där daterade omslagen. Vore ju sjukt tråkigt om de helt plötsligt släppte en Seagrave-platta.

HP: jag håller helt med. Jag accepterar inget annat när det kommer till The Forsaken. Det SKA vara ett bronsfärgat virrvarr av dataskelett, fågelholkar, kräftdjur, strutar, sladdar och tribaler.

På återseende

/Hatpastorn & Skogen-Jocke

Mortiis har avhandlats tidigare på dessa sidor, men man blir aldrig klar med Mortiis. När jag stod och rensade ur skivsamlingen häromdagen blev jag återigen varse om de mängder av Mortiis-relaterat material jag äger. Allt ska vara kvar såklart, andas ut. Jag älskar Mortiis. Dock blev jag påmind om vilket litet geni den människan är. För att ändå ha släppt så pass få skivor genom åren är antalet återsläpp och olika format de är släppta i hissnande. Att vara Mortiis-komplettist är en ekonomisk ruin. Glöm heller inte hans sidoprojekt som exempelvis Vond och Fata Morgana. Få skivor, många varianter och återsläpp. Det märks att han är skivsamlare själv.

Vidare spelar han en hel del live, både ensam och med en extra trumslagare. Tippar på att han tar rätt bra betalt per spelning, plus säljer enormt med merch så han har ju hittat guldet vid regnbågens slut. All heder till honom, de timmar han lägger ner på sociala medier, sin fanclub och på alla dessa återsläpp och spelningar måste vara otaliga.

Med det sagt gjorde Mortiis en grej tidigt i sin karriär som få andra har gjort. En grej så briljant att det faktiskt är helt ofattbart att inte fler har gjort det. Vi snackar ”Crypt of the Wizard”.

1996 släppte han följande:

”En sirkel av kosmisk kaos” på svart och på blå vinyl.

”Ferden og kallet” på svart och på röd vinyl.

”I mørket drømmende” på svart och på genomskinlig vinyl.

”Stjernefødt” på svart och på vit vinyl.

”Vandrerens sang” på svart och på lila vinyl.

Samtliga med helt overkligt snygga John Bauer-omslag och samtliga med två låtar per skiva.

Sedan 1997 släppte han ”Crypt of the Wizard” där han samlade samtliga låtar på ett och samma släpp. Ingen vet hur många olika utgåvor det finns av ”Crypt of the Wizard”.

Jag har alla fem separata vinylsläpp OCH ”Crypt of the Wizard” i ex antal utgåvor. Det är det fler än jag som har. Mortiis vet hur man lockar skivsamlare till pumpen. Ändå känner jag mig inte totalt blåst på konfekten trots att jag genom åren betalat alldeles för mycket pengar för de här stackars låtarna. Det är fan unikt.

I verkligheten är det OTROLIGT ormigt att först dela upp skivan i fem separata släpp, för att sedan släppa en version med alla låtar på. Visst, försvarare kan bortförklara detta med att ”Crypt of the Wizard” är en ”samlingsvolym” och inte ett vanligt album, men jag är inte så säker på det. Jag tror Mortiis helt enkelt var smart.

Numera när alla band återsläpper sina alster i 10 olika färger som har noll med layouten att göra är det udda att fler inte gör som Mortiis, om än i bakvänd form. Istället för att först sälja på lösvikt och sedan samla allt säljer man lösvikt av något som redan är släppt.

Häng med nu för fan.

Tänk följande scenario. Emperor pangar ur sig vrålsnygga vinylsläpp med unika omslag i stil med vad Mortiis gjorde med ”Crypt of the Wizard”-sviten. Vi snackar exklusiva Necrolord-omslag på varje skiva. Den nivån. Eller varför inte helt trafikskadade AI-konstverk, kostnad gratis?

”Into the Infinity of Thoughts” där ”The Burning Shadows of Silence” är på B-sidan. 500 svarta, 300 Necrolord-blå.

”Cosmic Keys to My Creations and Times” där ”Beyond the Great Vast Forest” är på B-sidan. 500 svarta, 300 Necrolord-lila.

”Towards the Pantheon” där ”The Majesty of the Nightsky” är på B-sidan. 500 svarta, 300 Necrolord-magenta.

”I Am the Black Wizards” där ”Inno a Satana” är på B-sidan. 500 svarta, 300 Necrolord-neonbeige.

Vissa av er kanske fnyser åt idén, ni andra vet innerst inne att ni skulle köpa rubbet. Kanske i bägge färgerna. Totalt 3200 ex är inga mängder när vi snackar Emperor i allmänhet och ”In the Nightside Eclipse” i synnerhet så jag tror det blir snabbt slutsålt. 3200 skivor för vinylfullpris trots att varje skiva bara innehåller två låtar från en skiva som släpptes för 30 år sedan.

Många andra band kan göra samma sak ända tills det blir för mättat, men det kan ta en stund.

Erkänn att det är helt briljant. Istället för återsläpp av en klassisk skiva så delar man upp den i fyra, fem, sex separata släpp, paketerar så ingen med ögon kan säga nej och säljer. Som skivsamlare är man ju dum i hela huvudet så finns det en serie med skivor, vill man ha alla.

Ingen kommer såklart att lyssna på dem, man lyssnar ju på fullängdaren. Hahaha, det är helt fantastiskt. Sälja en skiva i lösvikt som alla redan har, som ingen kommer lyssna på, men orimligt många kommer betala för eftersom de är fina att titta på och formatet är lite hejigt.

Mortiis lade grunden 1996, nu är det dags för resten att komma i kapp. Satyr har ju guldläge med Wongraven. Den skivan släpptes aldrig officiellt på LP.  Bara fem låtar på den, men det där löser Satyr enkelt med att plocka fram den akustiska gitarren och synten och bara härska. Jag tänker ”Fjelltronen” i sex delar. Vinylfullpris. Snygga omslag, kanske en liten plansch eller ett klistermärke. Minst två färgvarianter. Bonusspår. Deluxe Edition? Då får man med en kopia av blomman Frost plockade i Roadkill Extravaganza!

Det tragiska är att jag hade köpt samtliga och varit så jävla arg på mig själv och alla inblandade. Ändå najs med ”Fjelltronen” på LP, om än i lösviktsformat. För den där ”Fjelltronen”-bootlegen från 2012 på LP är fan hopplös att få tag i!

OCH! Får Satyr för sig att släppa ”Fjelltronen” på en helt normal LP finns det en överhängande risk att han kommer fucka till det som med återsläppen av ”Dark Medieval Times” och ”The Shadowthrone”. Ni vet, ”ny fräsch layout” och ”fet remix” som exakt INGEN bad om. Plus mjölka ut musik som får plats på EN LP-skiva till två så det blir en dubbel-LP. Ingen gillar onödig dubbel-LP. Särskilt inte när man får byta sida oftare än när man lyssnar på en sjutummare!

Ulver kan glida in och göra något liknande med ”Bergtatt”, ”Kveldssanger” och ”Nattens Madrigal”. Jag tänker minst 15 LP-skivor om man ska ha hela trilogin. Gånger två om man vill ha bägge färgvarianterna. Nya omslag av Tanja Stene. Sedan efter ett år släpps en exklusiv box med alla 15, ”Re-re-re-remastered by Trickster G Rex”. Hörde jag minst fyra färger så det blir fyra boxar? Kanske en femte box, ultimate edition, som levereras i en gigantisk fågelholk.

Prisbild. 299 per LP, 5000 per box. Ska man då ha alla LPs med bägge färgvarianterna blir det 30 skivor man måste köpa. 30 gånger 299 är 8970. Sedan vill man ha alla fyra boxar, det blir 20000, Avslutningsvis, deluxeutgåvan, fågelholkedition för 15000. Vad blir nu det? 8970 plus 20000 plus 15000 … 43970. Plus frakt. Men då har man fan allt, i den batchen.

Egentligen borde jag ta ut konsultarvode för här sitter jag och sprider million dollar ideas, helt gratis!

Sedan in i hyllan där de står och samlar damm medan man lyssnar på ”Bergtatt”, ”Kveldssanger” och ”Nattens Madrigal” på CD. Eller på Spotify på sin TV-apparat om man är riktigt jävla sinnessjuk. Ni vet det där klippet där David Lynch går bananas på folk som kollar på långfilm på sin mobiltelefon? ”Such sadness”. Jag är lite så när det kommer till Spotify på TVn. Visst, det är superbekvämt, men det finns en stor sorg i det.

Vi avslutar det hela med min klagosång över att jag fan aldrig lyckas få tag i The Anja Offensive-släppet, ”Emperor of a Dimension Unknown”. Där snackar vi vild layout och en stark känsla av att jag kommer att dö om jag inte får äga den. Smaka på den här infon om skivan:

Comes with booklet containing early Mortiis lyrics for the upcoming book.

Limited to 300 copies.

The album was released with the English translation of the title ”Keiser Av En Dimensjon Ukjent”.

According to Mortiis (speaking with him after a gig in 1999), all copies include double cover sleeves. He didn’t know why the US distributor did this, maybe to use the 2nd as a poster?

Inner sleeve layout drawing by David Thiérrée (Darkarts)

På återseende

/Hatpastorn

Man vet att det kommer bli en bra dag när man får ett meddelande från Irminsul Sverdmester som lyder, ”Vad tror ni om Pagan Ulver från Marocko?”.

Pagan Ulver är ett otroligt bandnamn. Ett namn man hittar på när man vill framkalla skrock och gubbfniss. Eller när man fantiserar ihop ett band som inte finns i verkligheten. Pagan Ulver finns i verkligheten, vad nu det egentligen innebär.

Bandnamnet är inte Alfa och Omega av märkligheter när det kommer till dessa marockanska marodörer. Herr Sverdmester påpekade att den där symbolen i bandets logo känns väldigt Satanic Warmaster. Så är det ju.

Låt mig gräva lite djupare i den här graven. Bandet bildades 2020 och med tanke på hur kort tid de existerat har de ändå lyckats beta av många medlemmar. ABH, Hellven, Moorkat, HH, AR och BA har fått stryka på foten. Kvar är dessa krigare:

Ash, på trummor. Äsch, säger jag.

Raven Samael, gitarr, sång, bas, synt. Jag gissar att Raven Samael är hjärnan bakom bandet. Etta på Raven Samael-listan liksom.

Sin, bas. Tyvärr inte Lord Belial-Sin så på Sin-listan har Pagan Ulver-Sin långt kvar till toppen.

Seth, gitarr. Pagan Ulver-Seth har även han en bit kvar för att nå Seth-toppen. Har du Seth på fan?

Turab, synt. Turab i oturab. Äh.

Fenrisúlfr, sång. Naturligtvis måste vi ha en Asadyrkande marockan på sång.

Enligt Metal Archives finns det 54 metal-band från Marocko. Otroligt att Pagan Ulver ändå lyckats ha så många medlemmar. Förutom Moorkat som spelade i marockanska Vargriket spelar inte någon annan i Pagan Ulver i något annat band. Det borde ju vara total bandinavel. Märkligt. Marockanska Vargriket … det är jävligt roligt. Jag var faktiskt tvungen att fråga Internet om det finns vargar i Marocko och här har vi svaret:

Ja, det finns vargar i Marocko. Den art som lever där kallas den afrikanska vargen ( Canis lupaster ) och har observerats i Mellanatlasen. Denna vargart är en inhemsk art i Nordafrika och har anpassat sig till att leva i Marockos bergiga områden.

Kom inte och säg att ni inte lär er något när Hatpastorn är i farten!

54 band ändå. Frågan ni alla ställer nu är ”hur många IA-band finns det”. Sitt i båten gott folk, det var det första jag kollade. Ett. Det finns ett IA-band från Marocko. Symfonisk goth metal, naturligtvis. Bandnamnet?

Analgesia.

Om vi återgår till Pagan Ulver så har de släppt en singel från 2023 vid namn ”Chaos Unfolds”. Upphovsmännen var Ash, Moorkat och ständigt aktuella Raven Samael.

För bara några dagar sedan släpptes bandets första fullängdare, ”Obsidian Flame of Thy Offering”. Där är hela ligan med och vevar.

Jag känner mig inte helt redo för att faktiskt lyssna på det bandet släppt, så vi fortsätter med en okulär besiktning.

Här har vi hela gänget.

Från vänster. Marockanska Abbath har ätit gott på senaste. Marockos nationalrätt? Couscous. För snart 40 år sedan fick min morsa ett skov och fick för sig att göra kokostoppar. När jag kom hem från skolan fick jag veta att det inte blev några kokostoppar eftersom morsan använt couscous istället för kokos. Jag är helt seriös nu.

Sedan har vi en korthårig yngling som står lite halvhjärtat som en zombie. Det är vad det är. Pagan Ulver liksom. Rock on!

Men sedan har vi en riktig legend som ser sagolikt kissnödig ut samtidigt som han brister ut i ett högljutt ”TA-DA!”.

Nummer fyra på listan, det här måste vara Raven Samael. Om det inte är Raven Samael ÄR det ändå Raven Samael. Det sjuka är att om flera år kommer jag vara på en spelning, se någon som spökat ut sig och utbrista i ett ”Oj, den där jäveln har fan gått full on Raven Samael”, och INGEN kommer förstå vad jag menar. Och med spelning menar jag att det kan lika gärna vara en AW med jobbet, vilket kommer göra det ännu mera obegripligt för alla omkring mig.

Jag trodde först att herr fem satt på något, men nu ser jag att han helt enkelt bara lutar sig mot trädet på ett sätt jag aldrig sett förr. Är han flera meter lång? Kliar han röven mot barken? Varför var han tvungen att stå på det där sättet?

Sist ut, lite oskarp, men på den där nivån har man släppt igenom.

Nu har vi rett ut en hel del gällande Pagan Ulver. Bara en sak kvar, musiken. Jag sprang till Clas Ohlson nu på lunchen för att köpa en ringklocka. Det gick så smidigt att det fanns tid att lyssna igenom några bitar från ”Obsidian Flame of Thy Offering”. Symfonisk black metal utan större överraskningar. Är det bara jag eller är det otroligt bortkastat när band från mer exotiska länder använder exakt noll procent av sitt eget musikaliska arv och istället tröskar på i samma hjulspår som tyska Last Episode-gäng tutade på i för typ 30 år sedan.  

Allt är vad det är, antar jag.

Pagan Ulver och Raven Samael är från och med idag referenser jag bär med mig i graven.

På återseende

/Hatpastorn

Det här vet jag om Anvil:

De vägrar att lägga ner
Frontmannen kallar sig Lips
De är från Kanada
Det gjordes en kul dokumentär om bandet
De har städ på sina skivomslag
De fyller upp bokstaven ”A” på skivbutiker så man måste lyfta ur minst 3 kilo osäljbart Anvil-material för att ens ha en chans att kunna bläddra i backen
De är både bättre och sämre musikaliskt än man kan tro
De har en hel del brutalt spåniga texter
Jag har exakt noll skivor med Anvil

Jag är således expert och idag tänkte jag att vi kikar på bandets skivomslag, samt väljer ut en text eller två som är extra underlig, plus lite trivia. En studie i mysteriet Anvil med målet att inte höra en ton.

Hard ‘n’ Heavy

Debuten från 1981. Maj. Jag föddes i januari och är således äldre än Anvils debutskiva. Herregud. Omslaget är lite coolt och väldigt hårdrock. Av titlarna att döma är det knulligt. ”I Want You Both (with Me)”, ”Bedroom Game”, ”Oooh Baby”, ”Oh Jane” och ”Bondage”. En titel som sticker ut med besked är dock “Hot child”.

I took her back to my place
You know she felt just fine
I started coming on to her
In seconds she was mine
Morning sun shone in her hair
You know she sure looked wild
I could really tell then
She was a Hot Child

Make sure, make sure I’m home before light

Stark sås.

Metal on Metal

Har man sett dokumentären om bandet har man haft titelspåret på hjärnan sedan dess. Omslaget är rätt snarlikt debuten. Den här gången är det en vinkelslip eller liknande som man attackerar städet med. Gnistor flyger. Hej och hå.

Titlarna är inte alls lika kanadaknulliga som sist. ”Mothra”, ”March of the crabs”, ”Jackhammer”, ”Tag team”, Scenery”. Ibland känns det som att frontmannen Lips tar titlar och ord helt på måfå. ”Jackhammer” verkar ändå vara lite subtilt tvetydig i sitt budskap.

Jackhammer pounding your pile
Jackhammer you’re gonna cream
Jackhammer that’s your style
Jackhammer you’re gonna scream

Vid närmare analys är det bra stånkigt i de flesta av texterna. Jag vågar inte ens läsa ”Mothra” för den handlar garanterat om att Godzilla sodomerar den jäveln medan japanska barn klappar händerna och Lips själv står och tokhudar i en attackhelikopter.

Forged in Fire

Skiva nummer tre. Sämsta omslaget än så länge. Det där ser bara för dassigt ut. ”Butter-Bust Jerky” handlar om att Lips vill … ja, det rör sig om stora pattar och säd helt enkelt. Jag ser framför mig hur Lips sitter och författar de här texterna med blossande kinder. Han gillar rim och farliga kvinnor. Det blir ju så. Ett tecken på att man är skadad av alla texter man läst och skrivit själv genom åren är att många av Anvils första verser liksom bjuder upp till ett makalöst mordinferno redan i vers två. Ta ”Hard Times – fast ladies” som exempel.

Three of you are all alone
On the road long way from home
No one here to
Tell you what to do tonight
You look at us and you think you might
Try us on for size

Jag har läst nog med Cannibal Corpse-texter för att veta EXAKT vilket griseri det här kommer bli. Därför blir det lite udda när slakten uteblir och det blir … fnösktorrt kanadensiskt samlag.

Strength of Steel

Nu är skivomslaget i ordning igen. Det där, det är hårdrock. ”Straight between the Eyes” was used in the intro to the ”Sleepaway Camp 2: Unhappy Campers” 1988 movie. ”Wild Eyes” is included in one scene to ”Sleepaway Camp 3: Teenage Wasteland (1989).” Rätt kul trivia och bra filmserie. Jag undrar emellertid om Lips känner till tvisten i filmerna. Ni som vet, ni vet. Kanske dyker det upp en låt med Anvil på nästa skiva som heter ”She was a dude!”. Herregud vad jag håller tummarna.

Pound for Pound

Det gjorde det inte. Dock en låt vid namn ”Safe sex”!

Fits like a glove
When you’re ready for love
Don’t matter if you’re short or tall
One size fits all
One size fits all
Ultra thin
For a good tight feel
An antibacterial
Banana peel

Man undrar vad som föranledde detta lyriska stordåd. Femte skivan in i karriären och ex antal mil på vägarna var det kanske dags att ta på sig kondomen. Blev kanske svårt att rimma på antibiotikaresistens? Skivomslaget är ingen höjdare denna gång. En nähä-upplevelse. Jag märker även att Lips börjar bli lite politisk i sina texter. Det är inte bara knull, det dyker upp obehagliga Truth Denier-doftande historier när man minst anar det. ”Where Does All the Money Go?, “Senile King” och ”Corporate Preacher” är tre snabba exempel. Texten till “Toe jam” vill jag inte ens kommentera. Finns inget politiskt i den.

Worth the Weight

Dassigt igen på omslagsfronten. Trist! Inledande låten ”Infanticide” har en text som är rätt brutal. Här fick jag lite Cannibal Corpse ändå. ”Bushpig” är låt 63782 av Anvil som antingen kan tolkas att man kör ett fordon, eller att det pågår könsumgänge. ”Sins of the Flesh” är åt Cannibal Corpse-hållet igen. Katolska präster, ni vet. I övrigt känns det lite oinspirerat. Omslaget är som sagt ingen höjdare och lyriken är fadd. Ett argare Anvil är inte en gladare Hatpastor.

Plugged in Permanent

Äntligen ett fotografi som omslag igen! Anvil mår bäst av det. Här ett städ som mosar en akustisk gitarr. Nu är jag inte så insatt i Anvil-mytologin, men jag vill att de i begynnelsen släpade runt på riktiga städ för att ha på scenen. Man kräks ju bara av att bära ett cymbalcase uppför 14 trappor i Tyskland. Tänk då ett dussin live-städ som ska kuska med. Skönt specialbagage! Ryan Air, med städ i packningen. Ångesten.

”Racial hostility” är låt ett. Här rabblar Lips upp alla öknamn han kan på olika raser. Clawfinger får stå i skamvrån. Låt två handlar om Doktor Kevorkian. I låt tre sjunger Lips om hur mycket hasch han röker. Andra textförfattarstordåd är ”I’m Trying to Sleep” och ”Face Pull”. Den sistnämnda verkar primärt handla om att Lips är stressad.

Det här är jävligt dassigt.

Jag sitter och gissar hejvilt eftersom mina kunskaper om Anvil är usla, men rent generellt brukar det vara så att så fort en musiker börjar skriva lyrik om fördelarna med hasch dröjer det inte många minuter innan det börjar bli politiskt i texterna. Och med politiskt menar jag konspirationsteorier och allmänt Truth Denier-svammel. Man skulle kunna säga att gräs är en inkörsport till ett inte sällan missriktat samhällsengagemang. Eller ja, engagemang och engagemang, Youtubes skuggsida och sedan gnälla på sociala medier är väl inte riktigt samma sak som att stå och skrika på barrikaderna.

Absolutely No Alternative

Men YES! Ett redigt omslag till. Titlarna är tillbaka i god form. Lips verkar överlag vara på bättre humör. ”Green Jesus” handlar om pengar, ”Show Me Your Tits” är mer rätt på. Lips älskar bröst. ”No One to Follow” är politiskt gnäll, ”Hair Pie” … haha, det är inte bara bröst som Lips är förtjust i. I ”Piss Test” tycker Lips det är förjävligt att man måste göra ett pisstest, ”Red Light”, ni kan nog gissa er fram där. I ”Black Or White” löser Lips rasismen en gång för alla. Bra gjort!

Det är typ hälften politik och hälften snusk. Ändå OK ratio så långt in i karriären. Plus, ett ordentligt skivomslag. Hur skivan låter? Det vet ingen.

Speed of Sound

1999 var som vi alla vet ett känsligt år. Hur står sig då Anvil? Omslaget är ful-fult och idén väger inte upp det. Ett attackplan i städskrud. De aerodynamiska egenskaperna kan diskuteras.

Titeln ”Man over Board” pockar på min uppmärksamhet. Sjunger Lips om en snubbe i sjönöd?

There s a man over board
He ain t just catching cod
Teach you how to whale
On his ship you will sail
Baiting, waiting, anticipating
Skinboat to tuna town
Ship to shore
Back for more
Skinboat to tuna town
Skinboat to tuna town
Skinboat to tuna town
Skinboat to tuna town

Som kille är man inte alltid världsbäst på att tolka signaler men jag chansar att ”ta skinnbåten till Tonfisk City” kanske har med blommor och bin att göra.

I ”Bullshit” går Lips full on Truth Denier.

Bullshit, you lie like a rug
Bullshit, so smart and smug
Bullshit from your wife and your kid
Bullshit for nothing you did
Bullshit, it rings in my head
Bullshit won t stop ‘til I m dead
Bullshit, you re drying the well
Bullshit, you can go to hell

Sådana här nödrim tjugo år in I karriären. Det är faktiskt otroligt. Jag kan inte påstå att det reder upp sig i ”Matress Mambo”, men det reder ändå upp sig i ”Matress Mambo”. Läs gärna den på er fritid.

Nu ska vi se. Den här skivan släpptes 1999. Lips föddes 1956. Han var då 43 bast! Och nödrimmar ”rug” och ”smug”, på sitt eget språk! DÄR har vi bullshit.

Plenty of Power

JÄVLAR vilket kasst skivomslag! Wow! Den här har jag aldrig ens sett förr. Vem köper de här skivorna? Ändå Massacre Records som vi avhandlat tidigare på dessa sidor. Bland annat i en artikel om shape-CD. Fick Anvil en shape-CD? Vore enormt fattigt om de inte fick det. En CD-skiva formad som ett städ som bandet haft som signum sedan dag ett är rimligare än … ja, jävligt mycket rimligare än Hypocrisys kyckling-CD eller den där Catamenia-monstrositeten.

Guds död!

Texterna är oväntad svaga. De handlar om traktorer, någon snuskgubbe, datorer, att bryta mot lagen, wrestling, sjöjungfrur, att inte trivas på jobbet, hårdrock. Inte ens bonusspåret ”Dirty Dorothy” bjöd upp till dans.

Äh.

Still Going Strong

Med en sådan skivtitel vet man att bandet börjar krokna totalt. Omslaget ser helt förjävligt ut. Photoshopspya med många klassiska kardinalmisstag. Även jag kan ha gjort ett misstag. När jag började detta hade jag ingen aning om hur många skivor Anvil faktiskt släppt. Skräcken är nu att bandet blivit så trött att det inte finns så mycket att kommentera kring omslag, texter och allmän trivia. Anvil är som roligast när de sjunger om heta barn och säkert sex. Jag hoppas att de får en nytändning, annars kommer resten av detta inlägg bli en dassfest.

På denna skiva finns det en låt om haschrökning, ”Sativa”, resten är bara trist. ”Holy Wood” bjuder på poesin ”Holy wood holy shit” och det är på den nivån vi ligger. Annars är det mest tidsresor, en helvetesskildring och att vänta på saker och stå i kö. Bedövande tråkigt. Jag är faktiskt paff att Anvil inte sjungit om Egypten, Atlantis, pirater, romer eller rymden än. Med reservation att jag missat något. Who can blame me? Vad är det förresten med gamla hårdrockare och ordet ”Gypsy”? Jag kan komma att återkomma till det.

Back to Basics

“Back to basics”, det får vi verkligen hoppas! Omslaget är rätt OK, lite grumligt och datagasigt bara. ”Keep It Up” handlar om fördelarna med Viagra. Det här är alltså en mindre viril Anvil-platta än tidigare. ”You Get What You pay For” är snudd på kuslig då den lika gärna kan handla om att köpa Anvil-skivor. Ett bedrägeri. Vidare finner vi en låt om att hugga ner träd och ett par politiska gnällbitar. Det största chocken är ”Fast Driver” som faktiskt handlar om att köra snabbt och inte ett illa dolt snusk.

Uff.

This is Thirteen

Tydligen är detta skivan bandet spelade in medan de gjorde dokumentären. Vi snackar alltså ett Anvil på absoluta botten av sin karriär. Till och med Massacre Records gav upp och då ska ni komma ihåg att Massacre släppte minst TRE fullängdare med Mystic Circle! Just det, post-millennieskiftet. När Mystic Circle inte ens orkade att ha på sig corpse paint! Det vilar en djup sorg över det här. Tretton låtar jag inte ens orkar läsa texterna till så jag tänkte hitta på en helt egen Anvil-text. Vad ska den handla om? Vi tar … schack. Haha, fy fan vad torrt. Nu ska vi se om jag kan grötrimma, få in lite snusk och gnäll.

”Chess”

Chess!
It´s blacks against whites
Chess!
What is wrong and what´s right?
Chess!
The queen´s looking fine
Chess!
When my king is on the line

Storming through the chessboard
Peasants everywhere
I am the fucking chess lord
Not a bloody queer
I win at chess and intercourse
Every night and day
I play and play without remorse
I don´t listen to what others say

Chess!
It´s blacks against whites
Chess!
What is wrong and what´s right?
Chess!
The queen´s looking fine
Chess!
When my king is on the line

I kill your bishop with my horse
Your peasants with my tower
I chase away all the cheap whores
I am now lusting with power
Black or white it does not matter
I see only love
Ha! I lied; I see only splatter
Just like a train hitting a dove

I play so fast, see the clock
I smack it with my hand
I roll and rock and swing my cock
Come with me to wonderland
Winning again, another hit
I am fingerlickin good
The government is as we all know shit
Something something that´s understood

(Här spelar Lips ett solo med en WISH-dildo på gitarren i 8 minuter)

Chess!
It´s blacks against whites
Chess!
What is wrong and what´s right?
Chess!
The queen´s looking fine
Chess!
When my king is on the line

It´s chess, baby!
I´ll make a mess on your chest
BOARD!

Check mate – Fornicate – Come ooooon!
CHESS!!!

På tal om schack, en av naturens tydligaste varningssignaler är när band från ingenstans sopar in ett schackbräde eller ett schackmönster på sitt skivomslag. Det är strunt. Kan bli ett inlägg om det, både Limbonic Art och Raise Hell ligger illa till.

Juggernaut of Justice

Underbart omslag. Det var inte Moses som delade på havet. Det var ett stort städ, som var hyfsat i vägen för de stackars blötskodda människorna.

Det känns redan bättre. Anvil på rull igen efter dokumentären. Nytt skivbolag i Steamhammer. Det här kan inte misslyckas.

I ”New Orleans Voo Doo” förklarar Lips myndigt hur voodoo fungerar. Faktum är att han går mer på djupet i en text än vad King Diamond gjorde på en hel skiva. Majoriteten av låtarna handlar mest hur pepp de är på att vara igång igen. Det är rätt charmigt och fint. Man saknar självklart några riktigt plumpa samlagspoem, men jag är beredd att släppa igenom det här.

Hope in Hell

Och där var vi tillbaka i omslagsträsket igen. Helt oacceptabelt att en skiva från 2013 ska se ut på det där sättet. Nu verkar Anvil vara griniga igen. Det mesta sammanfattas i låten … ja, gissa gärna vad ni tror att den heter.

Shut the fuck up close your trap
Shut the fuck up you’re full of crap
Shut the fuck up put a lid on it
You are full of shit
Shut the fuck up don’t waste my time
Shut the fuck up you are a swine
Shut the fuck up kill your voice
Then I will rejoice
Shut the fuck up, Shut the fuck up, Shut the fuck up, I don’t want to hear
Shut the fuck up, Shut the fuck up, Shut the fuck up, let me make it clear
Shut the fuck up you talk like a fool
Shut the fuck up you are a mule
Shut the fuck up clamp it tight
Don’t say a word alright
Shut the fuck up you’re insecure
Shut the fuck up your thoughts impure
Shut the fuck up your intent is bad
You are so very sad
Shut the fuck up, Shut the fuck up, Shut the fuck up, I don’t want to hear
Shut the fuck up, Shut the took up, Shut the fuck up, let me make it clear
Over and over the same old crap, over and over and over and over shut your trap
Shut your trap, shut your trap
Shut the fuck up don’t opinionate
Shut the fuck up it’s you I hate
Shut the fuck up please do it now
Close your mouth is how
Shut the fuck up you got nothing to say
Shut the fuck up please go away
Shut the fuck up don’t say a word
You are so absurd
Over and over the same old crap, over and over and over and over shut your trap
Shut your trap, shut your trap
Shut the fuck up, Shut the fuck up, Shut the fuck up, I don’t want to hear
Shut the fuck up, Shut the fuck up, Shut the fuck up, let me make it clear
Shut the fuck up, Shut the fuck up, Shut the fuck up, I don’t want to hear
Shut the fuck up, Shut the fuck up, Shut the fuck up, let me make it clear

Man rodnar.

Anvil is Anvil

Ännu ett fiasko till skivomslag. Har folk inte ögon? Någon i bandet, någon anhörig eller någon på skivbolaget måste ju ha sett detta och tänkt, ”oj, det här är totalt osäljbart”. Vem fan har målat omslaget? Robb Reiner. Det är ju trummisen i Anvil! Ja, då klarnar det. Jag ska ärligt erkänna att jag skrek rätt ut när jag märkte det.

”Daggers and Rum”, äntligen en låt om sjörövare!

Yo ho ho
Yo ho ho
Give us a bottle of rum
Yo ho ho
Yo ho ho
We be the scurvy scum

Fan vad fräscht 2016!

”Gun Control” är rakt på sak. I ”Die for a Lie” attackeras bibeln och kristna, ”Zombie Apocalypse” är vad det är. ”Never Going to Stop ” är ett direkt hot.

Jag har nu nått stadiet där jag gått från att tycka att Anvil är lite charmigt infantila till en genuin undran om de är utvecklingsstörda.

Pounding the Pavement

Vidrigt omslag. Låt ett, ”Bitch in the Box” handlar om rösten i en GPS. Nu är det fattigt.

Bitch in the box – tells me where to go
Bitch in the box – all that she knows

“Warming up” handlar om vikten att värma upp inför en spelning!

HUR kan man få slut på saker att sjunga om när man är ett band som inte har någon tydlig linje alls gällande tema? Går Lips bara in i ett rum, tittar sig omkring och det första han ser skriver han om? Snart kommer låtar om rafflande teman som damm i hörnen, Post It-lappar, urinläckage och för korta HDMI-kablar.

Vilka JÄVLA idioter!

Legal at Last

Men nu då! ÄNTLIGEN ett omslag som i alla fall är något. En tecknad ängel som har en fet städbong. Otroligt. ”Legal at Last” HADE kunnat handla om tvivelaktig romans, men den handlar såklart om legalisering av gräs. Nästa låt, ”Nabbed in Nebraska”, handlar också om gräs. Sedan PANG in i låt tre, ”Chemtrails”. Kom ihåg vad jag sa om gräsrökning och konspirationsteorier. ”Gasoline”, Lips gnäller om drivmedelspriser.

Sedan ger man upp. Steamhammer gav också upp för övrigt, den här dyngan är släppt på AFM. Anvil, skivbolags-AIDS.

Impact is Imminent

Snälla, låt Jorden bara sprängas av ett gigantiskt rymdstäd. I ”Teabag” skriker de ”Teabag”, i ”Lockdown” gnolar de om Covid, i ”Gomez” skriker de ”Gomez”.

Nu kanske ni tror att det är refrängerna i ”Teabag” och ”Gomez” som de respektive orden skaldas. Fel. Det är hela texten.

One and Only

Pust. Sista skivan. Såvida jag inte blivit helt snöblind är det tjugo fullängdare. Det är i alla fall sjutton för många. Spana in låtlistan.

”One and Only”
”Feed Your Fantasy” 
”Fight for Your Rights”
”Heartbroken”
”Gold and Diamonds”
”Dead Man Shoes”     
”Truth Is Dying”
”Rocking the World”
”Run Away”
”World of Fools”
”Condemned Liberty”
”Blind Rage”

Jag vägrar att läsa en enda av de där.

Är det en mänsklig rättighet att få släppa skivor? Anvil förbryllar mig, det är ändå rätt stora skivbolag men jag har då aldrig sett eller hört att någon köpt en Anvil-skiva för pengar. Än mindre gå omkring i deras merch. Jag antar att runt tiden för deras dokumentär så blev det lite skjuts när ironiker och folk som helt enkelt tyckte synd om dem öppnade börsen och köpte skivor. Men efter det så … mmm, jag vette fan alltså. Anvil efter 1983 är ett så stort frågetecken och då ska det erkännas att Anvil före 1983 inte är direkt glasklart heller. Hur ser den genomsnittlige Anvil-dyrkaren ut? Ibland får jag kritik för att jag begagnar mig av lyteskomik och är frikostig med farliga ord som ”utvecklingsstörd”, men ska jag vara helt ärlig vet jag inte om det är hundraprocentigt mitt fel alla gånger. Ta en titt på omslaget till ”Anvil is Anvil”, se mig sedan i ögonen och säg ”det här är riktigt snyggt och uppenbarligen målat av en person med alla hästar i hagen”. Läs sedan valfri text, det finns några att välja på och säg ”det här var begåvat”.

Anvil, nästan 20000 tecken skrivna och jag är mer förvirrad nu än när jag startade.

På återseende

/Hatpastorn

Med den titeln vet vi att idag blir det åka av. Det var Necrophileas Fogg som introducerade mig för begreppet och jösses vad jag gubbskrockat åt det. Innan vi sätter tänderna i AOBM reder vi så gott vi kan ut vad AOR är.

Adult-oriented rock or AOR has multiple meanings in the music world and its meaning may vary upon location. It may refer to:

Arena rock (also known as AOR, melodic rock and stadium rock), a style of commercially oriented rock music

Album-oriented rock (AOR), a radio format created in the United States in the 1970s

Adult album alternative, a radio format that evolved from album-oriented rock

Adult-oriented rock, a synonym for soft rock

West Coast sound, a mid-to-late 1970s rock subgenre, more recently referred to as yacht rock

Man kan struta ner det hela till ”det värsta tänkbara” oavsett inriktning, men i de allra flesta fall rör det sig om välproducerad, välspelad, len musik av män för män över 50 med ett modesinne och allmänt omdöme som gränsar till galenskap. Ungdomar brukar kalla sådant här för ”mossigt”. Eller ja, dagens ungdomar kallar det garanterat inte för det. De kallar väl gubbig musik för … ja, vad är egentligen motsatsen till sigma rizz skibidi toilet core no cap vibin?

2013 doppade jag tårna i AOR-träsket med inlägget ”AOR-hell”, en ordvits på skivbolaget AOR Heavens bekostnad. Här gick jag bland annat till attack mot solariebruna män i lustiga hattar och snäva byxor och en man som såg ut som Arnold Schwarzenegger i en sinnessjuk skjorta.

AOR-Hell. | Hatpastorns likpredikan

Nu när de flesta black metal-rävarna passerat 50 med råge är det inte så konstigt att vi ser mer och mer adult oriented black metal. Sofistikerat. Polotröja. Tillrättalagt. Progressiva riff/glasögon. Fler än 6 strängar på gitarren. Komplicerade jeans. Tunga stråk av gubbsjuka. Fin i kanten. Märkvärdig. Grafiska felbeslut. Övervikt. Desperation. Dåligt hår.

Då AOBM är en ny genre är inget hugget i sten ännu. Begrepp måste redas ut, kvalificeringar utföras. Jag tänkte att jag slänger ut några exempel på kandidater så kan vi diskutera senare vad som är true AOBM.

Ihsahn

Ihsahn är såklart guden i den här genren med sitt soloprojekt. Välspelat, Sofistikerat. För en mogen manlig publik. Bandfoton som för tankarna till en Dressman-reklam. Dyra armbandsur. Ribbstickat. Det som ligger Ihsahn i fatet är att han verkar vara en genomtrevlig och vettig snubbe. För att kunna nå nästa nivå och bli helt oantastbar i genren bör han lägga sig till med en obehaglig Steven Seagal-aura. Om uttrycket AOBM inte får det genombrott jag vill så vill jag i alla fall redan nu slå ett slag för genren ribbstickad black metal.

Nyare Limbonic Art

Limbonic Art utan Morfeus är vad det är. ”Phantasmagoria” och ”Spectre abysm” är inte alls tokiga, dock alldeles för långa och ofta får man känslan att något saknas. Dock högre toppar än ”Legacy of evil” som var sista skivan Morfeus var med på. Senaste given, ”Opus Daemoniacal” har jag knappt hört, men när jag surrade med Malokarpatan-Adam om fenomenet AOBM inflikade han att skivan hade tunga ”dad vibes” gällande trivselkilon och makalöst usla grafiska beslut. Tjong in på AOBM-kontot med den!

Nyare Keep Of Kalessin

Keep Of Kalessin var på god väg att få ett bra kommersiellt rull efter ”Armada” och ”Kolossus”. Naturligtvis sköt de sig själva i foten runt 2010 genom att vara med i melodifestivalen, vara sköna snubben i backslick och skjorta i videointervjuer och sedan sparkades sångaren. Efter sisådär fem år av ingenting var det få som sprang till kiosken för att köpa ”Epistemology” och senare ”Katharsis”. Den sistnämnda är inte ens recenserad på Metal Archives. AOBM-potential finns här i överflöd. Duktiga musiker, backslick, välproducerat, välspelat och så vidare. Jag tror jag sett några komplicerade jeans med. Det jag kräver är att Obsidian C går full on gringubbe, skruvar upp egot och tar på sig ett par välsmorda skinnloafers, knäpper upp skjortan och bara vevar. Då snackar vi!

Nyare Enslaved

Samma sekund Enslaved skrev högst upp på deras Instagram att de spelar ”avant-garde extreme metal with a progressive-melodic edge” flög de rätt in i AOBM-facket. Hujeda mig. Särskilt när man tröskar runt och försöker flörta med 40 och 50-åringar genom att spela trötta versioner av hitsen från monumentet ”Frost”. Nej tack. Enslaved må vara ett av mina absoluta favoritband genom tiderna, men det har varit några rejält tunga decennier nu. Avant-garde extreme metal with a progressive-melodic edge, det är ju bara ett vidrigare sätt att skriva AOBM på.

Nyare Khold

Bandet som helt enkelt bara vägrar att lägga ner. Här kan vi diskutera om det verkligen är AOBM, eller bara ren och skär dad rock med corpse paint. När Geir var med i norska versionen av Gift vid första ögonkastet vill jag ändå hävda att det blev ett rejält steg mot AOBMs generella riktning.

Winds

När jag var och hälsade på Heidenhammer senast frågade jag honom om han kom på något AOBM-band på rak arm. Det tog två sekunder, sedan svartnade hans blick och han väste fram, ”Winds”. Medan jag stod och skrattade gick han och hämtade fram hela Winds diskografi på CD för att markera hur illa det här faktiskt är.

Nyare Borknagar

”Winter thrice”, ”True north” och ”Fall”. Tveklös AOBM. Mössa inomhus och sponsoravtal på läckra gitarrer. Trygg privatekonomi och Text-TV. Borknagar känns som ett band vars medlemmar tycker det är himla skönt att bara sätta sig ner en stund.

Susperia

IA-band känns överlag som något AOBM-adjacent. Sedan i fallet Susperia är det bara en malström av cowboyhattar, komplicerade jeans och AHA-covers. Förutom AHA-covern har jag faktiskt inte hört en ton Susperia, men man har ett hum om hur de låter.

Nu har vi åtta exempel. Som ni ser råkar alla banden vara från Norge. Samtliga akter, förutom Susperia och Winds, har även en gedigen barndom med bra släpp, för att sedan gubba till det. Inte nödvändigtvis till det sämre, eller ja, sämre blir det ju men om vi leker Djävulens advokat så är det inga musikaliska brakfloppar. Det är mest att det känns tandlöst och ofarligt. Lent. Tillrättalagt och oftast otroligt trist. Inget som generellt tilltalar ungdomen, men 40-plussare frustar gillande. Det är som med återföreningen av Old Mans Child som fick vuxna människor att gå ner i spagat av glädje. Nu får ni ju för fan ta och ge er! Bara för att man känner igen något från när man var ung betyder det inte att det är bra. Det är de här sinnessjuka mekanismerna som gör att vi drunknar i remakes och uppföljare som ingen bett om. Teori: folk som kissar på sig av förtjusning över att Old mans Child är tillbaka, trots att bandet peakade på första EPn, är samma människor som gråter av lycka när de ser en AI-genererad Darth Vader i Star Wars 17.

Nu när jag sitter och klurar på det här med AOBM slår det mig att det är svårt att komma på exempel från andra länder. Jag fick hem senaste Mütiilation och jag retade mig direkt på den bra/opassande produktionen och att det var en trummis som var tajt. Känns smått bisarrt att kalla Mütiilations senaste för AOBM, men det är väl åt det hållet. AOBM-adjacent? Alcest däremot. Där kan vi börja snacka AOBM. Dock är det väl inte så många 50-60 åringar som dyrkar Alcest? Eller? En av de bästa titlarna på ett inlägg jag fisit ihop är ”Neigerkyssar – Ett försvarstal till nazisten från Alcest”. Jag orkade inte skriva klart det, men det handlade om fenomenet hur vissa musiker får grönt kort trots tvivelaktigt förflutet medan andra inte får det. Clickbait-titeln var klart bäst. Och en högst vetenskaplig analys om att man kommer undan med mycket bara man i vuxen ålder gillar japansk tecknad film!

Finland då? AOBM … jag kommer inte på något på rak arm. Amorphis däremot, men då snackar vi adult oriented death metal. Spelar ens Amorphis döds längre? Huh. Metal Archives säger Melodic Heavy Metal/Rock. Ren och skär AOR med andra ord. Vilket snusk. Och en vit snubbe i dreads på sång. Tack gode gud att jag inte ens föll för ”Tales from the Thousand Lakes”!

Sverige. Mefisto? Senaste given är släppt på GMR Music Group och där är det hög medelålder på både band och målgrupp. Jag har inte hört nyare Mefisto så jag vettefan hur det låter. Har inte sett eller hört någon under 40 prata varmt om Mefisto så jag lägger Mefisto i AOBM-högen för vidare utvärdering. Watain på Dalhalla? Lite arenarock luktar det väl ändå?

Polen. Behemoth, där får jag AOBM-vittring. I övrigt är nog östländerna rätt förskonade. Någon som inte blev förskonad var jag när Rob Darken upptäckte AI-konst. Herregud vad det smattrade i inkorgen med tips om den ena bilden värre än den andra.

Och där är vi nu. Adult oriented black metal är väl en naturlig utveckling eftersom alla blivit så satans gamla. Eftersom extrem musik i det stora hela inte funnits sådär fasligt länge finns det inga regler kring det här. Det känns som att det kanske inte var riktigt tänkt att pensionärer ska tröska runt och spela låtar de skrev när de var 15 och satanist. Många av de här jubileumsturnéerna känns dessutom inte så lite illavarslande. Emperor ska väl ut nu på sin femtonde jubileumsturné på ”In the nightside eclipse”. Det är ett, max två hack, under nivån Status Quo live i Skönsberg eller hologram-Dio på Pizzeria Juventus i Jakobsberg.

Oh well. AOBM. Vad har ni för förslag? Gimme gimme gimme. Ingen AI-konst, tack. Månskensvargar och barbarer med sex fingrar har jag sett nog av.

/Hatpastorn

Norge år 1999 är tämligen väldokumenterat på dessa sidor. Dock finns det en skiva som verkligen hållit sig gömd. Arcturus, ”Disguised masters”. Oklart varför egentligen. När den kom viftade jag i och för sig bort den som en onödig remixskiva. Än idag har jag den inte i samlingen. Ett par polare köpte den, men deras recensioner var mest axelryckningar. Ärligt talat vet jag inte om de ens lyssnade på den mer än en gång. Jag fick aldrig höra den. Förmodligen av förklarliga skäl.

På senare tid har jag fått vittring på skivan. Information om att Garm rappar och lever djävulen har uppdagats. Det är dags att jag faktiskt lyssnar på den och delar min upplevelse med er.

Vi börjar med det visuella. Eftersom jag inte har skivan själv tar vi hjälp av Discogs. Där får jag direkt lära mig att det inte bara är Arcturus det här utan Arcturus And The Deception Circus. Knogarna vitnar. Om de döpt om bandet för att vara märkvärdiga, eller för att komma ifrån rättighetsstrul då skivan släpptes via Garms egna bolag Jester Records låter jag vara osagt. Bookleten är exakt sådär 1999 som bara 1999 kunde vara. Här har ni lite exempel.

Nu ska vi lyssna. Trodde jag. Enligt verkligheten heter låtarna såhär.

White Tie Black Noise (Designed by When)      

Deception Genesis

Du nordavind (1998 Re-Recording)

Alone (Intellecto / Valle Darktrip)

The Throne of Tragedy (Phantom FX Jungle Remix)

La Masquerade Infernale (Valle / Hellhammer Reconstruction)

Master of Disguise (Phantom FX Remix with Gangstafications by S.C.N.)

Painting My Horror (G. Wolf Levitation Mix)

Ad Astra (The Magenta Experience)

Ad Astra (Ensemble Version)

Mmhmm. Phantom FX Remix with Gangstafications by S.C.N. och G. Wolf Levitation Mix sticker ut som omedelbara hot mot existensen.

NU ska vi lyssna.

White Tie Black Noise (Designed by When)

Stissig oambient i lite drygt 40 sekunder. Sedan tog den slut. Svårt att säga varken bu eller bä här. Nyskriven låt för denna skiva och … man önskar att det liksom var något mer än 40 sekunder stissig oambient. ”Designed by When”. Har Garm alltså norpat eller fått detta från When och lagt någon effekt på? Slött oavsett.

Deception genesis

Det här ska tydligen vara en till helt ny låt så detta är jag genuint nyfiken på. Spontant känns det som något som ratats från skivan innan. Garm mumlar mest. Lagom skruvade riff. Hellhammer bankar på i beskedlig takt. Hade säkert blivit bra om de engagerat sig lite mer. Vid ett parti förs mina tankar till Morbid Angels God of emptiness och det är ju en bättre låt.

Du Nordavind

En upphottad version av en av de stora hitsen från debutskivan. Originalet är såklart bättre, men den här versionen har sina poänger även om det blir lite väl struligt mot slutet. Det finns inte så mycket mer att säga och jag börjar ana att det är därför som jag aldrig blivit riktigt klok på den här skivan. Ingen har sagt något, eftersom det finns inte så mycket att säga. Än så länge.

Alone (Intellecto / Valle Darktrip)

OK, nu ska de ge sig i kast med Alone som många vill få det till att det är den bästa låten från ”La masquerade Infernali”. Det håller jag inte med om, men det är en hejig bit. Det nya introt ger obehagliga nya-Mayhem-associationer. Jag väntar bara på att Maniac ska kraxa fram något obegripligt. När jag inser att ”det nya introt” inte leder till något som liknar Alone alls vet jag att vi befinner oss i ett märkvärdighetens vortex. Fräsiga djungeltrummor tar vid. Gnisslande industriljud. Barnprogramsklaviatur som kommer och går likt en fadd Keno-vinst. Man kan utan att förhäva sig säga att Arcturus inte är Aphex Twin, även om Garm lyssnat sig fördärvad. Klassiskt fall av att ramla mellan två stolar. Folk som gillar metal fattar ingenting och folk som lyssnar på riktig elektronisk musik undrar mest vad fan det här är för tok. Låten avslutas med lite fräck scratching. Ridå.

Ja, det där ledde ingenstans. Ett par coola ljud dock.

The Throne of Tragedy (Phantom FX Jungle Remix)

Man har på känn vad som kommer nu. Jag betvivlar inte en sekund att de hade rätt kul när de trixade runt i studion. Jag föredrar den här framför Alone-remixen. The Throne of Tragedy (Phantom FX Jungle Remix)är mer en låt-låt om än i vildsint 1999-skrud. Så långt bästa låten på skivan.

La Masquerade Infernale (Valle / Hellhammer Reconstruction)

Valle / Hellhammer Reconstruction. Man stålsätter sig innan man anställer det hantverkarparet. Primärt vill man lyssna på originalversionerna. Den här återgivningen är mest lite drygt 2 minuter helt i onödan. Snudd på rent bedrägeri faktiskt.

Master of Disguise (Phantom FX Remix with Gangstafications by S.C.N.)

Nu börjar nakendansen. Garm rappar. Sologitarrerna strular. Jag rodnar. Garm är inte en helt dålig rappare, men efter att ha växt upp med en helt annan typ av Garm blir detta oerhört märkligt. I skitnödig TV-spelspress var det mycket snack om ludonarrativ dissonans. Att TV-spelskaraktären var exempelvis härliga helyllesnubben i filmsekvenserna, för att sedan i spelarnas händer kallhamrat skjuta sjuhundra fiender i ansiktet med ett hagelgevär. Det går inte riktigt ihop. För mig, särskilt på 90-talet, var Garm snubben som sjöng på grymma skivor och pratade med mörk röst i kyrkan om kristendomens svaghet. Att bara några år senare se metamorfosen till silverbyxor och problematiskt hår i kombination med rap. Det är stark sås. På Ulvers bandfotosession till ”Nattens madrigal”, ja ni vet den där de står och läckrar sig vid en bil, ska Garm enligt uppgift suttit och blastat gangstarap. Gör vad ni vill med den informationen.

Rättelse: Enligt Bure Bödel är det INTE Garm som rappar på denna utan någon gök från S.C.N.

Dock rappar Garm på denna:

Magenta – Backstabber Nation 1999 Feat. Trickster G.

Painting My Horror (G. Wolf Levitation Mix)

Garms olika artistnamn är en saga utan slut. G Playa är nog den jag suckat djupast åt. Nu ska vi se vad G-vargens Levitation Mix är för något. En hymn till kritvita laptop-män?

Hmmm, detta kan vara favoriten än så länge. En småsuggestiv historia med filmmusikkvaliteter. Tills det blir lite väl tramsigt med rösteffekterna. Första halvan av stycket är betydligt bättre än den andra hälften.

Ad Astra (The Magenta Experience)

Ad astra kommer I två omgångar här på slutet. Magentaupplevelsen är den första. Tålamodet har nu börjat tryta rejält. Trummaskinen pyser på. Ibland dyker det upp melodier man minns från originalet. Mest förs tankarna till någon skuggig knullscen i The Crow 7. Det är inte obegåvat gjort, men jag blir inte klok på varför det här ens finns. Eller ja, jag vet ju varför skivan finns och … nä, vi tar det en annan gång.

Ad Astra (Ensemble Version)

En klassisk version av originalet. Om de inte fuckar upp det här är jag beredd att erkänna att det här låter riktigt bra. Det är inte Ihsahns Opus a Satana som låter som Musse Pigg på Super Nintendo, det här låter faktiskt bra på riktigt.

Huh. Inget trams. Låten fick gå klart. Jag är i chock.

Jaha. Det var den skivan det. Tomheten är påtaglig. Den måste sålt relativt bra med tanke på att den finns i rätt många olika utgåvor. Men är det några som verkligen lyssnar på den? Garm/Arcturus-fans finns det gott om, men det känns ändå osannolikt att man ska slå på den här skivan överhuvudtaget. En ny låt-låt som är OK. Ett ointro. Sedan remixer av varierande kvalitet och existensberättigande. Det är liksom på Satyricon/Intermezzo 2-nivå.

Jester med gester

Enligt säkra källor med en som frågade Sverd när de var på turné angående just den här skivan svarade Sverd att detta var något Garm satte ihop och så var det med det.  Garm jobbar mycket så.

Ponera att du spelar i ett band där du gör majoriteten av all musik. Skivkontrakt på Music for Nations. Helt från ingenstans hör sångaren av sig att han ska släppa en remixskiva på sitt eget skivbolag. Och gör det. Lårkakorna hade ju haglat. Och vad tyckte Music For Nations? I have many questions. Med tanke på att nästa skiva, “The sham mirrors”, släpptes på bandet egna bolag Ad Astra Enterprises gissar jag att samarbetet med Music For nations blev sådär.

Kul detalj. The chaos path, en av de största hitsen på ”La masquerade Infernali”, är inte representerad här. Kan det vara för att Simen Bröstvortex stal showen på originalversionen, samt skrev texten? Det luktar sur-Garm.

Oh well.

Mysteriet fortskrider.

/Hatpastorn

Jakten på skivor man dör om man inte får äga fortgår. Ett ändlöst projekt, men genom alla dessa decennier har den listan krympt rejält. Ibland för att man får tag i plattan, ibland för att man kommer på bättre tankar. Livet kanske inte blir bättre om man har både promoversionen OCH CD-version av And Oceans/Bloodthorn-spliten. Eller vem försöker jag lura? Klart livet blir bättre av det.

Vilka skivor planerar jag att bli ägare av 2025? Det är egentligen bara ett 30/40-tal, men vi tar några av de mer udda fåglarna. Let´s find out!

Mystic Circle – Morgenröte – Der Schrei nach Finsternis – Bildvinylutgåvan

Okej.Hur ska jag förklara detta? Skivan i sig är liksom ett monument över exakt hur hopplös tysk black metal kan vara. Bildvinylen är helt korrekt så smaklös som man kan förvänta sig när Aaarrrgon och company är i farten. Varför vill man då äga den? Ja, ibland när jag blickar över min skivsamling känns det som att det är mer en samling av bevismaterial än skivor man faktiskt lyssnar på. I fallet med denna vill jag kunna hålla i bildvinylen för att förstå att den finns i den verklighet man faktiskt lever i. Sedan är det ett massivt inlägg om Last Episode i görningen.

Prisbild? Discogs består i sedvanlig ordning av en samling vettvillingar, men jag ser nu att den holländska säljaren 666lars säljer den för 15 Euro. 13, 50 Euro i frakt. Säljarens betyg, 97, 3 %. Alla som beställt via Discogs vet att säljare med betyg under 99, 9 % kommer bjuda på ett makalöst strul. Necrophileas Foggs äventyr med bulgariska säljare är en följetång som … ja, egentligen borde jag be honom skriva ett inlägg om det. Om inte annat borde han skriva ett inlägg om när han skulle beställa från frun till någon tjomme i Death SS och … haha, det är jätteroligt.

Men.

Ska man då pynta 400 spänn till en säljare med dubiös bakgrund för att få hem en skiva man inte bara redan har i annat format utan man tycker även den är urusel? 400 spänn, det är liksom 15 black metal-CDs släppta av CCP Records, typ Grabak och en kasse Vinterriket-tapes. Fraktfritt!

Det är lite såhär det går till när jag tänker. Många viktiga beslut att ta i beaktande. Jag lägger ut en liten trevare här. 200 spänn ink frakt, rakt av. Det kommer smälla i Swish-appen. Skivan kommer få ett gott hem här. Bredvid Mithotyn-bildvinylen och Non Serviam-bildvinylen. Ja, just det. Andra Non Serviam-skivan. ”Necrotical”. Heter den ens det? Sångaren skriker ordet ”possessed” skitmånga gånger i alla fall.

Jag är helt matt.

Scheitan – Travelling in Ancient Times

”Men Hatpastorn, har inte du redan haft den i snart 30 år?” Nej och det finns en stor sorg i det. Det är faktiskt rent naturvidrigt att jag inte äger den på CD. Var snubblande nära att köpa den bulgariska kassettversionen, men det sket sig. Just det, den som är felstavad. Heidenhammer har Scheitan på CD och herregud vad han varit mallig och stygg över det!

Återigen, en skiva jag kanske inte tycker är sådär otroligt bra, men det är ju Scheitan och det är ju ”Travelling in ancient times” och det är ju Invasion Records och det är ju det där OVERKLIGT mäktiga omslaget. Att de valde ett helt annat omslag till vinylåtersläppet är ofattbart och historielöst.

Det här är inte MITT Scheitan!

Prisbild? Spanska säljaren Turboshop med 98, 1 % i säljarbetyg är billigast med sina 20 Euro plus 13, 50 Euro i frakt. ”Near mint”. Är det konstigt man är förbannad jämt? Jag tänker så här. 150 spänn ink frakt? Max.

Accursed – Meditations Among the Tombs

Amerikansk doomdödsblack från 1995. Ni vet ett sådant där band där en av medlemmarna hemskt gärna vill spela black metal men får inte för de andra. Såg en annons för skivan runt 1995/1996 och det var något med omslaget och titeln som kittlade. Jag har aldrig sett skivan i verkligheten ska tilläggas. Swerdmester Irminsul skrattade och beskrev omslaget som något hämtat från communityt Helgon och han har absolut inte fel i det. Ändå är det något som lockar.

Många år senare hörde jag den på Youtube och det är knappast någon gömd juvel, men det finns partier jag gillar. Något av en udda fågel.

Prisbild? Italienska säljaren robtet2 är ökänd för sina helt trafikskadade överpriser och övertro på sin förmåga att beskriva skivans skick. Han vill ha över tusen spänn och 150 spänn till i fraktkostnader. Vilken jävla idiot. Accursed är liksom ett monument över konceptet 50 spänn för begagnad CD.

Eller ja, 200 spänn ink frakt då. Max.

Ewigkeit – Battle Furies

Han britten, Mr Fog, kanske mest känd från The Meads Of Asphodel och hans korta inhopp i In The Woods. Verkar vara rätt skum och svår att ha att göra med. Hursomhelst. Första Ewigkeit, första släppet på Eldethorn för övrigt, från 1997 vill man äga. Så är det. Hur den låter? Ja, alltså. Tänk ett brittiskt tidigt Wallachia typ. Det är rätt glatt med andra ord och småbisarrt. Haha, fan vad jag inte säljer in första Ewigkeit, men det är så den låter och herregud vad jag måste ha den i mitt liv. Den väcker liksom ett latent Benighted Leams-komplettistbehov utan att ha med Benighted Leams alls att göra. Glasklart för mig och det borde vara exakt lika glasklart för dig.

Hörde jag en hundring ink frakt?

Maanelyst / Impitchrev – Splitdemon Vol. 1

Carpathian Forest var ett bra band ända tills Nordavind hoppade av. Han låg nämligen bakom de bra riffen och låtarna. När jag såg att Nordavind startat ett soloprojekt vid namn Maanelyst gick jag upp i brygga av glädje. Det här måste bli bäst. Sedan gick åren och världen gick vidare. Upptäckte långt senare att det faktiskt blev något släppt med Maanelyst. En split från 2004 med Impitchrev som var Nordavinds dark ambient-tjohej. Hurra, tänkte jag och … ja vi närmar oss 2025 och jag har ALDRIG sett den skivan i verkligheten. Den finns upplagd på Youtube och ärligt talat är den inte alls så bra som jag vill få det till men nu är det fan personligt. Jag vill stänga det här kapitlet av mitt liv. Kapitlet att inte ha Maanelyst-splitten.

Prisbild? Norska säljaren Winst vill ha minst 500 för skivan och en miljard i frakt. Tjena. Med tanke på vad norrmännen gjort med black metal de senaste 25-30 åren borde de skicka skivan gratis med ett kort det står ”förlåt” på.

Autumn Verses – Tunes of Disconsolation

Finsk typ black metal på anrika Solistitium Records. 1997. Ännu en skiva jag inte kan begripa varför jag inte äger. Tror aldrig jag sett den i verkligheten. Omslaget har jag och Heidenhammer emellertid skrockat åt sedan dag ett.

Musikaliskt inget man kanske slänger på varje dag, utan detta är mer för att täcka upp luckor i Solistitium-katalogen. Kanske att man vill visa sig på styva linan när man får finfrämmande och man bjuder på blanksprit i uthuset och fiskar fram lite Autumn Verses på kvällskvisten. Sprit, pommes pinnes och Autumn Verses. Vilket gemyt!

Prisbild? Oväntat låg! För 15 Euro kan man få sig ett ex av en dansk säljare, men där drar man ändå gränsen. Alltså vid Danmark. Det finns en turk som säljer den för några tior mer, men då vill dåren ha 30 Euro i frakt. Herregud, vi snackar Autumn Verses, alltså 50 spänn INK frakt!

Morningstar – As the Wolves Howl

Jag dör om jag inte en vacker dag får tag i CD-versionen släppt via Wild Rags. Finsk rökare från 1995. Det störiga med denna är inte att den är dyr, tvärtom, den är oförskämt billig. Problemet är att den är helt hopplös att få tag i. Den såldes sist på Discogs den andra oktober, men jag svär att någon måste nypt den på två sekunder, eller att den inte lades upp för försäljning i Europa för den dök då INTE upp i min wishlist. I min ungdom fanns skivan i allehanda begagnatlådor, men av en eller annan orsak köptes den inte. Det var dumt. En teori till varför skivan är så pass billig är att den såg begagnad ut redan när den var ny. Wild Rags … ja, en vacker dag får jag skriva historien om det bolaget.

Sad Legend – S/T

Den här höll jag i på Skivbutiken i Sundsvall. Lade tillbaka den och köpte något annat. Det var ju dumt eftersom sydkoreansk småjolmig black metal av det mer vemodiga slaget haft samma värdeutveckling som Bitcoin! Det blev någon sorts form av Sad Legend-hype långt efter att skivan släpptes och det räckte tydligen för att driva upp priserna till över tusenlappen. Extra störigt då detta är den enda skivan som släpptes av sydkoreanska Hammerheart Records jag inte har.

Bandfotoutvecklingen bandet hade … Ja, comeback-plattan från 2009 var ingen tsunami av succé heller. Debuten är dock rätt fräck så den är jag på jakt efter. Men att betala över tusen spänn är helt galet. Det gör man inte. Jag tänker så här. Ditt exemplar av Sad Legend du ändå inte lyssnar på mot ett paket mysteriesläpp från mig. Kom ihåg, fem grabbnävar ratpåseartefakter är fler än en Sad Legend.

Children of Mäani – The Veil of Osiris

Vindsval från Blut Aus Nord har haft en hel del högoktaniga sidoprojekt. The Eye, exempelvis. Herregud vad den skivan, ”Supremacy”, är bra. Children Of Mäani har jag varit på jakt efter ett bra tag. 1998, året den släpptes. Velvet Music International, bolaget. Ett bolag jag alltid haft ett gott öga till, även när de gick under namnet Impure Creations.

Återigen en skiva jag fan aldrig sett i verkligheten. Tro mig, det där omslaget missar man inte. När fransmän ska förklara för en hur Egypten fungerar får man vara på tårna.

Prisbilden är naturligtvis orimlig. 5-600 spänn för en EP, det svider. Särskilt då den trycktes i tusen exemplar och jag kan ge mig fan på att det finns ex antal osprättade kartonger i något franskt källarutrymme. Tro mig, jag kan inte minnas någon Children Of Mäani-hype 1998! 2-300 spänn skulle jag lätt kunna lägga dock.

Nu orkar jag inte rabbla upp fler släpp jag är på jakt efter. Förhoppningsvis blir 2025 året jag kan bocka av ett flertal av dessa nuggets. Eller så står jag där i december nästa år och det enda jag fått tag i är Mystic Circle-bildvinylen för överpris. Jag är redan nu arg på förhand.

Hejdå.

/Hatpastorn

Ni vet när man tänker på Nattvindens Gråt-demon ”Där svanar flyger” och man brusar upp över den korkade titeln? Exakt. Vadå där svanar flyger? De flyger väl lite överallt? Och seriöst … vad är det med hårdrockare och svanar överlag? Det fullkomligt kryllar av bandnamn, låttitlar och skivomslag med denna släktgrupp av stora vattenlevande fåglar. Svanar tillhör underfamiljen Anserinae och familjen änder. I världen finns det totalt sju arter av svan, varav tre förekommer i Sverige: knölsvan, sångsvan som häckfåglar och mindre sångsvan som passerande flyttfågel. I hårdrocken är det dock helt ändlöst på svanfronten. Ingen förstår varför. Visst, svanen som mytologiskt väsen är ju inte så ovanlig, men jag tror det största upphovet till svanrelaterad media är rödvinsdopad poetisk hybris. Och då snackar vi inte om adekvat hybris.

Empyrium är den rödvinsdopade poetiska hybrisens (o)krönta kungar. Har de doppat tårna i svansjön? Självklart. Vi behöver inte ens leta länge. ”Die Schwäne im Schilf”. En smäktande historia. Återigen har jag rätt.

Givetvis lyfte jag denna svangåta till Heidenhammer. Även han har grunnat en del på det här med svanar. Hammaren var som vi alla vet en early Lake Of Tears-adopter och stor anhängare av My Dying Bride. Antalet svanar han sett passera revy i sin skivsamling är med andra ord hisnande. Och på tal om My Dying Bride. ”Turn loose the swans” är en jävla titel. Och nu när jag höll på med detta idiotprojekt kollade jag in vad britterna pysslat med på senaste. En ny skiva från i år minsann, ”A mortal binding”. Jag hade aldrig ens hört talas om den så jag klickade fram skivomslaget. DUBBLA jävla datasvanar!

Heidenhammer skrev raskt ihop en lista över blandade svanlåtar. Jag la till några extra. Nu kör vi klassikern att jag och Hammaren spydigt kommenterar låttitlar.

Mycket nöje.

Soulmass – Iron swan

HH: Jobbig flygtur det där. Man minns ju den råtuffa stridsflygarfilmen ”Iron eagle” som inte riktigt var ”Top gun” men gärna ville vara det. ”Iron swan” var nog ett mindre lyckat projekt av svensk JAS 39 Gripen-liknande karaktär.

HP: Hahaha!

Wind of Shoina – Burning swan

HH: Ajaj. En riktigt elak gynnare har förmodligen matat den med spritspetsat bröd dessförinnan. Jag hade en sådan psykopat i … ja, närhet är kanske att ta i. Tack och lov.

HP: Bilden av en brinnande svan måste få rödvinspoeter att gå ner i spagat. Det och brinnande pianon på en strand. Herregud vilket jolm. Vad är det för fel på en blyertsritad orch som bara dänger in skallen på Jesus?

Aevum – Black swan theory

HH: Antar att det här anspelar på Karl Poppers falsifieringsmetod. Jag håller mig till Nils Poppe. Och Eva Rydberg.

HP: Det är som TV-serien The Big bang Theory, fast alla är svanar och skiter på möblerna.

HH: Vilket jävla jommel att städa upp i efteråt. Som ett försök till en Big Brother-såpa i naturreservatsmiljö. Med ett reservat stort som en etta i Hägersten.

Armageddon – Black swan rider

HH: Sannolikt en karusell på närmaste balttivoli, med dåligt säkrade muttrar i stålbalkarna. Såhär i vuxen ålder blir jag oftast kall när jag tänker på hur nära döden man egentligen varit under barndomens besök på de där ambulerande nöjeslokalerna.

HP: Är det svanen eller ryttaren som är svart? I min fantasi ser jag Dolemite gränsla svanen och ge sig ut på äventyr i slummen.

Colossal Swan Dive – S/T

HP: Ett kolossalt svandyk! Av alla bandnamn.

HH: Ett svandyk är väl, bildligt talat, när man bara kastar sig ut över stupet och hoppas på det bästa. Oftast går det dåligt. Vad som då händer vid ett kolossalt sådant vågar jag inte ens tänka på.

Epic – Like a swan forever

HP: Typisk titel man bara tänker “jaha?”. Lite som Peccatums ”The sand was made of mountains” där man bara la ifrån sig skivan och utbrast i ett lakoniskt ”Jo, så är det ju”.

HH: Ja, jag har inget att tillägga. Antingen är man som en svan, eller också … är man väl inte det. Tror jag.

Fuck Tomb – Swan of Kensington

HP: Kensingtonsvanen, vem FAN är det?! Otroligt bandnamn med. Knullgrav. Med Kensingtonsvanen. Vad är det som händer?! Antar att man måste vara häxmästare i brittiska karaktärer för att veta vem det här är. Lite som med Moffegreven kanske. Känd i Sundsvall, men utanför kommunen kliar sig folk i skallen. Moffesvanen från Granloholm.

HH: Instämmer. Jag får inte ens upp någon bild i huvudet som kan beskriva hur den här gynnaren ser ut. En gentlemannatjuv med plommonstop? Fast i skepnad av en antropomorfisk svan då. Som med ett självgott flin sveper en kanna te efter avslutad juvelkupp. Och rapporterar till sina överordnade i … Fuck Tomb. Ja, iförd plommonstop då.

Monsterworks – Black swan annihilation

HH: Ja, här har ju den här jäveln som spetsade mandelkubb med sprit för att mata fåglarna med gått fullkomligt bärsärk. Obehagligt.

HP: Ruggig titel. På en porrfilm.

Tower – The swan princess

HP: Inte ens Forlorn sjöng om svanar. Vad jag minns.

HH: Fast nog hade väl en och annan svanprinsessa kunnat göra en finfin entré på det där kristallslottet det sjöngs om på debuten? Att Disney inte köpt rättigheterna till filmversionen av ”The crystal palace” är för mig obegripligt.

Brightly Painted Corpses – Serenades of a dying swan

HH: Fuck Tomb och Kensingtonsvanar. Och nu vattenfärgs- och skolkritsornamenterade lik som sjunger om döende svanars serenader. Metal alltså. Vilken jävla genre det ändå är.

HP: Herregud vad de här nördarna tog tidig lunch efter att ha kläckt den titeln. Märkvärdighetens nirvana redan vid bandnamnet. Jag har ingen aning om vad det här ens är för band, men jag vet att det är fler laptops och korta frisyrer än gitarrer i den replokalen.

The Outer RIM – Free like a swan on Mill Pond

HP: Återigen någon obskyr svanliknelse. Jag kan inget om Mill Pond, men svanarna ska tydligen vara rejält emanciperade där. Ska åka dit med en säck Skogaholmslimpor och ett hagelgevär. Mill Pond swan annihilation.

HH: Efter att E-Type sedan länge tog patent på att vara fri som en flygande demon fanns det väl inte så många avierande kreatur kvar i faunan. Eller, det hade ju kunnat vara en kolibri eller en skata, men nu är det en svan vi snackar om. På Mill Pond. Var det nu ligger.

Swan Christy – One with the swan

HH: För det ÄR ju ändå Swan Christy.

HP: Swan Christy har jag och Hammaren haft alldeles för mycket att göra med efter våra Sleaszy Rider-äventyr. Usch. Nä, jag måste gå och tvätta händerna. Titeln anspelar ju på tidelag, helt klart. Greker som knullar svanar. Vilken dag det här blev.

Swan Valley Heights – S/T

HH: Den mindre kända spin-offen på Tvillingarna på Sweet Valley High.

HP: HAHAHA!!!

Coronatus – Frozen swan

HH: Kilopriset är aningens lägre än för de färska nyinkomna. Har detta något med den tidigare black swan annihilationen att göra?

HP: Undrar hur många brev Necrolord fått som innehållit instruktioner som ”Yeah, put some skulls in there and like a big fucking frozen swan. Yeah. And castle. Maybe a chubby reaper in a dress. Color blue important thank you good bye. Hails from COSTA RICA!!!”

Fin’amor – Porcelain swan

HH: En sådan hade min mormor i vardagsrummet!

HP: Amerikansk melodisk doomdöds som får mig att förespråka mobbing. Man kan ju för fan inte sjunga om porslinssvanar!

Lefthander – Grey swan

HH: Mellan white och black swan hittar vi denna gränsryttare.

HP: Gunde Svan.

Magistina saga – Cloudy swan

HH: … Och som om det inte vore nog, ska det trängas i svansjön med ett jävla svanmoln. Jag ser framför mig ett Zeldaspel, i vilket man ska fånga in en rabiat svan som löper amok, för att på så vis införskaffa en jävla osynlighetsmantel eller något. Som man mest bara blir sur över.

HP: Vadå molnig svan? Eller jaha ja, det var visst ett gäng japaner i långklänning det här. Då blir det ju lite hursomhelst.

Matt Miller – Swan hate

HH: Här är det någon som verkligen fått nog av kacklet utanför bryggan i skärgården.

HP: Tjockarslet fick väl sin kebabrulle stulen av en svan. Matt Miller the swan killer.

Operose – Battle swan

HH: En sådan har jag stött på. Svanar är inte de trevligaste av djur. Alls.

HP: Jag svär på bibeln att när jag scrollade igenom listan med alla svanlåtar läste jag ”Aryan battle swan” och höll fan på att få en stroke.

Scarring, ‘Swan idol’ från skivan ”Don’t be so fucking dramatic”.

HH: En arg Idoljury säger sitt. Tänker på när Katatonia, även det ett gäng som varit och nosat på det här med svanar, inför andra skivan skällde ut sin publik och kallade dem ”rödvinspimplande finniga tonåringar med handsvett och rödtjut”. Man kan säga att Katatonia sade åt sin publik att ”don’t be so fucking dramatic”.

HP: Australiensisk shoegaze-black metal … jag var tvungen att sätta mig en stund.

Anochecer – The silver swan

HH: Ännu en udda fågel för ornitologerna att hålla svanspan på.

HP: Googlade och hittade detta:

”‘The Silver Swan’ is almost a metaphorical poem which explores the themes of beauty, elegance, death, pride, fear and arrogance.”

Vidrigt.

HH: Men vilken jävla Napalm Records-annonstext! Den stjäl jag rakt av till mitt kommande romantiska doom/death/goth/elfish with almost hymnic bewtiching vocals-projekt.

HP: Oooh, nytt material med Heidenhammers Hyperborean Heidenheim!

Aria Inferno – Funeral for a swan

HH: Hur ser en sådan egentligen ut? Vem håller tal, och hur låter det? Begravningskaffe på bryggan? En hel hord svanar i kavaj och sorgeflor. Och en av dem iförd plommonstop, som står och betraktar på avstånd för att sedan lakoniskt fimpa en cigg och vanka därifrån.

HP: Bandets debutskiva heter ”The absinthe episodes”. Det förklarar en del. Vi snackar sex kavata spanska lurvgubbar som spelar progressive metal och begraver svanar på fritiden. Svimningskänsla.

Concrete Icon – To kill a swan

HH: ”Vad felas dig? Jag grep en pil och sköt vår albatross.”

HP: De kan ju få lite tips från det där spanska jävla bandet. Inte för att jag tror att den här kvartetten har problem med att döda djur. Kolla bara.

Cursed Past – Black swan emperor

HH: Ja … han regerar, det gör han.

HP: Det här kommer att bli min död.

Endarken – Dead swan ballet

HH: Nej, det var inte mycket studs i den.

HP: Oj. Jag kan tillägga att jag pajat revbenen så jag har sådär djävulskt gubbont man bara kan ha efter man passerat 40. Att brista ut i ohejdbara skrattattacker över Hammarens kalla kommentarer är ren tortyr just nu. Endarken, dansk groove metal för övrigt.

Ved Buens Ende – I sang for the swans

HP: Bara tanken på att se Vicotnic stå och grodkväka åt förvirrade svanar ger mig feber.

HH: Vid femton års ålder tyckte jag att den här titeln verkade väldans djup. Nu är jag inte riktigt lika säker. Enligt en intervju i Descent, någon gång kring 1996 tror jag, informerade Carl-Michael om att det rörde sig om något självupplevt då han somnade i en båt och vaknade omgiven av en hop svanar. Vissa kanske hade nöjt sig med att ropa ”schas”, men han brast tydligen ut i en opera för att jaga dem på flykten.

And Oceans – The black vagabond and the swan of two heads

HP: Och där var Dolemite tillbaka. Nu med en tvåhövdad svan!

HH: … Och med det säger vi godnatt. Tack för kaffet.

Hatpastorn & Heidenhammer

Bewildered, bandet som inte finns men som ändå fortsätter att ge och ge. Har ni inte läst de två första delarna i sagan bör ni läsa dem. Det kan bli lite svårbegripligt annars.

Del ett.

Bewildered – Moaning at the gates of Ishtar | Hatpastorns likpredikan

Del två.

Bewildered – 13 needles | Hatpastorns likpredikan

Skogen-Jocke, detta geni som just nu är på väg till Obscene Extreme för miljonte gången, skrev till mig att han hade nytt Bewildered-stoff på G. Jag kissade på mig av förtjusning. När han sedan släppte bildbomben och skickade över vad han hade gjort svimmade jag.

Håll i er nu.

Hammerheart Records hörde av sig till Soulmirror och ville återsläppa Bewildereds två gamla demos på en deluxeutgåva. Dubbelvinyl med snygg gatefold och hela köret. Dock tog de hjälp av Adipocere Records för att finansiera paketet. När ryktet om denna kulturgärning spred sig i underjordern blev Cosmic Key Creations oerhört intresserade av att släppa en kassettbox med samma demos, bägge fullängdarna, samt tre livekassetter med nedanstående gig:

•Kaboms fritidsgård, Alingsås, 1994

•Elvagården, Växjö, 1995

•Galaxen, Umeå, 1996

Målet var såklart att slå Dissections rekord med 19 kassetter i boxen, men det blev tunt snabbt, trots att Soulmirror propsade på att ett dussin kassetter kunde fyllas med hans dark ambient-äventyr i Fasttracker 2. Cosmic Key Creations backade på den.

Maryland Deathfest blev helt till sig och bokade Bewildered som headline till 2025. Nu stundar snart en saftig Europasväng under namnet ”No Fashion, Just Passion” med Ablaze My Sorrow, samt återupplivade Misteltein och Fester AD. Har vi tur kommer vi få en turnédagbok inom en inte alltför avlägsen framtid!

Kommentar Soulmirror: Fy fan, första demon. Vilken nostalgi ändå. Den blev rätt bra trots allt. Vi visste ju knappt vad vi gjorde på den tiden hehe. Svindyr på Internet, man borde haft kvar ett gäng så man kunde bli lite rik haha! Söp bort en hel kartong på Arvikafestivalen en gång. Synd.

Kommentar Soulmirror: Andra demon! Har inte kvar den i original tyvärr. Var så satans rörigt och deppigt med Liselott så jag sket i det mesta runt den tiden. Jävla sugga ändå. Tror hon är tillsammans med en arab numera. Eller om han bara har brunt hår. Svårt att se på Internet och hon har blockat mig typ överallt. Hyfsat långsint kärring!

Kommentar Soulmirror: Det blev så JÄVLA SNYGGT!!! Vi är skitnöjda med allt. Smart titel med, Resurrected laments eftersom det är återupplivad sorg liksom. Riktigt smart. Så jävla bra!!!!!!!!!!!!!!!

Kommentar Soulmirror: Mittuppslaget på gatefolden ba BOOOOOM! De andra grabbarna ville hellre ha texterna än tacklistorna, men jag vägrade. Så mäktiga listor. Kul att säga hej igen till alla gamla polare och så. Och FUCK OFF till Liselott!

Kommentar Soulmirror: Baksidan, sjuuuukt feeeeet! Så in i helvete nöjd med att vi fick med Iron Maiden covern. Childhoods end ba, PANG, grindet Bullen river av i den är så jääävla snabbt. Mycket bättre än originalet om ni frågar mig! No hope, no life, just pain and fear, no food, no love, no seed, childhood’s end! HELVETE vad Crown Of Thorns stal från den till Forget the light! BUSTEEEED! Närå, skämta bara. Blev även rätt jävla coolt när jag skriker SAAAATAAAN i breaket i mitten.

/Hatpastorn & Skogen-Jocke

Då jag avhandlade så många italienska gäng i mitt senaste inlägg blev jag inspirerad att skriva några rader om ett bandfoto jag ramlade över för en tid sedan. Winter Haze heter bandet. Symfonisk power metal med en herrans massa medlemmar. Inga konstigheter. Eller ja, alla konstigheter kanske man ska säga. En fullängdare har det blivit, ”The storm within”. En konceptskiva om en man som ätit en kebabrulle på ett mycket tvivelaktigt hak i Aachen, Tyskland. Nu hittar jag på, antar att skivan berör de vanliga ämnena inom genren. Det är väl rymden, Egypten och starka känslor. Kanske någon drake eller Atlantis. Möjligen någon pirat. Who knows!

Bandfototot är rent tekniskt sett inte dåligt. Bra ljus och skärpa och småkul komposition. Dock är det något otroligt roligt över italienare som sitter och tjafsar samtidigt som den stackars damen försöker att prata i telefon. I min värld har de just tagit paus i repandet och ska nu beställa lunch för avhämtning.

Italiano numero uno viskar försynt att han vill ha extra bearnaisesås till sin Bussola. En ful ovana av italienska mått mätt han plockade upp när han var utbytesstudent i Gnarp. Värdfamiljen skulle bjuda honom på middag och tänkte att Gnarps Pizzeria var ett trevligt initiativ för att bota sin gästs hemlängtan. Den vegetariska pizzan Rhodos föll inte i god jord, dock gav Bussolan mersmak och när han efter kraftiga påtryckningar från värdfamiljen placerade pizzan i bearnaisesåsen var det kärlek vid första tuggan. Förbjuden frukt smakar bäst och allt det där.

Den andra italienaren har hamnat i ett katatoniskt tillstånd. Viskningar om förbjudna såser från ena hållet och gap och skrik från det andra. Allt han vill ha är en skinklös Vesuvio. Margherita? Nej nej, en Vesuvio. Utan skinka. Tack så mycket. Även fast det är en bild kan jag ändå se hur hans blodsocker sjunker samtidigt som vreden stiger ju längre jag tittar. Fascinerande.

I mitten då. Giorgia Marra, matriarken med påbrå från Norra Kvarken som försöker hålla ordning på detta totala matbeställningshaveri. Hon har det fan inte lätt. Med en mordängels tålamod försöker hon få bekräftelse om det ska vara med eller utan lök.

Italienska Samoth är rasande. Han har skrikit efter en Batman utan lök i 45 minuter nu. Utan. Lök. Utan. Ska det vara så jävla svårt!

Bakom italienska Samoth hittar vi italienska Nisse från Sacramentum som är i full färd med att förklara att han visst kommer att få pengar på tisdag och att han visst kommer att betala tillbaka så fort han bara kan. Tjena. Den där jäveln har snikat till sig lunch i två års tid nu. Måttet är rågat för resten av bandet. Inga pengar, ingen lunch. Samtidigt vet de att om de inte lägger ut så kommer han att tigga till sig kantbitar likt en mjukglassöverviktig stadsduva.

Och sist. Här har det brunnit totalt. Han ersatte luktsinnet med vansinnet och sitter nu på golvet och skriker osammanhängande om ananas och tacosås och att han vill ha en varm zone och inte en Calzone.

Sista livstecknet från Winter Haze var en EP från 2012. Jag tror de helt enkelt svalt ihjäl.

På återseende.

/Hatpastorn