Moa Martinson

“Vid sista gården i byn där hennes väg bär ut i drivorna stannar hon för att åter en stund njuta av gratisglansen i den stillastående filmen, den film som friska ungdrängar vill byta ut mot att skotta snö i stan.

Sally var den sista att undra över dem. Hon önskade dem få mod att ge sig iväg, hon kände väl till deras vardagslivs tristess och deras lönevillkor. En utarbetad sextonåring har ingen mycken fröjd av en snöslätt om aldrig så praktfull. Inte på många år. Inte förrän han sökt äventyret och funnit att det inget var.

Livets vederlag är så svårt att fatta. Sally, som njuter av rymdens skönhet och viddernas ro, tror dock att varje stjärna är till för sin egen skull och att människan bör söka sin egen mening, meningen med att hon är till. Säkert är var och en till för sin egen skull. Annars skulle ej längtan hos ung och gammal, längtan att finna sig själv.”
― Moa Martinson, Kvinnor och äppelträd