Stewe Claeson's Blog

 Nej snälla Amanda Lind - låt inte röstfisket gå hur långt som helt. 16-åringar som beslutar om riksdagsledamöter... Gu´ hjälpe mig! Bara en Trump skulle kunna komma på något sådant!

 Nu, när det ser ut att vara just i Sverige man hanterar coronapandemin bäst av alla, kommer som alltid den senfärdiga och onödiga kritiken av FHM. 

Vem tänker kritisera horderna av idioter som "bara måste få ta en bärs" på krogen - eller måste stå kloss intill andra galningar och bränna av fyrverkerier på idrottsläktarna, eller "bara måste få åka ut i Europa och umgås" med andra ickevaccinerade stollar. Vad är det för fel med att ta det lugnt, hålla avstånd och läsa en bra bok. Och dessutom fanns ju hela tiden - för alla gnälliga - SVTs och andra kanalers vuxendagis med sina outhärdliga, allt fånigare lekprogram. 

Jag hör hur jag låter - men om något gör mig trött och less så är det denna sedvanliga klagokör - i efterhand. - Vad ville man haft - förutom en stark åkesson-trumpisk ledare?  - Förbud och tvångsåtgärder, interneringsläger och spöstraff? 

Och varför kritiserar ingen nedmonteringen av beredskapslager och säkerhetsutrustningar och omöjligheten att fylla sjukhusen med tillräckligt mycket kompetent personal? Nej, därför att sådan kritik nämligen skulle drabba de åtta-tio förlorade karlsson/reinfeldtska regeringsåren...

Någon måste få säga att FHM gjorde så gott det låter sig göra i en nation där personlig girighet och personlig ögonblicklig behovstillfredsställelse styr snart sagt hela tillvaron.

 Ja vad skall man säga, varje generation börjar på nytt, också välvilliga och entusiastiska unga kulturjournalister. Men vissa saker upphör inte att förvåna mig - och en sådan sak är frågan "Vem skriver du för?" 

Jag gav för någon vecka sedan ut en ny roman; jag har skrivit i över femtio år, och svarat på många frågor genom åren. Jag är inte dummare än att jag begriper att färska litteraturrecensenter inte läst så mycket av mitt, men  "Har du någon speciell läsare i tankarna när du skriver?" är ändå en fråga som, om också vänligt tänkt, till och med ömsint, mest känns korkad. Jag minns någon trött äldre kollega som svarade att han skrev 'för att imponera på brudar' och en lika trött kvinnlig författare som svarade 'mina katter'. Jag tror mig minnas en intervju med den amerikanske poeten David St. John som för kanske tjugofem, trettio år sedan fick samma fråga och sa att han först tänkt svara 'jag skriver för evigheten' - men sedan ändrade sig och sa, och det är det svar jag denna höst också helst vill använda: 'jag skriver för mig själv'. 

Jag kunde lägga till: 'jag skriver för att få veta vad jag anser, tycker och vet om det ena eller det andra.' Ett sanningsenligt, omtänksamt, och noggrant valt språk ger alltid insikter om tillvaron som man inte visste att man hade.

Fast allt detta sa jag inte, när jag fick frågan. Jag svarade snällt att 'jag skriver för att alla bör förstå att det enda vi har är varandra'. - Här, i min blogg, kan jag ju berätta att hon inte tog med det i anteckningsblocket.

 En tanke när jag läser dagens Dagens Nyheters kulturbilaga. Sid 7 är en enda skugga. Porträttet av den kvinnliga skribenten finns på sid 6, sid 7 är hennes suddiga skugga, men med tanke på att man skriker om hur lite utrymme det finns för riktig litteraturbevakning i våra media nuförtiden så blir sid 7 rena hånet. Jag skrev härförleden (se nedan) att Gunnar D Hanssons nya lilla bok är värd att läsas. Jag har inte sett någon anmälan av den, och, när jag tänker på det, inte heller hans hustru Ildikó Márkys alldeles lysande, inte minst stilistiskt, märkliga skildring av flykten från Budapest 1956 har jag sett anmälas (Det förflutna är ett annat land). Sid 7 idag hade räckt väl till två fina recensioner. Jag begriper mig inte längre på kulturredaktörernas preferenser. 

Jag behöver inte en dyrbar helsida med en bild som inte finns. - Jag behöver - i min morgontidning - något att läsa.

 Ett tunt häfte anländer, jag öppnar det och en och en halv timme senare lägger jag det ifrån mig. Är jag verkligen kvar i samma verklighet? Viss typ av litteratur är inte möjlig att klassificera i bibliotekens vanliga system: lyrik, prosa, essäistik, brevsamlingar osv osv. Allt detta finns - och så måste man ha en särskild avdelning, där inte så många hamnar. Avdelningen GDH. Man kan väl hitta en och annan där, W G Sebald till exempel, eller Kierkegaard eller den nyligen bortgångna C D Wright. Men framför allt GDH. Man kan verkligen skriva om allt, dvs hela livet, med hjälp av vad som helst, dvs - allt. 

"Om man är okänslig för poesi följer inte därav att dikter inte kan vara till glädje." - "Rätta mig gärna, men jag hör inte längre så bra." Jag har under en och en halv timme befunnit mig tillsammans med hällristningar och Nils Ferlin, tittat in hos Tegnér och Gullberg och gamla telegrafstationen i Hamburgsund, besökt Persefone i underjorden och gamla värmländska bergatroll. Det lilla häftet, som har titeln Nervösa nationer. Två halvprosadikter och en runsten, och som jag nyss citerade ur, har nyss kommit ut på ett förlag som inte många kan uttala, Ekphrasis. 

Makalös läsning. Gunnar D Hansson betyder alltid just det - makalös läsning.

 Ett tunt häfte anländer, jag öppnar det och en och en halv timme senare lägger jag det ifrån mig. Är jag verkligen kvar i samma verklighet? Viss typ av litteratur är inte möjlig att klassificera i bibliotekens vanliga system: lyrik, prosa, essäistik, brevsamlingar osv osv. Allt detta finns - och så måste man ha en särskild avdelning, där inte så många hamnar. Avdelningen GDH. Man kan väl hitta en och annan där, W G Sebald till exempel, eller Kierkegaard eller den nyligen bortgångna C D Wright. Men framför allt GDH. Man kan verkligen skriva om allt, dvs hela livet, med hjälp av vad som helst, dvs - allt. 

"Om man är okänslig för poesi följer inte därav att dikter inte kan vara till glädje." - "Rätta mig gärna, men jag hör inte längre så bra." Jag har under en och en halv timme befunnit mig tillsammans med hällristningar och Nils Ferlin, tittat in hos Tegnér och Gullberg och gamla telegrafstationen i Hamburgsund, besökt Persefone i underjorden och gamla värmländska bergatroll. Det lilla häftet, som har titeln Nervösa nationer. Två halvprosadikter och en runsten, och som jag nyss citerade ur, har nyss kommit ut på ett förlag som inte många kan uttala, Ekphrasis. 

Ja, men alldeles bortsett från den osannolikt på samma gång allvarliga och glada tonen och fast man träffar på så många personer och platser, har jag inte träffat på enda anspelning på Blondinbella eller Ebba Busch, på Camilla Läckberg eller Greta Garbo. Men det är iallafall en makalös läsning. Gunnar D Hansson betyder alltid just det - makalös läsning.

 Under hela mitt liv har jag älskat att höra andra språk. Som ung var nästan enda möjligheten att höra utrikiska att gå på bio. Sverige dubbade inte. Filmer på japanska skulle låta japanskt, filmer på italienska italienskt och danska filmer skulle ha det där underbara frøsnapper-burrandet. Det brukar påstås att en av anledningarna till att svenskar uttalar främmande språk så väl är att man i Sverige inte dubbar filmer eller TV-program. 

Nu läser jag att dubbningshysterin är på väg... Finns det någon som helst anledning? (Det mesta som visas är ju ändå bara på youtubiska idag, väl det enda främmande språk yngre generationer behärskar.)

Jag minns ett besök i Athén i mitten av 60-talet. Grekiska kunde jag inte. Så, en dag såg jag att man skulle ge Sommarnattens leende med Jarl Kulle, köpte biobiljett och slog mig ned i den endast till hälften nedsläckta salongen där prat och diskussioner pågick överallt. Och när jag äntligen skulle få höra ärans och hjältarnas, visade det sig att filmen hade undertexter - på grekiska - därför att Kulle & Co pratade - franska. Man hade köpt in en till franska dubbad kopia... 

Jag fick vänta till Bulltofta innan jag hörde svenska - och då i skånsk förvrängning...

 Afghanistan och muhammedanernas kvinnosyn. Läser att det blir si och så - återigen - med studier och arbete för kvinnor. - Lysistrate-läge, kanske?!

 Utrensningarnas tid. Jag har alldeles för mycket böcker, över 12.000, och alldeles för litet tid kvar att läsa dem alla igen... En del riktigt värdefulla och bra böcker ger jag bort till antikvariaten. Utan antikvariat hade jag aldrig kunnat leva det liv jag kom att leva, en fattig uppväxt skapar inga stora boksamlingar, inte heller de fattiga studieåren i början av 60-talet. Idag minner mig mina kompakta bokförråd varje dag om de gamla antikvariaten, på den tiden de var guldgruvor av böcker, osannolika skattkammare och äventyrliga labyrinter - och med den där särskilda oemotståndliga doften... 

Men en del böcker inser till och med jag - som alltid haft svårt att kasta böcker - att jag aldrig kommer att läsa om och de håller heller inte måttet... Alltså - till makulatur. Men det gör ont. Och när jag tar ner hela författarskap för att gå igenom dem konstaterar jag allt som oftast att jag inte behöver dem, och förmodligen ingen annan heller. Och så blir det plats för något annat.

Men så någon eftermiddag tar jag ned allt jag har av en författare X. Och konstaterar att jag nu ser annorlunda på verken och tvekar och - ställer tillbaka honom eller henne i hyllan. Där fanns eller finns något...  

Jag skall inte nämna namn. Jo, det skall jag. Den här veckan har jag läst om Gösta Friberg - och det var som om jag upptäckte en ny författare. Han återgår, efter noggrann och mycket förtjust läsning, till hyllorna. Ett enkelt tips kanske? Läs exempelvis hans Ferier från 1983... Jag frågar mig om jag den gången för snart fyrtio år sedan verkligen såg kvaliteten  -

 När nya regeringar tillträder brukar de ställa upp sig för att fotograferas. När den svenska regeringen gjorde det satt jag och räknade antalet kvinnor resp män. Likadant när den danska regeringen tillträdde. 

I går satt jag och såg på den nya regeringen i Afghanistan - och om det inte är ovanligt många "skäggiga-damen" i den ledningsgruppen, så var det svårt att göra något slags procenttal män/kvinnor. Hur kan det komma sig?