Håkan Lindquist's Blog

Nej, livet är inte trist. Jag har läst i alla tänkbara och rekommenderade böcker. Jag har gått tillbaka till alla upptänkliga och existerande källor – min morbror tog mig till och med med till Michigan State University förra sommaren, och där fick vi tala både med senhor Dietz och mister Baker – och inte någonstans finns det belägg för att detta märkliga som har hänt mig, också hänt någon annan.     Chrysocyon brachyurus och jag.     Lobo guaráoch jag.     Och kanske kommer det att vara i ytterligare tolv eller tretton år. Jag hoppas.
Agosto Namorado heter jag, och jag fyllde tolv år i söndags. Vi åkte inte till Tapiraí på min födelsedag. Senhora Lilás kände sig lite krasslig igen, och ville därför inte ha några som helst besök. Men det var på min födelsedag för två år sedan som jag – på väg hem från senhora Lilás – råkade ut för detta märkliga som aldrig någonsin tidigare inträffat. Allt enligt säkra och välkända källor.     Vi lämnade senhora Lilás casa strax efter klockan fyra på eftermiddagen, jag och min morbror. Mina föräldrar och syskon skulle stanna kvar i Tapiraí över natten eftersom min pappa hade en del affärer att uträtta. Min morbror Ignorancio och jag skulle köra den gamla jeepen längs den uråldriga och miserabla skogsvägen mellan Tapiraí och Enorme. Enorme är namnet på den lilla by som är vår. Den ligger strax intill Quebra-Anzolfloden.     Ignorancio körde – förstås – fast jag fick på nåder sitta mellan hans ben och sköta ratten på de sträckor av vägen som var någorlunda framkomliga, det vill säga inte heltförstörda av skyfall eller överväxta av djungelväxter.     Plötsligt dök det upp ett djur framför jeepen.     ”Bromsa!” skrek jag till Ignorancio.     Jag försökte samtidigt styra åt sidan, men en sten eller stubbe stod i vägen. Jeepen körde rakt på hindret, och kastades sedan hastigt och brutalt tillbaka upp på vägen. En dov duns följde, sedan ett kort skall från ett djur. Vi stod alldeles stilla.     Jag hade kastats fram mot ratten och slagit upp ett jack i pannan. Ignorancio for också framåt då jeepen gjorde sitt kast. Han slog hakan i mitt bakhuvud. Han ojade sig högljutt. Vi var i stort sett oskadda. Men intill jeepen låg djuret alldeles stilla.     Det låg på sidan och jag kunde se hela rygglinjen. Det såg så märkligt avlångt ut. Jag såg huvudet och den sträckta nacken. Jag såg den långa ryggen med den nästan svarta markeringen, och jag såg svansen som avslutade den linje som nacken och ryggen redan hade pekat ut.     Jag var hänförd.     ”Vad är det för djur?” frågade jag min morbror.     ”Res dig, Agosto”, suckade han. ”Det gör ont att få en tioårig pojke kastad mot ens kön. Flytta på dig!”     Jag fnös till och reste mig.     Ignorancio kved.     När mamma är arg på Igno brukar hon säga att det finns två sorters män: de som lider och de som plågar. Och Ignorancio hörde definitivt till den tidigare kategorin. Enligt mamma. Och om hon är riktigt ilsken på honom så brukar hon tillägga att just den lidande kategorin är den allra värsta, eftersom ”allt lidande till slut blir en plåga för omgivningen, vilket gör att också denblir lidande, och då blir allt bara etter värre”. Allt enligt min mamma, och hon borde ju faktiskt veta eftersom Ignorancio är hennes egen bror.     Den lidande Ignorancio höll ena handen kupad över sitt skrev då han klev ut ur jeepen.     Jag böjde mig ned över djuret. Det var en hund. En mycket vacker och mycket död hund. En sådan hund som någon kommer att sakna då någon får reda på att hunden nu är död.     Jag smekte den över de mörka, stora öronen. Jag kliade den på halsen – som hade en nästan vit fläck strax under strupen – och jag drog mina fingrar genom det mjuka, mörka fältet på djurets nacke och rygg. Det mörka fältet såg nästan ut som en man. Och jag grät.     Ignorancio tycker inte om konkurrens. Så han sa åt mig att sluta lipa.     ”Du är ju trots allt tio år nu”, muttrade han och smekte med långsamma rörelser över sitt skrev.           Sedan böjde han sig ned intill mig, tittade på hunden och visslade lågt.     Han visslade inte på en sång. Nej, det var snarare en sån där vissling som en del män och pojkar ger ifrån sig när en vacker flicka passerar förbi. Fast förresten är dom inte alltid så vackra. Ibland undrar jag varför dom visslar över huvud taget.     ”Varför visslar du så där, Igno?” frågade jag.     Han såg på mig.     ”Ser du inte vad det är?” viskade han och pekade på djuret.     Jag tittade efter extra noga.     ”Det är en mycket vacker och mycket död hund”, sa jag. ”En sådan hund som någon kommer att sakna. Som någon kommer att gråta över.”     ”Äsch, det är bara du som gråter”, fräste min morbror. ”Nej du, Agosto, det här är ingen vacker hund. Det är inte ens en hund, utan en guará-varg!”     ”Guará-varg?” Jag hade hört ordet någon gång. Guará-varg. Lobo guará. Men jag kunde inte riktigt minnas.     ”Just det”, sa Ignorancio. ”En lobo guará. En manvarg!”     Jag häpnade. Och mindes.     Det var min morfar som en gång, då jag var bara en liten pojke, berättade för mig att han en gång hade sett en lobo guará, en manvarg. Och hans ögon glittrade när han berättade det, och länge mindes jag bara de glittrande ögonen och kunde inte riktigt komma ihåg vad det var han hade berättat om, min morfar. Men nu mindes jag också det. Min morfar hade en gång sett en manvarg. En levandemanvarg. Och han berättade för mig om vargen. Han sa att det var världens skyggaste djur och att han hade önskat att få se det ända sedan han var en liten pojke. Tänk dig – min morfar, en liten pojke! Och så en dag fick han se en manvarg komma utrusande från en skogsglänta. Den rödbruna kroppen nästan flög fram över fältet. De svarta benen och tassarna verkade göra sina avstamp från en osynlig yta ovanför gräset och marken. Den intensivt svarta manen verkade suga sig fast på vargens rygg likt en gigantisk igel. Aldrig hade min morfar – som bara vara en liten pojke – sett något liknande. Och aldrig fick han se det igen.     Nu var det i stället min tur att få se det skygga djuret. Och en kort stund fick jag för mig att djuret framför mig var detsamma som det som hade visat sig för min pojkmorfar. Och just då jag tänkte att det nog trots allt inte var så, så hörde jag ett svagt gnyende. Den här gången var det inte min morbror Ignorancio.     Jag vände mig sakta om, och där – mellan en trädstam och en ormbunkstuva – såg jag en mörk darrande nos och ett par stora, mörka ögon titta fram. Nosen och ögonen försvann bakom ormbunken. Lika hastigt tittade de fram igen. Och så där höll djuret på en stund. Men så tog det plötsligt sats och kom sakta springande mot mig på vingliga, svarta ben; en mörk liten manvargsvalp som blivit moderlös – min finaste födelsedagspresent någonsin.     Valpen gnydde till igen. Han stannade intill mig, och där stod han en stund på darrande ben och med vädrande nos, alldeles, alldeles intill mig. Han nosade på den döda mamman, och gnydde igen. Sedan vände han sig om och luktade försiktigt på min vänstra hand. Kanske kände han doften från mamman som jag hade smekt. Eller också så tyckte han helt enkelt om min doft. Ja, så var det nog. Han blev nog lite förtjust i mig, precis där, på den uråldriga och miserabla skogsvägen mellan Tapiraí och vår lilla by Enorme.     ”Ser du, Igno!” viskade jag då valpen slickade min hand. ”Han tycker om mig!”     Ignorancio gav ifrån sig sitt karakteristiska fnysande.     ”Äsch, inte gör han det. Han slickar bara i sig av svetten från din hand. Det är saltet, förstår du. Det är det han vill åt.”     Jag vägrade tro på honom.     ”Jag tror i alla fall att han tycker om mig. Titta bara!”
Min fnysande morbror Ignorancio hade inga som helst möjligheter att hindra mig från att ta med mig valpen hem till Enorme. Fast först ville valpen inte hoppa in i jeepen. Fordonet var ju trots allt ett mordvapen. Jag lockade och lockade på den, och till slut tog den ett skutt in i jeepen och satte sig i mitt knä.     Den gnydde oroligt när Igno startade motorn. Och redan efter en halvtimmes färd lyckades min morbror – med alla sina gester och allt sitt viftande – att skrämma vargungen så mycket att den högg honom i handen. Nu har ju inte manvargsvalpar vare sig stora tänder eller särskilt starka käkar, ändå skrek Igno ut förbannelser och eder, rakt ut i djungeln, som om det fanns någon där som kunde hjälpa honom. Och strax därpå ändrade han sitt tidigare utlåtande om djurets rastillhörighet.     ”Det är ta mig fan ingen manvargsvalp”, skrek han ilsket. ”Det är en djävulsvarg!”     Jag tänkte på min mamma.     ”Och inte nog med det”, fortsatte han i falsett då han, efter en besvärlig nedförsbacke med många hinder, åter kom att tänka på att han hade fått en tioårig pojke kastad mot sitt skrev, ”den är kommen till oss som ett straff för mina synder. En djävulsk hämndvarg, det är vad det är!”     Jag talade lite försynt om för honom att det i så fall borde ha rört sig om en hel vargflock.                    Ignorancio slog till mig på axeln med sin huggna hand, och hotade högljutt med att låta mig gå hela vägen hem till byn.     Han var inte glad.     Så jag intog snabbt det beteendet som min mamma kallar det ”inställsamma och alltigenom falska”, vilket innebar att jag i fortsättningen bara hummade lite odefinierbart och lätt leende åt Ignos ytterligare utfall och hans skränande kommentarer om den ”folkilskna härjarvandalen och mördarjycken” som nu hade somnat i mitt knä. Valpens högra öra ryckte till då och då. Jag tror att han försökte stänga ute ljudet av min morbrors orerande från sin dröm om mammavargen som nu var död.     Han vaknade först när Igno slog av motorn.
Och mottagandet i byn var som det alltid brukar vara då något märkligt och remarkabelt inträffar: enormt. Alla skrek i munnen på varandra. Valpstackarn kissade på sig – eller snarare på mig – av ren förskräckelse. Tack och lov så märkte inte Ignorancio detta. Jag tror inte han hade uppskattat den våta fläck som bara växte sig större och större på den läderklädda sitsen. Han kan vara lite besvärlig ibland, min morbror.     Trovoade, den äldste i byn, var den enda som var någorlunda positivt inställd till vargen. Han ville slita ut valpens vänstra öga, för att sedan förrätta det enligt mycket gamla och väl befästa regler. Denna anrättning skulle nämligen skänka honom den lycka han så länge hade väntat på. Trovoade mumlade också något om djurets spillning. Jag tror han sa att spillningen skulle ”ge tillbaka den mannakraft som så dramatiskt och tjuvaktigt hade stulits” från honom. Fast det var ett sådant oväsen omkring oss hela tiden, så jag är inte riktigt säker på vad han egentligen sa. Men jag har alltid tyckt att det är något skumt med vuxna människor som mumlar om djurs spillning.     Det var senhora Arco-Iris som slutligen fick alla de andra att lugna ned sig. Och det gjorde hon på sitt vanliga sätt, ologiskt och oemotsägbart. Hon sa: ”Om någon skadar eller dödar det här djuret så kommer jag att sätta eld på mitt hus och bränna mig själv till döds. När mina söner får höra era förklaringar, kommer de inte att tro er. Nej, dom kommer att tro att ni har mördat mig. 'Mordbrand', kommer de att skrika, och sen kommer de att hämnas på er alla. Lemlästa er, våldta er och förbanna er. Allihop! Därför tror jag det blir bäst för er och för byn, att ni låter lille Agosto behålla sin vargunge. Och jag hoppas sannerligen att inte ens det minsta lilla strå på vargens kropp kommer till skada, för om så sker, så kommer mitt hot att bli er verklighet. Vidskepelse, avundsjuka, hämndlystnad och dumhet får inte vara allenarådande i något samhälle, allraminst vårt. Nog om detta!”     När senhora Arco-Iris hade avslutat sitt tal, vände hon sig mot mig och log.     ”Har du bestämt dig för något namn åt valpen?”     Jag skakade på huvudet.     Hon böjde sig lite närmare så att de andra inte skulle höra.     ”Då skulle jag vilja komma med ett förslag”, sa hon. ”Jag tycker att han ska heta Conhecimento, för kunskap – conhecimento – är det vi saknar allra mest här i vår enorma lilla by.” Och så skrattade hon och lämnade mig och den nydöpte Conhecimento ensamma. Det vill säga, alla de andra i byn stod fortfarande kvar i en ring omkring oss, men vi – jag och Conhecimento – kände oss fortfarande lite osäkra och ganska så ensamma.
Allt det där hände för två år sedan, just den dagen då jag fyllde tio år. Sedan dess har Conhecimento vuxit sig stor. Han är större än någon annan hund i Enorme. Ignorancio kallar honom fortfarande ”folkilsken och livsfarlig”, men han vågar inte göra någonting. Han är alltför rädd för senhora Arco-Iris tre välväxta och välkända söner som, redan då de var små, var större än Ignorancio.     Det var förresten senhora Arco-Iris som tvingade Igno att ta mig med till Michigan State University – jag vet fortfarande inte vad hon sa den där dagen. Jag vet bara att Igno plötsligt blev så trevlig mot mig och Conhecimento, och när han erbjöd sig att ta mig med på en långväga och dyrbar resa till USA, höll jag nästan på att svimma av förvåning – och där på universitetet fick vi träffa senhor Dietz, som har skrivit en hel bok om manvargen, och mister Baker, som nog har läst alla böcker om vargar som finns i världen. Och vare sig senhor Dietz eller mister Baker hade någonsin hört talas om en manvarg som blivit tam. Gissa om dom var förvånade! Jag fick berätta allt om Conhecimento, och jag fick visa alla fotografier som jag hade med mig. Senhor Dietz bad till och med att få låna negativen, och han sa att han skulle nämna både mig och Conhecimento i en tidningsartikel han höll på att författa.     Conhecimento fick inte följa med till Michigan. Han fick stanna hos senhora Arco-Iris medan jag och Ignorancio var bortresta.      På nätterna drömde jag om honom.     På dagarna blev jag utfrågad av senhor Dietz och mister Baker. Dom frågade och frågade, och när vi till slut var tvungna att lämna dom och universitetet efter en fyra dagar lång vistelse, var dom fortfarande lika förvånade. ”Nej, vi kan knappast tro att det är sant. En tam manvarg! Otroligt! Very strange! Estranho!” Och sedan sa dom att jag var en alldeles märklig och speciell pojke. Fast jag vidhöll att det var Conhecimento som var den specielle och alltigenom märklige. Det var ju Conhecimento som hade kommit till mig, och det var han som var unik och ensam i sitt slag.
Men, jag berättade inte allt för de båda herrarna. Jag berättade inte att Conhecimento inte alls är så tam som han låtsas vara. Det vet jag. Och det vet senhora Arco-Iris. För hon och jag har sett Conhecimento då han rusar fram över ängarna och kullarna i månskenet. Hon och jag har hört honom svara på avlägsna skall från andra – vilda – manvargar, och senhora Arco-Iris och jag, Agosto, har sett blicken i Conhecimentos ögon när jag ropat honom tillbaka från vildmarken, och det är inga tama ögon som tittar tillbaka. Nej, det är ögonen hos den som vet att han är vild och att han en dag eller natt kommer att återvända till vildmarken, till de bortglömda ängarna och de karga bergen.     Conhecimentos vackra rödsvarta kropp glänser i månskenet, manen reser sig – raggig och svart – och de stora öronen lyssnar spänt. På vad?     Jag vet inte. Senhora Arco-Iris vet inte heller. Men vi har förstått att det finns ljud ute i nattmörkret som vi människor inte riktigt kan höra eller tolka. Kanske ligger dessa nattljud på en frekvens så hög att vi inte kan uppfatta den. Kanske hör vi ljuden, utan att riktigt lägga märke till dem. Eller kanske är det helt enkelt så att de ljud som Conhecimento lyssnar till, inte är avsedda för våra öron.     Och vi vågar inte riktigt tala om det, även om vi har försökt ett par gånger. Vi är alltför rädda för svaren. Senhora Arco-Iris mumlade häromdagen något om ”den stora hämnden”, och jag tror jag förstår vad hon menar. Men jag vågar inte fråga. Och senhor Trovoade – som jag, trots det där pratet om spillning, tror är den klokaste i byn – vågar jag inte heller tala med. Han har ju redan, om än i förtäckta ordalag, försökt få mig att förstå vad som komma skall. Och jag vill inte veta.
Jag drömde så märkligt i natt. Jag befann mig i ett litet, välbyggt stenhus mitt inne i djungeln.      Plötsligt började huset vibrera, och strax därpå föll taket ned och väggarna rasade samman med ett öronbedövande dån. Ändå skadades jag inte.     Utanför det raserade huset stod min morbror Ignorancio. Han höll händerna om sitt onda kön och stirrade på mig med galna ögon.     ”Inte heller detta kommer att skada dig”, sa han innan han försvann in bland träden.     Då hörde jag ett svagt gnyende. Det var Conhecimento. Hans långa mörka nos och de svarta ögonen tittade fram mellan en trädstam och en ormbunkstuva. Jag förstod att han hade stått där en lång stund. Och jag visste att han hade sett mig köra ihjäl hans mamma en födelsedagssöndag för två år sedan. Och det var mig han såg på med sina mörka ögon.     Jag kände inte igen blicken han gav mig, men jag fick en känsla av att det pågick en inre strid bakom de svarta ögonen. Det var mig han såg på. Jag, som var hans vän och trygghet. Jag, som var hans mors baneman och mördare. Jag, som trodde jag hade tämjt ett ytterst skyggt vilddjur. Och det var mig han såg på med sina mörka ögon.     Så såg jag en rörelse i blicken. Han hade bestämt sig. Jag såg det tydligt i hans ögon.     Plötsligt tog han sats, och på starka, svarta ben kom han hastigt rusande mot mig. En rödsvart manvarg som blivit moderlös – min finaste…      Jag vaknade, kallsvettig och rädd. Intill min säng stod Conhecimento. Han såg på mig. Han såg rädslan i mina ögon. Vi såg in i varandras ögon. Han blinkade inte på en lång stund, och jag vågade inte heller blinka.     Vi såg in i varandras ögon och vi blinkade inte. Mina ögon tårades och jag vågade inte blinka.     ”Jag älskar dig, Conhecimento”, viskade jag, och jag kunde höra gråten i min röst.     Conhecimento morrade dovt till svar. Sedan blinkade han äntligen. Jag drog en suck av lättnad och sträckte ut en hand för att smeka honom.     Käftarna slog ihop med en smäll bara någon centimeter ifrån mina fingrar. Han morrade igen, dovt och nära. Jag såg hans ögonvitor.     Det dröjde en stund, sedan gick han bort till sitt hörn och somnade.
Detta hände i natt.     Jag heter Agosto Namorado och jag fyllde tolv år i söndags. Min morbror Ignorancio – som är betydligt äldre – brukar säga att livet är trist. Jag håller inte med honom. Det finns så mycket mer i livet än tristess. Själv har jag i två år och en dag delat mitt liv med en manvarg. Kanske kommer jag att göra det i ytterligare tolv tretton år.     Om jag lever så länge.


Håkan Lindquist, 19 mars 1991
Den här novellen skrev jag mycket snabbt och spontant i ett brev till en vän som var på resa i Sydamerika. Jag hittade den nyligen när jag gick igenom en alltför stor bunt papper.

Jag vet inte hur jag kunde veta. Jag bara visste.

Vi brukade åka till London tillsammans, Rosemarie och jag. Vi betade av boklådor, antikvariat och skivbutiker. Vi gick på utställningar och letade upp adresser vi hade läst om i någon bok. Lärde känna London. Vi var där tretton eller fjorton gånger, stannade för det mesta en vecka, ibland två. En av dagarna under besöken, brukade vi lämna London och resa någon annanstans. Några gånger var vi i Oxford, en gång var vi i Marlborough.

Sista gången vi var i London var Rosemarie på dåligt humör, inte hela tiden men ofta. Det var olikt henne. Jag var förvånad men tänkte att det nog skulle bli bra. Vi var väldigt öppna mot varandra, så om det var något som jag borde veta så skulle jag få reda på det, förr eller senare.

Vi bestämde oss för att göra en dagsutflykt till Brighton. På morgonen, efter en tidig frukost, lämnade vi hotellet på Bayswater Road. Vi gick på trottoaren, det var bara vi. Inga andra människor, inga hinder. Och så snubblade Rosemarie.

Allt varade ett par sekunder, på sin höjd. Hon snubblade till och föll framåt. Jag lyckades böja mig ned och åt sidan, och dämpa hennes fall en aning med min högra hand. Och just då, i just det ögonblicket, så visste jag. Hon kommer att lämna mig. Hon kommer att dö.

Den bara fanns där, vetskapen. Och jag kände hur allt blod försvann från mitt ansikte. Rosemarie tittade upp, och jag var rädd att mitt ansikte skulle skrämma henne. ”Hur gick det?” frågade jag, och försökte hålla rösten stadig. ”Det är okej”, svarade hon lite kort. ”Det gick bra.” Men jag visste.

Några timmar senare befann vi oss på stranden i Brighton. Det blåste från havet. Vi frös när vi plockade vackra stenar och snäckor. Jag fotograferade, och jag hittade en sten med en figur som ser ut som en giraff. Rosemarie bad mig ta en bild av henne när hon satt på huk. ”Javisst”, sa jag. ”Men, ska du sitta så nära vattnet?” ”Jag är väl inget barn”, fräste hon. ”Jag vet väl vad jag gör.”

Jag tog en bild. Rosemarie på huk på stranden i Brighton. Rosemarie med den vackert mjukröda kappan. Och så kom en våg, och hon kastade sig upp i samma bråkdel av en sekund som jag tog ännu en bild. Och jag tänkte, du dansar iväg, bort från mig.

När vi kom hem till Stockholm hade provsvaren kommit, och det var först då hon berättade för mig. Tiden som följde var både alltför kort och plågsamt lång. Cellgiftsbehandlingar som sattes in för sent, plågor, ångest, hospice, morfin. Och så, bara några dagar före jul, dog hon. Och de två bilderna från stranden i Brighton blev de sista jag tog av henne. Jag tycker väldigt mycket om de där bilderna. 

Älskade Rosemarie.















Håkan Lindquist
Stockholm den 17 februari 2016.

Och här och var i detta platta landskap mitt i mellan hav och land, bland saltgårdar och vågskum, under tallar och intill slingrande vägar och stigar, nära fördämningsluckor och kanaler, inte långt från flamingoer och vadare, och aldrig – vare sig i verklighet eller i dröm – långt från de vita nästan-vilda hästarna, ligger det små hus som känns betydligt mer lockande än andra hus på andra platser, och jag tänker att i de här husen kan man luta sig tillbaka efter en god fiskgryta med vänner och läsa högt ur Graham Swifts ”Våtmarker” och minnas barndomens första, andra och kanske till och med fjortonde genomläsning av Marguerite Henrys ”Misty, hästen från havet” och all längtan som föddes av den läsningen, eller se på Albert Lamorisses ”Vildhästen” på en liten skärm som någon tagit med sig samtidigt som vinden börjar vina utanför huset och natten lägger sig nästan svart kring salthögarna, träden, fåglarna och de vilda nästan-vita hästarna, men det blir aldrig riktigt svart här ute där hästarna, saltet, flamingofåglarna och allas ögon reflekterar det lilla ljus som trots allt dröjer kvar, och när du trots det sluter dina ögon och somnar in med någon annans hand i din eller din egen hand kring någon annans, så följs du ni in i drömmen av det svaga ljudet från en frustande häst och hovarnas mjukdova dunkande i sand, i sand och tallbarr. Och allt är mitt i mellan.














Et ça et là, au sein de ce plat paysage à l'interstice entre terre et mer, parmi les salines et l'écume des vagues, à l'abri des pins, le long des routes et des sentiers qui serpentent, à côté des écluses et des canaux, tout près des flamants roses et des échassiers et, – que ce soit dans la réalité ou dans le rêve – jamais loin des chevaux blancs et presque sauvages, se tiennent de petites maisons qui semblent plus attirantes encore que toutes les autres en tout autre lieu, et je me dis que dans ces maisons-là, on peut se reposer après une bonne bouillabaisse avec des amis et lire à voix haute des extraits du "Pays des eaux" de Graham Swift en se rappelant la première, la seconde et peut-être même la quatorzième lecture de ”Misty de Chincoteague”, en se remémorant tout le désir engendré par cette lecture d'enfance, ou en regardant "Crin Blanc" d'Albert Lamorrisse sur un petit écran que quelqu'un a apporté avec lui tandis qu'à l'extérieur de la maison, le vent commence à hululer et la nuit se pose, presque noire, sur les monticules de sel, les arbres, les oiseaux et les chevaux sauvages presque blancs, pourtant, il ne fait jamais tout à fait noir en ce lieu où les chevaux, le sel, les flamants roses et les yeux de chacun reflètent le peu de lumière qui subsiste encore, et quand malgré tout, tu fermes les paupières et t'endors avec la main de quelqu'un d'autre dans la tienne ou la tienne autour de celle de quelqu'un d'autre, tu entres / vous entrez ensemble dans ce rêve, accompagnés par le bruit léger d'un cheval qui souffle et s'ébroue et dont les sabots foulent sourdement le sable, le sable et les aiguilles de pin. Alors, tout s'entremêle.













Håkan Lindquist, 15 maj 2015. Traduit en français par Eric Boury.

The French film maker Thibault Odiette has an on-going project called ”1film1auteur – Portraits d’écrivains” (1film1writer – Portraits of writers). A couple of days ago he finished a short film about me, shot in Saint-Nazaire and Paris a few years ago. On the facebook page of the project, Thibault Odiette writes: ”Parce que la Suède ce n'est pas seulement ’Millenium’, Camilla Läckberg ou Henning Mankell, mais Håkan Lindquist, un romancier d'une sensibilité rare, dont les romans sont un doux mélange, comme il le dit ici, de fiction et de mémoire, d'intime et d'universel.Because Sweden it's not only ’Millenium’, Camilla Läckberg or Henning Mankell, but Håkan Lindquist, a writer of a rare sensibility, whose novels are a soft mixture, as he says it here, of fiction and memory, a mix of intimate and universal.”
Well, here’s Thibault Odiette’s film. The quality here is not the best. There are limitations for the size of a film file on Blogger, so the file had to be compressed quite a lot. Still, I hope you will enjoy it. The film is in English with French subtitles.
And, thanks again, Thibault, for making this film!
Håkan Lindquist, 29 May 2015

Jag lyssnade på Inger Christensens "Sommerfugledalen" idag på morgonen. Den dubbla sonettkransen med undertiteln "Et requiem", som beskriver det stora livet med hjälp av det lilla – fjärilar och insekter.
"Hvem er det der fortryller dette møde?
Er det min hjerne, som er blek og grå,
der selv får lysets farver til at gløde,
som andet end den sommerfugl jeg så."
(ur "Sommerfugledalen", sonett IX, Inger Christensen.)

Efteråt gick jag ut på balkongen, böjde mig ned över den lilla rönnen som jag tog med mig från en skog i närheten av Gnesta i förrgår, ett knappt halvmeterhögt träd som jag hoppas kommer att trivas hos oss. Och så fick jag syn på en ljus puppa under det ena bladet, och insåg att insekten som blivit till inne i puppan precis var på väg att ta sig ut. 

Jag skyndade efter den närmaste kameran, och tog – inom loppet av tre minuter – några bilder som visar hur den mycket ljusa, nästan genomskinliga och knappt centimeterlånga insekten tränger sig ur puppan, sitter intill den en stund, klättrar upp på den, innan den tar sig vidare och sätter sig under ett skyddande blad.

Allt tar bara några minuter. Och av en fantastisk slump fick jag bevittna förloppet.
Under de följande timmarna tog jag ännu fler fotografier, bilder som visar hur den bleka insekten mörknar och hur den – när jag ser den förstorad – alltmer ser ut som ett litet monster.

Jag skickade några av de första bilderna till Naturhistoriska museets Jourhavande biolog. Det kom ett svar tämligen omgående, och jag fick veta att insekten är en hornstrit, centrotus cornutus. Den är 7-10 mm lång och hör till familjen puckelstritar, membracida. Hornstriten är den enda puckelstriten i Sverige.
Bilderna här nedan är i kronologisk ordning. De första togs inom några minuter, de senare under de fem första timmarna efter att hornstriten krupit ur sin puppa. Jag tycker det är närmast magiskt att se hur hornstriten börjar bli mörkare redan efter en kort stund, för att sedan – som du kan se på de sista bilderna – bli mörkt brun, nästan svart.
Den lilla rönnen står kvar i in kruka på balkongen. Den kommer förhoppningsvis att växa sig starkare och större under sommaren. Den knappt centimeterlånga hornstriten kommer förmodligen att lämna rönnen och balkongen ganska snart. Allt i dess liv sker i steg, från ägg till larv till puppa till fullvuxen insekt. Just det här exemplaret har också gått igenom ett steg som ofrivillig fotomodell.

De flesta bilderna är tagna med min lilla Canon (en kamera som jag alltid har med mig), och några är tagna med min Nikon systemkamera. Jag har inte använt stativ, och det var inte helt lätt att få skarpa bilder; det blåste och vinden ruskade om både den lilla rönnen och den än mindre hornstriten. Samtliga bilder är tagna den 19 maj 2014. Du kan klicka på bilderna för att se dem i större format.

Fotografiet är taget utanför en bokhandel i London den 8 oktober 1940 efter en flygräd. Jag har sett bilden många gånger, men vet vare sig fotografens eller pojkens namn. Kanske kan man läsa några av boktitlarna på originalbilden, men på den här kopian kan jag bara ana mig till två; den första är en bok om Michelangelo som ligger till vänster om pojken. Den andra – och den mest iögonfallande – är en bok av engelsmannen Philip Gibbs som skrev flera böcker om första världskriget. På den här bilden syns en av hans böcker i hyllan till höger. Den är nästan på väg att trilla ned. Som en alltför sen varning eller påminnelse om krigets fasor.Pojken, som ser ut att vara i tolvårsåldern, kanske arbetade som springpojke. Det ligger ett prydligt inslaget paket intill honom, och kanske kände han en obetvingad lust att stanna till vid bokhandeln, lägga ifrån sig paketet och börja bläddra i en av böckerna. Hans min är koncentrerad. Kanske är han helt omedveten om fotografen.Strax bakom pojken syns en hopskrynklad karta. Som en sinnebild av en värld i krig. De gamla kartorna gäller inte längre. Mycket av det andra invanda och trygga gäller inte heller.Om pojken på bilden fortfarande lever bör han vara närmare nittio år. Och jag tänker på vänner till mig i den åldern eller äldre, människor som upplevde andra världskriget, människor som kanske själva deltog i striderna på den ena eller den andra sidan.Några av de där äldre vännernas historia har jag använt mig av i ”Tre dagar och två nätter”, där en drygt nittioårig fransman, Marcel, ofta tänker tillbaka på kriget. Här är ett utdrag ur romanen:

***
En av de första morgnarna efter kapitulationen hade han vaknat upp i ett gammalt uthus där han sökt skydd för natten tillsammans med några andra hemvändande soldater. När de steg ut i dagsljuset möttes de av en overklig syn. Vägen som gick genom dalen var en enkel och smal grusväg som i långa tider hade använts av människor som levde och arbetade i trakten. Bönder och herdar, kvinnor och barn, ibland i vagnar som drogs av hästar eller åsnor, enstaka vandrare. Nu var den fullkomligt fylld av en grå folkmassa. Hundratals människor – barn och ungdomar, vuxna och gamlingar – rörde sig långsamt söderut. En karavan av människor. Förmodligen hade de lämnat sönderbombade byar och hus för att söka en plats där de åtminstone tillfälligt kunde slå sig ned. En fristad. De pratade inte, de ropade inte, de grät inte. Inte ens de minsta barnen. De var alldeles tysta. Det enda som hördes var ett mångfaldigt hasande av trötta fötters utmattade steg, ett märkligt svepande ljud som tycktes fylla hela dalsänkan. Ibland, när han hade ställt käppen åt sidan och släpade sig fram i sina gamla tofflor, kunde han höra det där ljudet, och då såg han dem alltid för sitt inre. Alla dessa medtagna människor. Han kunde till och med se ansikten, men han var inte säker på om han verkligen mindes dem eller om de var skapelser hans fantasi frammanat.          En av de andra soldaterna, en blond man från Le Havre vars namn Marcel hade glömt, hade stått intill honom. Orakad, utmärglad och oändligt trött, men fortfarande medkännande, fortfarande människa.          “Vad har de varit med om, alla dessa stackare? Vad har vi varit med om?”         Marcel hade inte kunnat svara, han hade bara lagt sin hand på kamratens axel i ett lamt försök att trösta.          “Summan av allt lidande …” fortsatte den blonde och sträckte ut sin hand i en avstannande gest. “Det är fullkomligt ofattbart … Kan man … kan man över huvud taget överleva ett krig?”         Marcel suckade, skakade på huvudet och lade sin hand på kattens rygg. “Vi var bara barn i ett fruktansvärt spel.” Spinnandet ökade i intensitet. Han kunde till och med höra det. “Vi borde ha fått fortsätta vara barn.”         Det rasslade från väggklockan när den markerade ännu en förfluten timma, men det kom inget helslag. Det var något i mekaniken som hade gått sönder många år tidigare då Marcel hade öppnat klockan för att damma av urverket.         Han mindes med ens att hans far alltid hade pratat om krig i bestämd singularform: kriget. Som om det var ett enda krig. Ett krig som spred sig över jorden, i jorden, likt en torvbrand, för att sedan plötsligt blossa upp någon annanstans. Skoningslöst.         Krig är en pandemi som sveper över världen, tänkte han. Ändå måste det väl vara så att varje människa innerst inne önskar fred? “Tror du inte det, lilla vän?”         Han smekte katten över ryggen och såg hur den åter slöt sina ögon. Den mjuka beröringen, värmen mot handflatan, den omedelbara närheten till en levande varelse – en annan levande varelse – fick honom att minnas andra beröringar. En våg av saknad, av lust att röra och låta sig beröras, omfamna och omfamnas, strömmade genom honom.

***
Pandemin sprider sig. Aggressionerna fortsätter. Kriget är inte över.

Håkan Lindquist, 20 mars 2014.

”Kungens dag” – Le jour du Roi – är den tredje romanen av den marockanskfranske författaren Abdellah Taïa som Davy Prieur och jag har översatt. Originalutgåvan kom ut 2010, och i början av mars 2014 är det dags för den svenska utgåvan. Den, likt ”Ett arabiskt vemod” och ”Frälsningsarmén”, ges ut av Elisabeth Grate Bokförlag.
I ”Kungens dag” lämnar Abdellah Taïa det självbiografiska berättandet. Här är i stället berättarjaget en ung och fattig marockansk tonåring, Omar Fakih, och historien – som är både poetisk och rå, drömsk och febrig – handlar till stor del om honom och hans jämnårige vän Khalid El-Roule, en rikemansson.
Khalid var min bäste vän. Min vän, helt enkelt. Vännen. Jag älskade honom. Jag kände honom utan och innan. Jag beskyddade honom på högstadiet. Och till och med efter det. Det är bara för honom jag har berättat allt. (---) Han skulle inte föra vidare det jag sa till honom. Det var jag säker på. Vi hade våra gemensamma hemligheter. Våra eviga hemligheter. En pakt. Blodet i blodet.
     Jag var den starkare. Och Khalid tyckte om det, min styrka, mitt drag av buspojke. Han tyckte om att jag kom från en annan värld. De fattigas. Det var omväxling för honom, sa han ofta. Han tyckte att det var exotiskt. Han ville alltid komma hem till mig. Vårt hus är litet, enkelt, för enkelt. Villan där han bodde var ett palats. Nej, det är inget palats, sa han. Det irriterade mig varje gång som han spelade anspråkslös för att jag inte skulle känna skillnaden mellan oss.


















Omar och Khalid är bästa vänner, trots klasskillnaden, en skillnad som Omar, trots förtrogenheten, ständigt noterar. De går i samma klass, delar då och då på en flaska billigt vin, diskuterar, har sex, går på bio … De gör allt tillsammans.
Khalid var rik. Allt hos honom påminde mig om det. Åskådliggjorde det för mig. Hans sätt att vara, att existera, att analysera tingen och världen. Hans sätt att äta. Att se mig rakt i ögonen som om han höll på att ragga upp mig.
     Khalid var rik och han var vacker.
     Khalid var vacker och han var rik.     Han hade allt. Och han var rädd. Också av det skälet tyckte jag om honom. För hans märkliga rädslor som födde mina, gjorde dem mer komplexa. Vackrare.
Men så sker det något. Khalid blir utsedd till skolans bästa elev, och som en följd av det ska han få träffa kungen, Hassan II, och kyssa dennes hand. Han har inte sagt ett ord om det till Omar, som får höra det från rektorn samtidigt som de andra klasskamraterna. Omar känner sig djupt sviken, och bestämmer sig för att hämnas.
Mot slutet av ”Kungens dag” sker en transformering, en förskjutning. Berättarjaget glider över från Omar till Hadda, en svart kvinna som var anställd som piga hos Khalids föräldrar tills hon en dag tvingades ge sig av.



















2010 erhöll Abdellah Taïa det franska litteraturpriset Prix de Flore för ”Le jour du Roi”.
Den lilla omslagsbilden visar den arabiska utgåvan av romanen, ”Yawm Al-Malik”, utgiven i Beirut 2012. Fotografiet av Abdellah Taïa tog jag på Kulturhuset den 20 februari 2013.
P.S. Abdellah Taïa kommer till Stockholm i mars 2014. Jag kommer att ha ett samtal med honom i Söderbokhandeln den 17 mars. Evenemanget kommer bl a att presenteras på Söderbokhandelns facebooksida. Ett par dagar senare har Taïas debutfilm, ”Frälsningsarmén”, svensk premiär på Cinemafrica.

Håkan Lindquist, 18 februari 2014.

”Tre dagar och två nätter” är min sjätte roman. Det är en berättelse om kärlek, längtan och livsval, ett kammarspel med huvudsakligen två aktörer men med en handling som innefattar också andra människor, andra möten, och som – trots titeln – spänner över en lång tidsperiod. Romanen utspelar sig i Frankrike, i staden Nantes och i det lilla samhället Saint-Georges-sur-Cher. Huvudpersonen är en 17-årig kille, Guillaume, och hans drygt 90-årige farfar, Marcel. Guillaume pappa har varit gift tidigare, och Guillaume har halvsyskon som åldersmässigt skulle kunna vara hans föräldrar.
Guillaume är förälskad i sin bäste vän, Abdellah. De har haft sex några gånger, men för Abdellah verkar det bara vara något som sker på kul. Det är i alla fall så Guillaume uppfattar det. Efter ett gräl springer Guillaume bort från sin vän. Han kommer fram till en stor väg och beslutar sig hastigt för att lifta.
”Under bråkdelen av en sekund tvekade Guillaume. Han stod stilla med handen på handtaget, och kände hur en varm bris lekte med lockarna i nacken, kittlande och sinnligt som beröringen från någons fingrar, sedan krängde han snabbt av sig den lätta ryggsäcken, öppnade bildörren och satte sig på passagerarplatsen. Föraren var en medelålders man som påminde honom om en lärare han hade haft några år tidigare, innan han började på gymnasiet.”
En liten stund senare lämnar de Nantes. Guillaume inser ganska snart att de närmar sig byn där hans farfar bor. Han bestämmer sig för att hälsa på honom. Marcel är änkling sedan några år tillbaka. Han bor, ensam, kvar i huset han och hustrun flyttade in i för mer än sextio år sedan. Han tänker tillbaka på sitt drygt nittioåriga liv, på hustrun, på kriget som han var delaktig i när han var ung, och han tänker på en ungdomsvän som försvann i slutet av kriget.
”Marcel öppnade ögonen och såg på sina händer. De stela, krumma fingrarna, de bruna fläckarna som bara blev fler och fler, rynkorna som verkade söka sig allt djupare ned i den torra huden. Allt var ålderstecken. Det fysiska förfallet.     Jag har smekt med de här händerna, tänkte han. Jag har rört vid människor jag älskat.     ’Hur ska man verkligen veta att man gjort rätt?’”
Guillaumes besök hos farfadern varar i tre dagar och två nätter, och det är första gången sedan han var barn som han och Marcel umgås på tu man hand under en längre tid. De kommer närmare varandra och pratar om saker de aldrig pratat om tidigare, om kärlek och vänskap, om livsval och önskningar, och kanske är deras liv – trots åldersskillnaden och de olika förutsättningarna – inte så olika.
”Marcel reste sig mödosamt från stolen i samma stund som de första tunga regndropparna började falla över dem.     “Det är nästan lite lustigt, Guitou. Det verkar som om vi båda, du och jag, lite långsamt och försiktigt och på olika sätt har närmat oss samma fråga, samma ämne.”     Guillaume passerade farfadern, drog undan tygstycket och öppnade köksdörren.     ’Vad menar du, papi? Vilket ämne?’     Marcel stannade framför trappsteget, med blicken riktad mot pelargonerna. Regndropparna föll allt tätare. De skapade mörka, runda fläckar på hans kofta, först bara några enstaka, sedan allt fler. Och de ploppade metalliskt när de träffade målarburkens skeva lock. Tillfällighetsmusik, tänkte Guillaume, och lät valnöten falla ned i jorden intill trappan.     ’Vänskapen och kärleken’, svarade Marcel med låg röst. ’Den vi söker och den vi finner. Och den vi väljer, och kanske också vårdar. Den är … Kärleken är som en växt, en blomma. Den har väldigt mycket egen kraft men behöver näring för att växa sig djupare, bli större, och utan omsorg dör den med tiden. Ovillkorligen.’”
De tre dagarna råkar också, utan att någon kunnat ana det, vara de sista dagarna i Marcels liv. När farfadern är borta återvänder Guillaume till Nantes och Abdellah, med sin sorg och sin saknad, men också med en större självmedvetenhet.

"Tre dagar och två nätter" ges ut av Telegram förlag som e-bok och pod. Du kan beställa den fysiska boken via widgeten här nedanför. Om du vill ha ett signerat ex och/eller en pratstund kan du komma till Söderbokhandeln, Götgatan 37 i Stockholm. En widget för e-boken kommer snart att dyka upp.

Today, October 23, 2013, is the 90th birthday of the American composer and writer Ned Rorem. I wish I could have been in New York to celebrate him, but you can't be in two places at the same time. So, my small contribution and tribute to Ned Rorem on this occasion is the article below, an article I wrote ten years ago after visiting New York and Ned a few days after his 80th birthday. The translation is my own, and it's just a draft. I hope there are not too many mistakes and/or oddities. Happy Birthday, Ned!

Whirling yearsIt’s one of the last days of October 2003 and I’m walking up Broadway in pouring rain, on my way to see the composer and writer Ned Rorem in his apartment on Upper West Side. He’s standing in the doorway waiting for me as I get out of the elevator. He smiles, warm and friendly, takes my hand and welcomes me. ”I have made some tea.” There is nothing in his appearance revealing the fact that he turned 80 just three days earlier; he looks more like a youthful 65-year old. I follow him in to a large and light living room; the walls are almost covered with art—oil paintings, water colors and a few drawings. Behind the black Steinway grand piano in the corner, are four pictures by Jean Cocteau. Two of them are portraits of Rorem, the others are dedicated to him. I sit in one of the sofas. Ned sits in the other, and he pours up the tea into blue cups and offers me a huge and sweet chocolate cake. He almost gulps down a big piece and I think about one fact he has often underlined in his books: ”I am just a child.” Then he looks up and out through the window. ”I love the sound of the rain.”
Curiosity and readingIn his first book, The Paris Diary (1966) Ned Rorem writes free-spoken and openly about the period during which he lived in Paris. He went there in 1949 on what was supposed to be a holiday trip, but stayed until 1958. During his stay he studied for Arthur Honegger and learned to know other composers: Francis Poulenc, Georges Auric and Darius Milhaud. Most of the time he was staying at the countess Marie-Laure de Noialles house in Paris, or her house in Hyères. Marie-Laure and her husband Charles were passionate collectors of surrealistic art. They were also tremendously rich, they supported and sponsored artist, among them were Buñuel and Man Ray. Marie-Laure knew all the people Rorem was hoping to meet in Paris. She enjoyed the company of artists and gays, and Rorem was conveniently both.     He takes yet another piece of the chocolate cake. I look at one of the portraits of him on the wall, a small oil painting; the face of the young man seems at the same time fragile and powerful. He often felt shy during that time, and he often used alcohol to get over the shyness. This eventually turned him into an alcoholic.      ”Marie-Laure painted that one”, says Rorem, who has followed my eyes.     ”When were you last in Paris?” I ask.     ”About two years ago”, he replies. ”But I will never go to that place again because there is no need to at my ripe age. I will never come to Europeagain. I’m too tired to travel. I’ve seen everything. Everything I need from FranceI have already got. And the people I knew in France are all gone now. There’s no point in trying to re-locate myself again in France. It’s a different country. It looks the same but it’s different. I don’t have that kind of curiosity anymore. It kind of goes with youth. I wanna see places where I know people who are old friends.”     ”Are you curious in other ways?"     ”Less. If someone writes a new opera or something, if a friend is in a play I try, out of friendship, to go and see it, but I’m not terribly curious to see a new opera or anything, but I end up going out quite a bit every year but much less. Less than I used too. Maybe I should try it again, but I can’t be something I’m not.”     ”What about reading? You’ve always been reading a lot. Is that still important to you?”     ”I read all the time but I read less than I used to. It takes me ages to go through a book and I look at lots of magazines, and I look a lot on television—more than I like to admit—at just junk. But on my night table I’ve got twenty books that I’m in the process of reading. I’m curious and I buy books. I’m curious to see what friends do, but I kind of get bored and so I don’t have as much enthusiasm about culture today… and I think we’re going to hell. I think we’ve got about ten more years anyway. We’re all gonna be dead. Blown up. And the mediocrity around all this is just unbelievable. Americais still producing first rate music and plays and books, and painting too. And Americawith all its coherency is probably the most interesting country in the world today. But as I said before, nobody knows the future, so what I say about being blown up.., well, it will or it won’t take place. But I see it’s headed towards universal mediocrity, but maybe it’s always been that way. It’s just more people in the world…”
Diaries in words and tonesNed Rorem has published some fifteen books since 1996, most of them memoirs and diaries from a life where music, art and literature are the main corner stones, but also love and sexuality—open and decrepit long before Stonewall and the liberating gay movement. The openness and frankness turned him into something of a gay icon for a large group of people. His autobiographical writing offers an almost lifelong insight into the world and thoughts of an artist. Rorem also writes about music—on composition, music analysis, about musicians and composers.     His musical works are even more comprehensive; he has written three symphonies, four piano concertos, solo concerts for violin, percussion, flute and cello, chamber music and solo instrument music for many instruments, and six operas; one of them, Miss Julie (1965) is based on the play by August Strindberg. Another, Three Sisters Who Are Not Sisters (1968) has a libretto by Gertrude Stein.     But most of Rorem’s compositions are songs and he is often said to be the most prominent American art song composer. Not for nothing he has been called The American Schubert. He has written almost five hundred songs through the years; beautiful and poetic songs with lyrics by for example Shakespeare, Walt Whitman, Paul Goodman and Frank O’Hara. ”The only poetry I understand is the poetry I have set to music”, he states at one time, and he continues with relating to his own: ”My music is a diary no less compromising than my prose. A diary nevertheless differs from a musical composition in that it depicts the moment, the writer’s present mood which, were it inscribed an hour or so later, could emerge quite otherwise.”
Rørheim and the Norwegian originNed Rorem was born in Richmond, Indianaon 23 October, 1923. Half a century before that his grandfather Ole Jon had emigrated from Norway. To the new land he brought the name he had taken from the valley farm on an island outside Stavangerfrom where he came, Rørheim. But the Americans had difficulties in both pronouncing and spelling the name and it was soon changed to Rorem.     ”You visited Norwaywith your parents and your sister when you were twelve, but you haven’t been there since. Have you any contact with relatives in Norway?”     ”No, I don’t have any idea about any relatives in Norway. When my sister [Rosemary] got married she lived in Copenhagen for a year with her husband and one of her six children was born there. And I went to visit her then for about two or three days in the autumn of 1951 but that was the last I had to do with Scandinavia.”     ”Is there anything Norwegian in you? Do you have any sense of a Norwegian origin? Or is Norway just something from the past?”     ”No, not at all. One is the sum of one’s parts and it’s how I feel about it… I feel very much of a wasp [White Anglo-Saxon protestant], you know. A non-Jewish. I was very attracted to Jews, they were so different to me. Some people are attracted to their opposites which I am. Nothing could be less Jewish than a Norwegian, at least in America. My grandfather spoke with a da-da-da-da little singing accent, and my grandmother died long before I was born. My grandfather lived in the Scandinavian part of United States in Wisconsin, Iowa and my father stressed his Norwegian background although he didn’t speak it. So yeah, I feel that I am Norwegian in a way although I go against it. As a Quaker and a Norwegian I was very much attracted to the Catholic Church because of the incense, jewels, the smells and the taste and the touch and the whole falderal, but my parents were anti-Catholic and it was… I’m anti-Catholic now, too. I think it’s an evil religion, and as being a Quaker I’m a Quaker philosophically rather than religiously cause I don’t believe in God. But we never talked about God in my family. But one is the sum of one’s parts, and how those parts collect and worked together that’s not for me to know, that’s for an outsider; a biographer can write a bunch of stuff… ”     He knows I’m writing an article about him for a Norwegian magazine, and suddenly he says:     ”Be sure you mention the island Ombo. The valley of Rørheimon Ombo. It’s not far from Stavanger. Would it be on a map that I have?”     ”I doubt it”, I reply. ”It’s a small place.”     ”Okay! My cousin, a woman, went there ten years ago, maybe more. She went there and she took pictures and sent them and I saw them, and it was very… ” He looks a bit embarrassed as if not sure what word to choose. ”…beautiful.”     The following moment he gets up to get his glasses and a large world atlas. The well used pages are now loose inserts lying between the worn covers.     ”Where… where is Norway?” he mumbles and Portugal and Great Britainfalls to the floor. ”This is Norway! And Denmark. Malmö is Sweden, isn’t it? You know that I did an opera on Miss Julie which is being done this coming Friday in Philadelphia, and I’m going down to see it. Because they talk about Malmö in Miss Julie. There’s Swedenand here is… hm.., Kristiansand. Is that a town? I thought Stavangerwas a lot bigger, but I can’t find it here, so… Yeah, here it is. It’s more westerly than I’d thought.” He searches for a while in the water outside the city. ”Yeah, you need a detailed map. I guess you can only get one over there.”
Sexuality and creativityIn Knowing when to stop (1994) Ned tells of how he as a 14-year old boy, in the spring of 1938, started to look for love in the local parks. Under his arm that first night, he held a copy of Anatole France’s Le lys rouge. Not because it could be a possible subject to talk about, but because its maroon cover matched the jacket he was wearing. ”I had almost reached the second bridge without meeting anyone, and I was about to turn around and head back home when a figure freed himself from the darkness and stood in front of me.”      A man—“not a boy, but an adult, a mystery, perhaps nineteen years old or thirty”—approaches him, and moments later he has had his sexual debut. When he gets home that night he is enclosed by the scents of that man, and dazed by the powerful meeting. ”The following evening I looked for him in vain, but all I found was the left behind copy of Le lys rouge among the leaves. I kept looking for him the following weeks and months.” The man had a deep impact on Ned. ” I've certainly been true a certain type that unshaven, adult man in park …”     “In the pre-concert talk the day before yesterday, you said that you started to compose your first songs when you were 14, the same time as you were starting to look for sexual encounters in the parks of Chicago. Is there a connection between the creativity and the sexuality? ”       ”Well, there must be… The connection is there. You’ve already said what the connection is, but… I think I was attracted before puberty to men, certainly as a child, and certainly to the arts also. So, they both didn’t start then but I began perfecting my craft by writing down music at the age of 14, and my piano teacher helped me a little. She was black, a black woman.”      A part from one of Rorem’s books crosses my mind; a friend of the teenaged Ned complaints to his parents: “Why don’t we live as interesting lives as the Rorems?” he asks, referring to the fact that Ned’s liberal parents had several black friends and visitors at their house.     ”One grows up at puberty, physically… But I don’t think one becomes… One is always.., an artist is a child forever. If he stops being a child he stops being an artist. Because children look at things without blinders on the side of their eyes, and they look at the whole world. Rilke began one of his elegies ’With all eyes, the creature sees the open.’ [The first stanza of the eight elegies: Mit allen Augen sieht die Kreatur das Offene.] And he’s always ahead of him ….  But when the artist starts to grow up he starts losing what being an artist is. And then there’s artists who never has any sex at all, but they think about it—I can’t prove it but I just know myself…”     “Many of the poems you have set to music were written by homosexual poets and authors, and your own sexuality—and therefore also your own sexual preferences—gets plenty of room in your books. Is the gay aspect important for your creativity?”     ”I don’t know. I am what I am. I am the combination of various things that play upon each other, but I have a lot to say about how they do that because I am me and you are you, and there’s other people who are the same, who are gay and in my age… For example, people say if we could only clone Mozart—it’s always Mozart as if he were the only great man that had ever lived—and I say, if we could clone Mozart and suddenly Mozart was sitting in this room cloned, this new Mozart might not be interested in music at all except rock ’n’ roll. He might not like Mozart. Environment is everything and how you’re raised and so forth. And as for what gay music is no-one can define that. And even gay literature, you can’t define that because it doesn’t necessarily have to do with subject matter, as a way of approaching subject matter, I suppose, but music can’t be proved to have any meaning at all.”     He pauses for a moment before he continues.     ”I like to be dominated in sex, but in the parlor I like to dominate. So I want everyone to listen to me and shut up, or I’m the husband in the parlor and the wife in bed. Or in French, Le bourou au salon et la victim au lit. And I think many artists are split down the middle sexually in that way, or if they are very sexually dominating they are.., somehow they are not artists. But then, the sooner you make a role about an artist, the caring feeling of an artist, then along comes another artist who’s equally great and doesn’t fit the bill at all.” He sips his tea and puts down the cup. ”I don’t think that gayness is an interesting subject unless it’s political. It’s just as boring as heterosexuality.”     “But what about sexuality in general? I mean, no matter what your personal preferences may be.”     ”I don’t know if sex is meaningful but I think about it all the time, but I don’t do it nearly as much as I would like to. And … I said some place recently… everybody wants sex and love but even stronger than that is appreciation. And I think appreciation is necessary too.”     ”Do you get the appreciation you want?”     ”I’m getting a certain amount of appreciation on my 80th birthday, and I’d rather be appreciated than being not appreciated, even though I’m sort of depressed most of the time.”     Ned’s latest book Lies (2000) consists of diaries from the years 1986-99, and partly the book is very sorrowful. Not only does it describe the painful course of the disease and the death of Ned’s life companion James Holmes, it is also a shocking testimony from someone who had his main social intercourse with homosexual men; each and everyday some friend or someone close has been diagnosed HIV-positive or developed AIDS. Or someone has died. At one time Rorem refers to his address book as a cemetery.
Loneliness and simplicity”Recently in an article you said, ’The older I get, the aloner I get’, and in one of your diaries from the 70’s, you wrote, ’The older I get, the simpler I get’. Is there a connection between this increasingly evident loneliness and the more and more obvious simplicity?”     ”I suppose, but that’s not for me to say, that’s for you to say. We all die alone, and by extension we all live alone, really. I’m always accused for being narcissist, but everybody’s a narcissist, everybody thinks of himself constantly, and everything”, he makes a gesture towards large window behind me, ”the rain relates to me, this relates to me, you relate to me, everything is from my stand-point. The same goes for you. But then you die alone. Gide wrote in his book La Porte étroite, ’Strait is the gate to which we enter the next world, and it’s too strait for two people to walk side by side’. I think the older I get the simpler I get in my work, certainly. I’ve always tried to rid my work of everything extraneous.”     He stops and turns to me, asks me about a young man who was my lover and friend years ago. ”You had a friend who died. And he died of AIDS?” He asks me further questions about Thomas. Ned—who not only lost his lifetime companion James Holmes but also many other friends and dear ones—leans forward and listens to me; his face is very naked, touching, and the, according to many people, narcissist is long gone; he is listening to someone else, someone else’s story is touching him deeply. ”It’s terrible. All death is terrible and there is never a right time to die, even for old people. The more you know them, the less you think they ever going to die. Your parents, your grandparents… But they do. We’re all gonna die… ”     Again he’s silent. He looks out of the window. The rain has stopped, and it’s getting darker.
The Sorrow behind the wordsBefore we go to this night’s concert at Merkin Hall we have a little supper in Ned’s kitchen. We sit around a table covered with books, letters, papers and photographs. Ned’s niece Mary Marshall is there; she’s helping him with all practical arrangements concerning his birthday. Ned’s neighbor and friend Barbara Grecki is also there. We talk about Scandinavia, about Norway and Denmark. I look around in the dining-room; here too, the walls are almost covered with art and books. Beside the small window towards the backyard there is yet another portrait in oil by Marie-Laure. The motif is once again the young Rorem. The elder and more lively Rorem is sitting in the kitchen sofa beside me. Behind him there’s a big painting by Gloria Vanderbilt. A dotted cat.     The conversation glides over to literature and someone mentions Carson McCullers. Ned suddenly seems distracted, and when Barbara and Mary leaves the table, he reaches out for a thick paperback, Virgina Spencer Carr’s biography on Carson McCullers.     “I had a relationship once with Carson’s brother-in-law [Tommy McCullers]. Perhaps there’s a picture of him here somewhere.” All of a sudden something sad has a grip on him, but I don’t understand what it is. “No, there’s no picture of him here, He killed himself. Perhaps it was my fault. Perhaps he did it because of me. But no, it can’t be anyone else’s fault. You always have a choice”, he says without sounding too convinced. And once again I sense that sadness that so often hides behind the precise and brilliant wording in Rorem’s books.
Even the treesA few days later we meet again. The calendar states it’ll soon be November, but it’s sunny and warm like in the beginning of September. Perhaps that’s why we start to talk about Ned’s summer house in Nantucket.     ”I spend about a third of the time there. I’ve never own anything in my life, but I bought a house there in 19… well, about thirty years ago with my late friend Jim Holmes. It’s a nice enough house, and the heat’s on all the time so that I can go whenever I want. It’s an ordinary house, but my friend Jim Holmes who’s been dead now for about four years fixed it up…”     James Holmes was Rorem’s junior by sixteen years. They met in the mid 1960’s, and lived together in a mostly un-sexual relationship for thirty-two years, until James died in January 1999. “What I feel for [James] is deeper than love”, Rorem writes in Lies. Holmes was an organist and a choral leader, but he was also a composer. Rorem often mentions his beautiful Stabat Mater for choir a capella.     Six months after his lifetime partner had passed away, Rorem received a cassette from a choir leader in some church. There’s a composition by Rorem on the tape, and he dutifully sits down to listen to it. But as soon as the music begins he breaks down in tears—“not because I was listening to my own music, but because I was listening with Jim’s ears ... Is he still in the room? Can he read this?”     ”When Jim was around we had one dog and several cats, but I don’t want that anymore. It’s a big responsibility.”     ” Are you interested in nature?”     ”In what sense?”     ”Do you long for the nature? When you go to Nantucket, do you walk along the beach or in the forest?”     ”There’s not many forests, and I don’t go to the beach as often as I should. Last year I don’t think I swam but once although it’s very good for you. Yes, I love nature. And I’m always impressed of how nature doesn’t care one way or another about us. The trees… I have three beautiful trees on my property, and there they are whether I’m there or not. There just huge things looking… Arthur Miller ended one of his books, his autobiography it was… He had bought a new house in the country. At night when they turned the lights on there were wolves and jackals 800 feet away looking at him and then Arthur Miller said, ’I think that all the animals—the world and even nature into the axe—looks at us. Even the trees’. Those three words were the last words; even the trees. And I thought of calling my next book Even the trees. It’s a very pretty title. And I look at the trees as though they have some sort of consciousness. And I don’t  know why they wouldn’t. They’re growing continually and their green is growing… So yeah, I guess I like nature. But it can be very lonely.”
Forget-me-notHe tells me something about one of last weeks concerts, and I ask him what it like is to hear your own music being performed.     ”I listen to it as if someone else made it. Sometimes I admire it, sometimes I don’t. And in fact, another person did write it. It’s me in another time.”     ”Your cello concerto had it’s European premiere recently. Have you heard any performance of it?”     ”I’ve only heard it on a bad tape that was sent to me. But the cellist who’s name is David Geringas—I think he’s from Lithuania—played it about a week ago in Munich, and he sent me a note. I’d like to hear a good performance of it live. I know it wasn’t recorded in a professional way, but it was probably recorded and I’d like to hear that.”     ”At the Miller Theater you said, that you don’t really like he organ, and not the guitar and definitely not the percussion. But I get the impression that you do like the cello. You’ve written quite a few pieces for cello, haven’t you?”     ”It’s probably because.., well, I’ve written for everything. I’ve written lot of violin music, a little viola music and cello music, double-bass music. But when I started being professional, writing music, background music for plays—nobody does it anymore but a lot of it was done in the 40’s and 50’s. All the Tennessee William’s plays had background music by me and by others—the only instrumentalist I knew, and that was from school, was a cellist named Seymour Barab. So I would write for him in mind. It was a very practical thing. Just as later I wrote for a mezzo soprano named Nell Tangeman. So I knew kind of what the cello could do and still do. I didn’t write solo violin music until ten years later, I suppose. But I feel comfortable with the cello, although I can’t play it at all. I can’t play anything at all except the piano.”     “How much do you compose nowadays?”     "There’s something going on in my head even when I’m talking to you, I suppose. Composers are never not composing, like writers are always writing in some way. How can I use this? How can I do this and that?”     ”Do you ever surprise yourself when composing?”     ”I don’t know quite what that means. And I don’t even know quite how I compose. I use the piano much less than I used to, so I don’t sit at the piano looking around for any old notes. I can sometimes work out certain harmonies together, but mostly it’s in my head.” He pauses for a while. ”All music is a song expression, whether it’s for voice or not. There’s always a singer inside of the composer trying to get out.”     ”You have also written music for one film…”     ”But it was cut. The movie was called Panic in Needle Park [Directed by Jerry Schatzberg, 1971.] and they ended up not using any music, I’m glad to say. It was better without music. But there was one long scene without any words, and I wrote a set…”     “But you used parts of it in another piece, didn’t you?”     ”I did, yes. In Air Music . Ten variations for orchestra.”     For the orchestral piece Air Music (1974) the composer was awarded the Pulitzer prize in 1976.     ”Several times you have said, that when you’re gone you will be remembered only for the Pulitzer prize. Do you really think that is how it will be?”     ”I don’t know what I will be remembered by, but I want to be remembered. It’s very important to me. Very. I know people who say it’s not to them but it is to me, ‘cause I don’t see any reason for being alive. I don’t think life has any meaning, but human beings are complicated and we give meaning where there isn’t any meaning, because we’re human beings. And art is a way of killing time ‘til time kills us. Mostly though, people try to make money to give meaning to life. I would like my work to outlive me and be around in ten or ten thousand years. Maybe it will, maybe it won’t. But posterity is important to me.”     ”So you make your own meaning in life?”     ”We invented religion, we invented God. We invented heaven... and even then, I don’t say there is no life after death or no consciousness after death—maybe there is—but if there is it would have to do not with God or anything, but with the physicality of the universe.”     I think about one of the finishing lines in his The Paris Diary: ”If, after dying, I discover there is no Life After Death, will I be furious?”     Ned looks into my eyes once again.     ”There is no meaning to life. I give it meaning.”     Then he gets up from the coach. ”Now I’m very tired. I will have to take a nap.” He looks at his wrist watch, and says I can stay in the apartment while he sleeps, if I want to. ”You can read or do whatever you want for an hour or so. We’ll have something to eat and then we’ll go to Merkin Hall for the concert. Would you like that?”
The years are whirling byOur first meeting was at the Miller Theater at Columbia University one week earlier during a performance of Rorem’s magnus opuswhen it comes to vocal compositions; Evidence of Things Not Seen—a cycle of 36 songs based on lyrics by for example Goodman, Whitman, Stephen Crane and Theodore Roethke. The piece covers all aspects of life; the beautiful melodies, sometimes painfully beautiful, have lyrics to which you easily can relate—birth, growing up, love, war and sickness, death and sorrow. Some of the musical themes appear are repeated; they underline a certain emotion, and holds everything together.     Our third and last meeting before it’s time for me to go home, take place at a chamber music concert at Weill Recital Hall at Carnegie Hall. Rorem is listening, very concentrated, to a performance of his second string quartet from 1950. When the last tone of the finishing lento part has faded out, he is very touched and filled with emotions; he claps his hand for a long time. Then he leans closer to me: ”It’s so strange to hear that music now. I haven’t heard it for fifty years.”     And I leave the States and return to Stockholm. Only days later I receive a letter from Ned Rorem. ”Come back soon and see us. The years are whirling by.”
Håkan Lindquist, December 9, 2003.

Tre av mina tidiga romaner samt en liten novellsamling finns nu tillgängliga som e-böcker utgivna av Telegram Bokförlag.




















”Requiem” är en liten samling bestående av fyra noveller. Den gemensamma tråden är att berättelserna handlar om barn samt att de utspelar sig i närheten av något vattendrag – sjö eller hav. Den första och tillika kortaste novellen, Blixtpojken, handlar om en döv pojke som upptäcker en ny förmåga. Den följs av titelnovellen som är inspirerad av en viss inspelning av Gabriel Faurés ”Requeim”. Därefter kommer Norrsken, en berättelse om två bröder som, utan att de egentligen önskat det, upptäcker Gunnar Ekelöfs poesi. Samlingen avslutas med den längsta novellen, Strandfynd, om två pojkar som en sommardag hittar något som de aldrig kommer att glömma.





















Först ut av romanerna är debuten ”Min bror och hans bror” som du kan läsa mer om här. Eboken innehåller också en bonustext, novellen ”Sit back and let it happen”. Den har tidigare varit publicerad i ungersk översättning, ”Mindennap álmodunk, mindennap ébredünk” i tidskriften Mások, 2004, i fransk översättning, "Attends et laisse venir” i tidskriften Inverses, 2010, samt i engelsk översättning med samma titel som originalet i tidskriften T(our) Magazine, 2013. Det finns kvar ett begränsat antal av den fysiska utgåvan av ”Min bror och hans bror”. Den går att köpa eller beställa från NK Bokhandel samt Söderbokhandeln, båda ligger i Stockholm.




















Särskilt glad är jag för att min andra roman, ”Dröm att leva”, kommer ut som ebok eftersom den fysiska utgåvan sedan länge är slutsåld på förlaget. Du kan läsa mer om berättelsen här. Bonustext i ebokutgåvan är novellen ”Regn och åska”. Den skrev jag på beställning för en antologi som skulle komma ut i fem länder kring Östersjön: Sverige, Finland, Lettland, Ryssland och Estland. Antologin skulle innehålla en text från varje land, och ges ut –- i översättning –- i alla fem länder. Tanken var att boken skulle delas ut till studenter i 17-årsåldern. Jag visste, bland annat från vänner i Moskva och Tallinn, att situationen för icke-heterosexuella i Ryssland och Estland skiljer sig en hel del från den i Sverige. Så jag bestämde mig omedelbart för att skriva en kort kärlekshistoria mellan två killar, en vacker och positiv berättelse som ändå inte skulle kännas overklig –- och framförallt inte omöjlig. Jag tänkte att novellen skulle kunna vara ett stöd för unga människor som sällan eller aldrig fick ta del av positiva skildringar av människor som blir förälskade i någon av samma kön.

Formatet för novellerna till antologin var begränsat, och redan då jag skrev ”Regn och åska” insåg jag att historien jag hade tänkt ut egentligen var större än novellformat. Jag ville skriva mer om Rein och Oscar. Jag ville berätta mer om deras kärlek, om lusten och den där fantastiska glädjen i att bli förälskad. Och någonstans på ett moln kanske det satt en liten queer-gud som hörde mig, för hela antologi-projektet strandade och boken kom aldrig ut. Jag fick aldrig veta varför. Men jag hade min novell, och jag hade alla mina tankar kring Rein och Oscar, och så skrev jag vidare. Det blev en roman, min femte, med samma titel som novellen. Så om du har lust att läsa mer om Rein och Oscar efter att ha läst novellen så kan du leta upp romanen. Och vill du läsa lite om romanversionen så kan du göra det här.




















Den tredje romanen som Telegram ger ut som e-bok är min fjärde roman, ”I ett annat land”, som du kan läsa om här. Också den har lite bonusmaterial, dels ett efterord, dels en kort novell, ”Blixtpojken”. Den har tidigare varit publicerad i tidskriften ”Den blinde Argus”, 1993, samt i finsk översättning av Markus Nummi, ”Salamapoika”, i tidskriften Nuori Voima, 1995. ”I ett annat land” finns också som vanlig pappersbok.

Eböckerna kan du köpa direkt via widgetarna nedan. Eller via Elib, Adlibris, Dito med fler. Där kan du också hitta två av mina andra romaner som eböcker, ”Om att samla frimärken” och ”Regn och åska”. Samtliga eböcker går också att låna på bibliotek.