Jösses i min lilla låda. Igår åkte jag ”in till stan”, alltså Oxford Circus, för att köpa alla julklappar på en dag. Det var mycket trivsamt, dels för att jag hade föreställt mig helvetet på jorden och dels för att det är så härligt att köpa fina saker till folk man tycker om. Jag noterade i huvudet hur Regent Street med omnejd är fullkomligt styrt av svenskar: Arket, Cos, H&M, Weekday, Monki, & Other Stories, Byredo, Acne, Fjällräven, Sandqvist. Och det är svenskar som handlar där också, äldre par med kartor och unga tjejer som släpar en liten rull-resväska och bär på någon jättekasse från Primark.

Fick kaffe och Pärlan-kolor hos min kompis som jobbar i Acnebutiken. Sedan kände jag en viss mättnad på konsumtion och gick på möte med min supportgrupp istället. Men det är ändå fantastiskt hur att köpa grejer fortfarande får mig att känna mig som att Jag Får Något Gjort, trots att det mest betyder Mindre Tid Att Verkligen Få Något Gjort. Särskilt som 55:an tar hyfsat god tid på sig till Hackney i rusningstrafik. Mmm.

Men innan jag åkte dit frågade studierektorn på barnens skola om vi scandis tagit illa upp under julkonserten när barnen sjöng ”There will always be an England”. Jag sa att jag inte hade det. För det hade jag inte. Men det är fint att hon tänker tanken, tycker jag. Och att de förklarar för barnen att den sången skrevs när England skulle in i andra världskriget och att det var för att stärka folk. Kontext. Det tror jag på riktigt att barn förstår. ”Såhär tänkte folk förr, förut visste vi inte att det här kunde tolkas såhär eller upplevas såhär, nu gör vi/ säger vi inte så längre.” Eller är jag överdrivet positiv nu.

Annars då? Frusen och trött, men ganska glad och full av text som vill ut. Hoppas ni har en fin fredag!

puss