Det är en fantastisk morgon i östra London: klart, kallt och chemtrails över hela himlen. Vi hade födelsedagskalas för Betty i lördags, på bowlingen i Westfield. Jag pratade med de andra föräldrarna om hur ljust det ändå är här även i december. Att det är det som aldrig kommer att få det att kännas lockande att flytta hem igen, mörkret, jag minns hur det blev värre för varje år. Livet som mullvad. Vädret kan vara jävligt här också, verkligen, men det är inte samma mörker. (Jag är medveten om att jag gör en stor affär av detta när jag pratar med britter och italienare, jag påminner om någon från typ Kiruna som kallar Stockholm för Fjollträsk och säger att ingen som inte joggat i minus 35 vet vad kyla är egentligen. Det är okej!)

Igår fick jag en ny vän och om en timme ska jag gå och träna med Stuart. Jag tränar normalt med Alice men hon är i Australien och jag är lite orolig för att träna med Stu. Han tränar Johannes i vanliga fall och har varit soldat. ”He won’t take any of your drama”, sa Alice innan hon stack. Aja, jag kommer eventuellt inte att dö. Alltid något.

Kollade klart på The Crown igår och känner tacksamhet över att ej vara kunglig, fy vad jobbigt det måste vara. Enda fördelen jag kan se är att någon annan tränar ens hundvalpar till att bli rumsrena. Jag ska posta min senaste krönika sedan, den handlar om det brittiska kungahuset, corgis och tamponger! Åh, nu blev ni allt sugna va.

I lördags var det även exakt fyra år sedan vi flyttade hit. Men det är bara det sista året som verkligen räknas för mig, eftersom jag fortfarande drack fram tills dess. Jag blev inte alkoholist av att flytta till London men det var här botten gick ur så att säga. För att det var så lätt hänt. London är en perfekt stad om man är törstig, men det har också visat sig vara en perfekt stad att gå in i recovery. Det är jag också oändligt tacksam över.

Sista veckan innan jul, let’s Doris. Puss och kram till dig som läser detta, strunta i pussen om det känns påfluget, jag är lite förkyld också.