När jag gick i högstadiet sa min klassföreståndare och svenskalärare till mig att språk och det här med att skriva, det var i alla fall inget jag hade något anlag för.

Hon sa det apropå hur jag skulle söka vidare till gymnasiet och förmodligen i all välmening. Jag tror att hon tyckte att det förenklade saker och ting. Begränsade mina val. Så jag valde Natur som hon tyckte att jag ändå hade en viss fallenhet för.

Till mitt försvar ska sägas att hon var mycket bestämd kvinna, som gick under smeknamnet Hawaii-röva och som kunde få vilken halvkriminell förortsklass som helst att bli knäpptysta. Och det var en förortsskola med inslag av rörbomber tillverkade i slöjden, trimmade mopeder och stulna bilar …

Men hennes ord bet sig fast i mig, hårt och djupt. Efter gymnasiet fortsatte jag på hennes utstakade kurs genom att börja på en hel radda naturvetenskapliga utbildningar – bara för att hoppa av igen.

Till slut fick jag nog, slutade (Teknisk fysik mitt i terminn), köpte en begagnad skrivmaskin och började skriva. Varje dag. Och istället för naturvetenskap började jag plugga humaniora. Med en tjurskallig envishet.

På japanska finns ett uttryck kuyashii, ungefär jag ska visa dem. Och det har varit en stark drivkraft att visa min klassföreståndare. Ge henne fel.

Tyvärr är hon död sedan några år. Men jag vill ändå tacka henne för just denna drivkraft som hon på något bakvänt sätt skapade i mig.

För om det är något jag verkligen tror på är det – att hårt arbete och vilja slår talang alla dagar i veckan. Och att ha en stark motståndare som man måste överbevisa är ovärderligt.