Filmjölk, hvilken är fast och hård som gelé, är en vigtig beståndsdel af födan i ett svenskt bondehem. Den sättes fram midt på bordet i ett stort trätråg. Det är den enda rätten. Familjen och dess gäster sätta sig rundtomkring det festliga måltidsbordet, en hvar beväpnad med en stor träsked. Därefter strör husmodern, för att höja smaken, brun socker och ingefära uppå grädden, som utgör det öfversta lagret. Sedan utmärker en och hvar i form af ett V hvad han betraktar såsom sin rättmätiga del i den stelnade mjölken, och träskedarna hugga in på en gång och med all kraft, tills hela tråget är tömdt.

Jag har ofta fått njuta af ett dylikt mål och ofta därvid sett de mest aktningsvärda yttringar af själfförsakelse och artighet förekomma, men det gör mig ondt att behöfva tillägga, att en amerikanare, hvilken en gång i mitt. sällskap reste i nordens skogsbygder, vid ett eller annat tillfälle röjde en klandervärd lust att flytta de häfdvunna rågångarna och göra inkräktning på grannens område, där grädden var tjockast.

Mjölk i sådan form benämnes filbunke, och man berättar, att en gång en svensk sjöman, som låg för döden i ett sjukhus i Neapel, i hågkomst af sitt barndomshem, ropade i full yrsel: ”filbunke, filbunke”.

”Ack!” sade de fromma italienska sjuksköterskorna. ”Hör, han anropar sitt fosterlands skyddshelgon.”

Det träffade sig så, att det ögonblicket blef en vändpunkt i sjukdomen, så att sjömannen, hvilken läkarne gifvit förlorad, sedan blef bättre. ”Det är Sanda Fillebunca, som har räddat honom”, sade sjuksköterskorna. ”Hvilket mäktigt helgon måtte icke i själfva verket den vara, som så kan rycka en man ur dödens käftar.”

De skyndade sig därför att gifva det svenska skyddshelgonet plats bland sina helgon, ocli ännu i dag — så säger vår historia — ropa de naiva neapolitanarne, när de äro sjuka: ”Sanda Fillebunca! Sanda Fillebunca! or a pro nobis!” eller i trogen öfversättning: ”O du heliga filmjölk, o du heliga filmjölk, bed för oss!”

Ur Från slott till koja. Minnen från en flerårig vistelse i Sverige av William W., Jr. Thomas (1893)