Ok, nu blir det inte roligt h��r. Mitt r��d ��r att sluta l��sa redan nu om du k��nner att du inte pallar mer el��nde i ditt liv.

F��r dig som blev kvar: det g��ller klimatet.

2018 var ��ret d�� jag f��rstod att vi var k��rda. Det h��r kommer inte att l��sa sig. Vi g��r mot den typ av kris som drabbade dinosaurierna. Dit har vi lyckats ta oss p�� typ hundra (100!) ��r.

M��nniskan ��r det s��msta som n��gonsin h��nt jorden. Evolution gone bad!

Fast jorden klarar sig v��l i l��ngden. Bygger l��ngsamt upp n��gon form av fungerande liv. Men kommer det att finnas m��nniskor?

Min gissning ��r ja, under ��versk��dlig framtid. Inte p�� n��got s��tt i samma f��r��dande m��ngder som nu, men m��nniskor ��r som kackerlackor. Det ��r nog sv��rt att ta livet av varenda en av oss.

Dock f��rs��ker vi g��ra just det. Inte p�� mikroniv��, men p�� makroniv��. Den d��r niv��n som ingen av oss kan p��verka individuellt. Endast ett gemensamt krafttag av astronomiska m��tt kan ��stadkomma n��gonting ��ver huvud taget.

Det ��r inte ens i n��rheten av att h��nda. De galna psykopaterna/narcissisterna som sitter vid makten ��ver hela v��rlden har ingen tanke p�� att g��ra n��gonting annat ��n att stoppa huvudet i sanden och forts��tta h��rska i lugn och ro.

Inte heller folkvalda, i princip v��lvilliga politiker, som v��ra i Sverige, t��nker g��ra n��got s��rskilt dramatiskt. Det ��r helt enkelt inte "ekonomiskt f��rsvarbart". Vilket kan vara det dummaste n��gon sagt, n��gonsin.

Och ��ven om hela Sverige skulle uppf��ra sig exemplariskt med noll klimatavtryck s�� ��r vi fucking obetydliga globalt! Det b��sta vi framburit ��r stackars Greta Thunberg. En av de unga m��nniskor som blir sittande med den h��r katastrofen n��r den f��rv��rras i turbofart.

Det h��r med unga, ja. Jag har ett barn. Och h��r har vi det som f��r hj��rtat att stelna som cement av ��ngest: hur ska det g�� f��r min dotter? Hur kommer hennes liv att se ut?

Om det bara vore jag, liksom. Min generation. D�� skulle det eventuellt g�� att b��ra k��nslom��ssigt. Men nu ��r det inte oss det prim��rt g��ller.

Allt detta ��r s�� fruktansv��rt att egentligen ingenting ��ver huvud taget av det man g��r/planerar/gn��ller ��ver i ��vrigt spelar n��gon som helst roll. Det spelar fanimej INGEN roll huruvida jag lyckas med mitt f��rfattarskap och andra str��vanden.

H��r tr��der en mycket m��nsklig egenskap in och r��ddar dagen: jag slutar t��nka p�� det. Oftast t��nker jag inte p�� att det ��r k��rt. Jag oroar mig ��ver jobb och pengar och semester och manus och s��mnsv��righeter. Som om det spelade n��gon roll i l��ngden.

F��r m��nniskor ��r idioter. ��ven jag.