Det här vet jag om Anvil:

De vägrar att lägga ner
Frontmannen kallar sig Lips
De är från Kanada
Det gjordes en kul dokumentär om bandet
De har städ på sina skivomslag
De fyller upp bokstaven ”A” på skivbutiker så man måste lyfta ur minst 3 kilo osäljbart Anvil-material för att ens ha en chans att kunna bläddra i backen
De är både bättre och sämre musikaliskt än man kan tro
De har en hel del brutalt spåniga texter
Jag har exakt noll skivor med Anvil

Jag är således expert och idag tänkte jag att vi kikar på bandets skivomslag, samt väljer ut en text eller två som är extra underlig, plus lite trivia. En studie i mysteriet Anvil med målet att inte höra en ton.

Hard ‘n’ Heavy

Debuten från 1981. Maj. Jag föddes i januari och är således äldre än Anvils debutskiva. Herregud. Omslaget är lite coolt och väldigt hårdrock. Av titlarna att döma är det knulligt. ”I Want You Both (with Me)”, ”Bedroom Game”, ”Oooh Baby”, ”Oh Jane” och ”Bondage”. En titel som sticker ut med besked är dock “Hot child”.

I took her back to my place
You know she felt just fine
I started coming on to her
In seconds she was mine
Morning sun shone in her hair
You know she sure looked wild
I could really tell then
She was a Hot Child

Make sure, make sure I’m home before light

Stark sås.

Metal on Metal

Har man sett dokumentären om bandet har man haft titelspåret på hjärnan sedan dess. Omslaget är rätt snarlikt debuten. Den här gången är det en vinkelslip eller liknande som man attackerar städet med. Gnistor flyger. Hej och hå.

Titlarna är inte alls lika kanadaknulliga som sist. ”Mothra”, ”March of the crabs”, ”Jackhammer”, ”Tag team”, Scenery”. Ibland känns det som att frontmannen Lips tar titlar och ord helt på måfå. ”Jackhammer” verkar ändå vara lite subtilt tvetydig i sitt budskap.

Jackhammer pounding your pile
Jackhammer you’re gonna cream
Jackhammer that’s your style
Jackhammer you’re gonna scream

Vid närmare analys är det bra stånkigt i de flesta av texterna. Jag vågar inte ens läsa ”Mothra” för den handlar garanterat om att Godzilla sodomerar den jäveln medan japanska barn klappar händerna och Lips själv står och tokhudar i en attackhelikopter.

Forged in Fire

Skiva nummer tre. Sämsta omslaget än så länge. Det där ser bara för dassigt ut. ”Butter-Bust Jerky” handlar om att Lips vill … ja, det rör sig om stora pattar och säd helt enkelt. Jag ser framför mig hur Lips sitter och författar de här texterna med blossande kinder. Han gillar rim och farliga kvinnor. Det blir ju så. Ett tecken på att man är skadad av alla texter man läst och skrivit själv genom åren är att många av Anvils första verser liksom bjuder upp till ett makalöst mordinferno redan i vers två. Ta ”Hard Times – fast ladies” som exempel.

Three of you are all alone
On the road long way from home
No one here to
Tell you what to do tonight
You look at us and you think you might
Try us on for size

Jag har läst nog med Cannibal Corpse-texter för att veta EXAKT vilket griseri det här kommer bli. Därför blir det lite udda när slakten uteblir och det blir … fnösktorrt kanadensiskt samlag.

Strength of Steel

Nu är skivomslaget i ordning igen. Det där, det är hårdrock. ”Straight between the Eyes” was used in the intro to the ”Sleepaway Camp 2: Unhappy Campers” 1988 movie. ”Wild Eyes” is included in one scene to ”Sleepaway Camp 3: Teenage Wasteland (1989).” Rätt kul trivia och bra filmserie. Jag undrar emellertid om Lips känner till tvisten i filmerna. Ni som vet, ni vet. Kanske dyker det upp en låt med Anvil på nästa skiva som heter ”She was a dude!”. Herregud vad jag håller tummarna.

Pound for Pound

Det gjorde det inte. Dock en låt vid namn ”Safe sex”!

Fits like a glove
When you’re ready for love
Don’t matter if you’re short or tall
One size fits all
One size fits all
Ultra thin
For a good tight feel
An antibacterial
Banana peel

Man undrar vad som föranledde detta lyriska stordåd. Femte skivan in i karriären och ex antal mil på vägarna var det kanske dags att ta på sig kondomen. Blev kanske svårt att rimma på antibiotikaresistens? Skivomslaget är ingen höjdare denna gång. En nähä-upplevelse. Jag märker även att Lips börjar bli lite politisk i sina texter. Det är inte bara knull, det dyker upp obehagliga Truth Denier-doftande historier när man minst anar det. ”Where Does All the Money Go?, “Senile King” och ”Corporate Preacher” är tre snabba exempel. Texten till “Toe jam” vill jag inte ens kommentera. Finns inget politiskt i den.

Worth the Weight

Dassigt igen på omslagsfronten. Trist! Inledande låten ”Infanticide” har en text som är rätt brutal. Här fick jag lite Cannibal Corpse ändå. ”Bushpig” är låt 63782 av Anvil som antingen kan tolkas att man kör ett fordon, eller att det pågår könsumgänge. ”Sins of the Flesh” är åt Cannibal Corpse-hållet igen. Katolska präster, ni vet. I övrigt känns det lite oinspirerat. Omslaget är som sagt ingen höjdare och lyriken är fadd. Ett argare Anvil är inte en gladare Hatpastor.

Plugged in Permanent

Äntligen ett fotografi som omslag igen! Anvil mår bäst av det. Här ett städ som mosar en akustisk gitarr. Nu är jag inte så insatt i Anvil-mytologin, men jag vill att de i begynnelsen släpade runt på riktiga städ för att ha på scenen. Man kräks ju bara av att bära ett cymbalcase uppför 14 trappor i Tyskland. Tänk då ett dussin live-städ som ska kuska med. Skönt specialbagage! Ryan Air, med städ i packningen. Ångesten.

”Racial hostility” är låt ett. Här rabblar Lips upp alla öknamn han kan på olika raser. Clawfinger får stå i skamvrån. Låt två handlar om Doktor Kevorkian. I låt tre sjunger Lips om hur mycket hasch han röker. Andra textförfattarstordåd är ”I’m Trying to Sleep” och ”Face Pull”. Den sistnämnda verkar primärt handla om att Lips är stressad.

Det här är jävligt dassigt.

Jag sitter och gissar hejvilt eftersom mina kunskaper om Anvil är usla, men rent generellt brukar det vara så att så fort en musiker börjar skriva lyrik om fördelarna med hasch dröjer det inte många minuter innan det börjar bli politiskt i texterna. Och med politiskt menar jag konspirationsteorier och allmänt Truth Denier-svammel. Man skulle kunna säga att gräs är en inkörsport till ett inte sällan missriktat samhällsengagemang. Eller ja, engagemang och engagemang, Youtubes skuggsida och sedan gnälla på sociala medier är väl inte riktigt samma sak som att stå och skrika på barrikaderna.

Absolutely No Alternative

Men YES! Ett redigt omslag till. Titlarna är tillbaka i god form. Lips verkar överlag vara på bättre humör. ”Green Jesus” handlar om pengar, ”Show Me Your Tits” är mer rätt på. Lips älskar bröst. ”No One to Follow” är politiskt gnäll, ”Hair Pie” … haha, det är inte bara bröst som Lips är förtjust i. I ”Piss Test” tycker Lips det är förjävligt att man måste göra ett pisstest, ”Red Light”, ni kan nog gissa er fram där. I ”Black Or White” löser Lips rasismen en gång för alla. Bra gjort!

Det är typ hälften politik och hälften snusk. Ändå OK ratio så långt in i karriären. Plus, ett ordentligt skivomslag. Hur skivan låter? Det vet ingen.

Speed of Sound

1999 var som vi alla vet ett känsligt år. Hur står sig då Anvil? Omslaget är ful-fult och idén väger inte upp det. Ett attackplan i städskrud. De aerodynamiska egenskaperna kan diskuteras.

Titeln ”Man over Board” pockar på min uppmärksamhet. Sjunger Lips om en snubbe i sjönöd?

There s a man over board
He ain t just catching cod
Teach you how to whale
On his ship you will sail
Baiting, waiting, anticipating
Skinboat to tuna town
Ship to shore
Back for more
Skinboat to tuna town
Skinboat to tuna town
Skinboat to tuna town
Skinboat to tuna town

Som kille är man inte alltid världsbäst på att tolka signaler men jag chansar att ”ta skinnbåten till Tonfisk City” kanske har med blommor och bin att göra.

I ”Bullshit” går Lips full on Truth Denier.

Bullshit, you lie like a rug
Bullshit, so smart and smug
Bullshit from your wife and your kid
Bullshit for nothing you did
Bullshit, it rings in my head
Bullshit won t stop ‘til I m dead
Bullshit, you re drying the well
Bullshit, you can go to hell

Sådana här nödrim tjugo år in I karriären. Det är faktiskt otroligt. Jag kan inte påstå att det reder upp sig i ”Matress Mambo”, men det reder ändå upp sig i ”Matress Mambo”. Läs gärna den på er fritid.

Nu ska vi se. Den här skivan släpptes 1999. Lips föddes 1956. Han var då 43 bast! Och nödrimmar ”rug” och ”smug”, på sitt eget språk! DÄR har vi bullshit.

Plenty of Power

JÄVLAR vilket kasst skivomslag! Wow! Den här har jag aldrig ens sett förr. Vem köper de här skivorna? Ändå Massacre Records som vi avhandlat tidigare på dessa sidor. Bland annat i en artikel om shape-CD. Fick Anvil en shape-CD? Vore enormt fattigt om de inte fick det. En CD-skiva formad som ett städ som bandet haft som signum sedan dag ett är rimligare än … ja, jävligt mycket rimligare än Hypocrisys kyckling-CD eller den där Catamenia-monstrositeten.

Guds död!

Texterna är oväntad svaga. De handlar om traktorer, någon snuskgubbe, datorer, att bryta mot lagen, wrestling, sjöjungfrur, att inte trivas på jobbet, hårdrock. Inte ens bonusspåret ”Dirty Dorothy” bjöd upp till dans.

Äh.

Still Going Strong

Med en sådan skivtitel vet man att bandet börjar krokna totalt. Omslaget ser helt förjävligt ut. Photoshopspya med många klassiska kardinalmisstag. Även jag kan ha gjort ett misstag. När jag började detta hade jag ingen aning om hur många skivor Anvil faktiskt släppt. Skräcken är nu att bandet blivit så trött att det inte finns så mycket att kommentera kring omslag, texter och allmän trivia. Anvil är som roligast när de sjunger om heta barn och säkert sex. Jag hoppas att de får en nytändning, annars kommer resten av detta inlägg bli en dassfest.

På denna skiva finns det en låt om haschrökning, ”Sativa”, resten är bara trist. ”Holy Wood” bjuder på poesin ”Holy wood holy shit” och det är på den nivån vi ligger. Annars är det mest tidsresor, en helvetesskildring och att vänta på saker och stå i kö. Bedövande tråkigt. Jag är faktiskt paff att Anvil inte sjungit om Egypten, Atlantis, pirater, romer eller rymden än. Med reservation att jag missat något. Who can blame me? Vad är det förresten med gamla hårdrockare och ordet ”Gypsy”? Jag kan komma att återkomma till det.

Back to Basics

“Back to basics”, det får vi verkligen hoppas! Omslaget är rätt OK, lite grumligt och datagasigt bara. ”Keep It Up” handlar om fördelarna med Viagra. Det här är alltså en mindre viril Anvil-platta än tidigare. ”You Get What You pay For” är snudd på kuslig då den lika gärna kan handla om att köpa Anvil-skivor. Ett bedrägeri. Vidare finner vi en låt om att hugga ner träd och ett par politiska gnällbitar. Det största chocken är ”Fast Driver” som faktiskt handlar om att köra snabbt och inte ett illa dolt snusk.

Uff.

This is Thirteen

Tydligen är detta skivan bandet spelade in medan de gjorde dokumentären. Vi snackar alltså ett Anvil på absoluta botten av sin karriär. Till och med Massacre Records gav upp och då ska ni komma ihåg att Massacre släppte minst TRE fullängdare med Mystic Circle! Just det, post-millennieskiftet. När Mystic Circle inte ens orkade att ha på sig corpse paint! Det vilar en djup sorg över det här. Tretton låtar jag inte ens orkar läsa texterna till så jag tänkte hitta på en helt egen Anvil-text. Vad ska den handla om? Vi tar … schack. Haha, fy fan vad torrt. Nu ska vi se om jag kan grötrimma, få in lite snusk och gnäll.

”Chess”

Chess!
It´s blacks against whites
Chess!
What is wrong and what´s right?
Chess!
The queen´s looking fine
Chess!
When my king is on the line

Storming through the chessboard
Peasants everywhere
I am the fucking chess lord
Not a bloody queer
I win at chess and intercourse
Every night and day
I play and play without remorse
I don´t listen to what others say

Chess!
It´s blacks against whites
Chess!
What is wrong and what´s right?
Chess!
The queen´s looking fine
Chess!
When my king is on the line

I kill your bishop with my horse
Your peasants with my tower
I chase away all the cheap whores
I am now lusting with power
Black or white it does not matter
I see only love
Ha! I lied; I see only splatter
Just like a train hitting a dove

I play so fast, see the clock
I smack it with my hand
I roll and rock and swing my cock
Come with me to wonderland
Winning again, another hit
I am fingerlickin good
The government is as we all know shit
Something something that´s understood

(Här spelar Lips ett solo med en WISH-dildo på gitarren i 8 minuter)

Chess!
It´s blacks against whites
Chess!
What is wrong and what´s right?
Chess!
The queen´s looking fine
Chess!
When my king is on the line

It´s chess, baby!
I´ll make a mess on your chest
BOARD!

Check mate – Fornicate – Come ooooon!
CHESS!!!

På tal om schack, en av naturens tydligaste varningssignaler är när band från ingenstans sopar in ett schackbräde eller ett schackmönster på sitt skivomslag. Det är strunt. Kan bli ett inlägg om det, både Limbonic Art och Raise Hell ligger illa till.

Juggernaut of Justice

Underbart omslag. Det var inte Moses som delade på havet. Det var ett stort städ, som var hyfsat i vägen för de stackars blötskodda människorna.

Det känns redan bättre. Anvil på rull igen efter dokumentären. Nytt skivbolag i Steamhammer. Det här kan inte misslyckas.

I ”New Orleans Voo Doo” förklarar Lips myndigt hur voodoo fungerar. Faktum är att han går mer på djupet i en text än vad King Diamond gjorde på en hel skiva. Majoriteten av låtarna handlar mest hur pepp de är på att vara igång igen. Det är rätt charmigt och fint. Man saknar självklart några riktigt plumpa samlagspoem, men jag är beredd att släppa igenom det här.

Hope in Hell

Och där var vi tillbaka i omslagsträsket igen. Helt oacceptabelt att en skiva från 2013 ska se ut på det där sättet. Nu verkar Anvil vara griniga igen. Det mesta sammanfattas i låten … ja, gissa gärna vad ni tror att den heter.

Shut the fuck up close your trap
Shut the fuck up you’re full of crap
Shut the fuck up put a lid on it
You are full of shit
Shut the fuck up don’t waste my time
Shut the fuck up you are a swine
Shut the fuck up kill your voice
Then I will rejoice
Shut the fuck up, Shut the fuck up, Shut the fuck up, I don’t want to hear
Shut the fuck up, Shut the fuck up, Shut the fuck up, let me make it clear
Shut the fuck up you talk like a fool
Shut the fuck up you are a mule
Shut the fuck up clamp it tight
Don’t say a word alright
Shut the fuck up you’re insecure
Shut the fuck up your thoughts impure
Shut the fuck up your intent is bad
You are so very sad
Shut the fuck up, Shut the fuck up, Shut the fuck up, I don’t want to hear
Shut the fuck up, Shut the took up, Shut the fuck up, let me make it clear
Over and over the same old crap, over and over and over and over shut your trap
Shut your trap, shut your trap
Shut the fuck up don’t opinionate
Shut the fuck up it’s you I hate
Shut the fuck up please do it now
Close your mouth is how
Shut the fuck up you got nothing to say
Shut the fuck up please go away
Shut the fuck up don’t say a word
You are so absurd
Over and over the same old crap, over and over and over and over shut your trap
Shut your trap, shut your trap
Shut the fuck up, Shut the fuck up, Shut the fuck up, I don’t want to hear
Shut the fuck up, Shut the fuck up, Shut the fuck up, let me make it clear
Shut the fuck up, Shut the fuck up, Shut the fuck up, I don’t want to hear
Shut the fuck up, Shut the fuck up, Shut the fuck up, let me make it clear

Man rodnar.

Anvil is Anvil

Ännu ett fiasko till skivomslag. Har folk inte ögon? Någon i bandet, någon anhörig eller någon på skivbolaget måste ju ha sett detta och tänkt, ”oj, det här är totalt osäljbart”. Vem fan har målat omslaget? Robb Reiner. Det är ju trummisen i Anvil! Ja, då klarnar det. Jag ska ärligt erkänna att jag skrek rätt ut när jag märkte det.

”Daggers and Rum”, äntligen en låt om sjörövare!

Yo ho ho
Yo ho ho
Give us a bottle of rum
Yo ho ho
Yo ho ho
We be the scurvy scum

Fan vad fräscht 2016!

”Gun Control” är rakt på sak. I ”Die for a Lie” attackeras bibeln och kristna, ”Zombie Apocalypse” är vad det är. ”Never Going to Stop ” är ett direkt hot.

Jag har nu nått stadiet där jag gått från att tycka att Anvil är lite charmigt infantila till en genuin undran om de är utvecklingsstörda.

Pounding the Pavement

Vidrigt omslag. Låt ett, ”Bitch in the Box” handlar om rösten i en GPS. Nu är det fattigt.

Bitch in the box – tells me where to go
Bitch in the box – all that she knows

“Warming up” handlar om vikten att värma upp inför en spelning!

HUR kan man få slut på saker att sjunga om när man är ett band som inte har någon tydlig linje alls gällande tema? Går Lips bara in i ett rum, tittar sig omkring och det första han ser skriver han om? Snart kommer låtar om rafflande teman som damm i hörnen, Post It-lappar, urinläckage och för korta HDMI-kablar.

Vilka JÄVLA idioter!

Legal at Last

Men nu då! ÄNTLIGEN ett omslag som i alla fall är något. En tecknad ängel som har en fet städbong. Otroligt. ”Legal at Last” HADE kunnat handla om tvivelaktig romans, men den handlar såklart om legalisering av gräs. Nästa låt, ”Nabbed in Nebraska”, handlar också om gräs. Sedan PANG in i låt tre, ”Chemtrails”. Kom ihåg vad jag sa om gräsrökning och konspirationsteorier. ”Gasoline”, Lips gnäller om drivmedelspriser.

Sedan ger man upp. Steamhammer gav också upp för övrigt, den här dyngan är släppt på AFM. Anvil, skivbolags-AIDS.

Impact is Imminent

Snälla, låt Jorden bara sprängas av ett gigantiskt rymdstäd. I ”Teabag” skriker de ”Teabag”, i ”Lockdown” gnolar de om Covid, i ”Gomez” skriker de ”Gomez”.

Nu kanske ni tror att det är refrängerna i ”Teabag” och ”Gomez” som de respektive orden skaldas. Fel. Det är hela texten.

One and Only

Pust. Sista skivan. Såvida jag inte blivit helt snöblind är det tjugo fullängdare. Det är i alla fall sjutton för många. Spana in låtlistan.

”One and Only”
”Feed Your Fantasy” 
”Fight for Your Rights”
”Heartbroken”
”Gold and Diamonds”
”Dead Man Shoes”     
”Truth Is Dying”
”Rocking the World”
”Run Away”
”World of Fools”
”Condemned Liberty”
”Blind Rage”

Jag vägrar att läsa en enda av de där.

Är det en mänsklig rättighet att få släppa skivor? Anvil förbryllar mig, det är ändå rätt stora skivbolag men jag har då aldrig sett eller hört att någon köpt en Anvil-skiva för pengar. Än mindre gå omkring i deras merch. Jag antar att runt tiden för deras dokumentär så blev det lite skjuts när ironiker och folk som helt enkelt tyckte synd om dem öppnade börsen och köpte skivor. Men efter det så … mmm, jag vette fan alltså. Anvil efter 1983 är ett så stort frågetecken och då ska det erkännas att Anvil före 1983 inte är direkt glasklart heller. Hur ser den genomsnittlige Anvil-dyrkaren ut? Ibland får jag kritik för att jag begagnar mig av lyteskomik och är frikostig med farliga ord som ”utvecklingsstörd”, men ska jag vara helt ärlig vet jag inte om det är hundraprocentigt mitt fel alla gånger. Ta en titt på omslaget till ”Anvil is Anvil”, se mig sedan i ögonen och säg ”det här är riktigt snyggt och uppenbarligen målat av en person med alla hästar i hagen”. Läs sedan valfri text, det finns några att välja på och säg ”det här var begåvat”.

Anvil, nästan 20000 tecken skrivna och jag är mer förvirrad nu än när jag startade.

På återseende

/Hatpastorn