Klockan är nio på morgonen och jag sitter på tåget från Lund. Jag har varit på begravning dagen före. Den där sortens begravning där den som begravts dött oväntat och vi som är på plats ännu inte kan förstå att personen är borta.

Som så ofta när det handlar om människor som rycks bort för tidigt börjar jag tänka på allt som inte hann bli klart.

Det är något fel på tåget, vagnarna har tappat sin förmåga att följa med i svängarna. Bokstavligen, så tåget ska stanna i Hässleholm och göra en omstart.

Alla lamporna släcks och tänds. Det löser problemet, men i nästa ögonblick kommer hemska nyheter. Det ropas efter läkare eller sjuksköterskor i tågets högtalare.

Någon har blivit allvarligt sjuk.

Jag fylls av en sorg för det känns som att ingen kommer. Jag funderar på om jag ska gå dit, jag är ju ändå utbildad i hjärt- lungräddning och inom militären har jag fått lära mig en del medicinsk kunskap. Men de ropar efter läkare, och det är jag inte. Så jag bestämmer mig för att gå dit om de behöver ropa igen.

Tåget står still.

Jag ser framför mig passagerarna som klev på i Lund, kan det vara någon av dem. Hoppas det är någon slags falskt alarm. Hoppas det är någon som bara känner sig illa till mods.

Men då ropar de igen. Tåget ska stå still ett tag till, vi ska invänta en ambulans.

Det är tydligen allvarligt.

Vi står och väntar en halvtimme, sedan kommer ambulansen.

Personalen och läkare, säger de i högtalarna, jobbar ihop med ambulanspersonalen för att hjälpa den person som har blivit svårt sjuk.

Så småningom börjar tåget rulla och efter en halvtimme går jag mot bistrovagnen. På golvet i ett hörn ligger plasthandskar och kompresser, det är alltså här någon eller några har arbetat med att ta hand om den här stackars människan.

”Hur gick det för persoen?” frågar jag bistropersonalen.

Jag får väl inte riktigt något svar på det, men i alla fall att personen är i ambulansen nu.

”Vilken tur”, säger jag. ”Att det fanns en läkare på tåget.”

Då tittar tågvärden på mig med uppriktig förvåning.

”Det gör det alltid på ett sånt här tåg.

Jag väntar på fortsättnignen.

”Man ropar och så kommer det tio personer farande”.

”Oj”, säger jag förvånat. ”Det är ju fantastiskt.”

Hon rycker på axlarna. ”Det är deras jobb.”

Jag blir lite konfunderad, där ska jag erkänna. För jag tänker att även om man blivit läkare betyder det kanske ändå inte att man kan eller vill jobba jämt. Men jag är ju glad att de gör det.

Och då minns jag något som hände för några veckor sedan. Jag var på en utbildning i sjukvårdstjänst och så stod vi ett dussin personer i en ring efter avslutat arbete och väntade på att åka hem.

Då är det en av gubbarna, han kan väl ha varit i sextioårsåldern, bastant kroppshydda och lätt rödbrusigt ansikte. Han säger: ”Hörni, ni som gått HLR. Glöm inte att anmäla er till SMS-livräddare.”

HLR är Hjärt-lungräddning.

Och så fortsätter han att prata: ”Jag har sprungit till fyra sådana tillfällen”, säger han.

Och så blir hans ansikte lite förvridet och underläppen börjar darra. Och så säger han: ”Och en lyckades vi rädda.”

Det blir alldeles tyst efteråt, vi är lite dåliga på att hantera sådant, men när gruppen delas upp så går jag fram till honom.

”Du det var bra sagt”, säger jag. ”Det där ska man inte glömma bort.”

Och så fortsätter han, och det vad jag kom att tänka på när jag hörde tågvärden:

Han säger: ”Det är en särskild känsla när SMS:et kommer och man springer dit olyckan har inträffat och det forsar folk från alla håll. Alla som vill hjälpa till.”

Och då klappar jag honom på axeln, och blir glad.

För det är mörka tider: yttrandefriheten hotas, demokratierna i världen blir färre; den överhängande krigsrisken, den stora vrede som riktas mot sådant som jag själv har tyckt varit viktigt: mänskliga rättigheter, jämställdhet och att vi ska ta extra hand om de som har det svårast.

Men det finns ändå hopp: för när någon råkar illa ut, då är det – faktiskt – många som kommer rusande.

Här kan du lyssna på kåseriet.

Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

Nu släpps den nya romanen för unga och unga vuxna – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

Den lättsamma komedin skriven i stil med mina kåserier på DN och Godmorgon Världen som kanske borde hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap” finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.
Kärleksromanen Snöstorm, finns som pocket, och som ljudbok. 

Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 
Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

Om ”Björnpojken”:

Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

Man kan beställa Björnpojken på Adlibris eller Bokus. Eller köpa den i bokhandeln. 

Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen