Subway Stations Quotes

“Let these men sing out their songs,
they've been walking all day long,
all their fortune's spent and gone...
silver dollar in the subway station;
quarters for the papers for the jobs.”
― Roman Payne

“In genom tunneln av oskrivna regler, framåt till höger, tunnelbana till vänster. Invandrartjejer med hål så man ser rumpskinn pratar högljutt i mobil. Han undrar vad värdfolket tänker. De med lite mera klass som önskar bo på Östermalm men istället hamnar i Solna bär istället svarta kläder med eventuell grå detalj, silverörhängen och aldrig guld. Inte som turkarna. Dyra stora väskor slängda över axeln, senaste modet från årets sista rea. Klack klack klack låter det i väggarna och studsar tillbaka. Rumpor som svänger snabbt genom tunneln, man måste hålla tempot även om man inget har. Storstadsfolket tittar konstigt på en man som går för långsamt.
Hemresan närmar sig snabbt men dagen är ännu lång. Mörkret har fallit men sömnen inträder inte än på mycket länge. Det är en välsignelse att vara stressad, tänker han och ser på människorna som skyndar förbi honom. De bildar två väggar på båda sidor av hans kropp. Men människorna runt honom är som av ett annat släkte, han vet det. Han känner det. I cirklar ut med hans kropp tänks tankar som är så långt ifrån hans verklighet trots att de trampar samma mark, sitter på samma säten, går i samma trappor. Timmarna rusar och ögonen flackar. Det tänks andra tankar, annorlunda tankar, runt i en massa av virvlande ord. Andra ord, annorlunda ord och satser och fraser och uttryck, pulserande i cirklar runt hans runda kropp: Köra en lunchsandwich med surdegsbröd på vägen och småspringa med svettpärlor i pannan i pannan till tuben. Torka svett och titta oroligt på sin smartphone. Ta ett telefonsamtal i väntan på grön gubbe, en latte i handen efter en snabblunch med en gammal kursare. Catcha upp, hänga ut, ta en öl en fika en promenad mellan 17:15 och 18:30, dra till SATS på ett pass och sen dimpa ner i tevesoffan jävligt nöjd. Storstadsslammer och stadsbor, den nya människan ställer sig i ledet. Bo i trång etta, gå på dejt med blonderad ekonom, raka pung, noppa unibrow och scrubba med facewashen. Ta en öl på uteserveringen under sommarmånader. Springa till bussen, ta väskan på cykeln och kavla upp byxbenet. Slänga yogamattan över axeln och svära över tågens försening. Traska rastlöst fram och tillbaka över perrongen, trampa sig svettig på cykeln för att man snoozat för länge.
Stressen, tänker han där han svänger av mot spärrarna, det är Guds gåva till människan.
(Sid. 165-6)”
― Pooneh Rohi, Araben