Hans Ollaiver

“För det bästa i Arnolds kulturbegrepp skär rakt igenom hudfärg, tid och rum. En av Goethes mest betydande diktsamlingar har titeln Väst-östlig divan och är inspirerad av den per¬siske rjoo-ralspoeren Hafez, vars grav i Shiraz man fortfarande vallfär¬dar till. (Diwan är det persiska ordet för diktsamling, så Goethes titel "Väst-östlig diktsamling" är uttryckligen tänkt att överbrygga denna klyfta.) Matsuo Basho, den storartade haikumästaren på 1600-talet, influerades till stor del av zenbuddhismen, och på det sättet är en indier - Siddharta Gaurama, Buddha - en del av Bashos arv. Kurosawas Blo¬dets tron - med sina dimhöljda mörka slottsmurar på berget Fuji - är en stark filmtolkning av Macbeth.
Av dessa skäl borde vi låta bli att använda uttrycket "kulturell app¬ropriering" som en anklagelse. Allt kulturellt bruk och alla kulturella objekt är rörliga; de gillar att sprida sig och nästan alla är i sig själva skapade genom impulser från olika håll. Kentetyget i Ashanti gjor¬des först av färgad sidentråd som importerats från öst. Vi tog någon¬ting som andra hade gjort och gjorde om det till vårt. Eller snarare så var det människor i staden Bonwire som gjorde det.
S 206”
― Kwame Anthony Appiah, Identitetsillusionen : Lögnerna som binder oss samman