WalderianWarden

“I allt detta väljande. Livet är inte något man vill eller väljer. Så ser lagen om människovaron ut. I livet blir man inslungad. Och exakt så långt som tiden sedan räcker, ska man vidare. Ingenting annat. Livet ska gå på bara och fortsätta till dess det tar slut. Det ska genomlevas minut för minut och tugga för tugga, över stock och sten och genom eld och vatten ska det ta oss, i ljus eller mörker, rätt ner i dödsskuggans dal och ut på de saligas ängder. Ostoppbart ska det fortgå, i galopp eller raglande, krypande på alla fyra eller i krumsprång spelar ingen roll, linkande, dansande eller i förtvivlans flykt. Livet sker med oss utan att fråga.”
― Elisabeth Rynell, Moll

“på våg
mätta och vägda
i eftertankens
fåordiga
lågmälda samtal

språkomkast
vår rikedom”
― Majvor Mäki Sjöberg, Kaunisvaara

“Etisk stress innebär att personalen har en tydlig idé om vad den bör göra i en viss situation, men inte kan genomföra det på grund av organisatoriska hinder. Det kan handla om sjuksköterskor som vill ge god omvårdnad men istället måste sköta den allt tyngre administrationen, eller socionomer som vill ge ett utsatt barn stöd, men hindras av tidsbrist. Etisk stress är ofta en sund reaktion på en omöjlig situation där de professionella värderingarna och själva kärnan i yrkeskompetensen ställs mot underbemanning, tidsbrist och arbetsuppgifter som inte hör till kärnverksamheten.”
― Jonna Bornemark, Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde

“Time stops. He lies on his shattered back, looking upward. The dome above him hovers, a cracked shell about to fall in shards all around him. A thousand - a thousand thousand - green-tipped, splitting fingerlings fold over him, praying and threatening. Bark disintegrates; wood clarifies. The trunk turns into stacks of spreading metropolis, networks of conjoined cells pulsing with energy and liquid sun, water rising through long thin reeds, through the narrowing tunnels of transparent twigs and out through their waving tips, while sun-made sustenance drops down in tubes just inside them. A colossal, rising, reaching, stretching space elevator of a billion independent parts, shuttling the air into the sky and storing the sky deep underground, sorting possibility from out of nothing: the most perfect piece of self-writing code that his eyes could hope to see. Then his eyes close in shock and Neelay shuts down.”
― Richard Powers, The Overstory