Kal Ström

“[I] vilket fall som helst sa han plötsligt: 'The past forms the future, without regard to life.' Meningen dröjde kvar i huvudet, hon fortsatte fundera på den en stund efter att telefonsamtalet hade tagit slut, översatte den till sitt modersmål och konstaterade att det inte bara var vid internationella avtal och lagar som en översättning kom an på små detaljer i varje enskilt ord, utan även vid en sådan i högsta grad personlig – ja, vad? Mening. Helt enkelt mening. Om livet. Hennes liv. En mening om livet som var lika tydlig som en juridisk paragraf men som, vilket hon förundrat konstaterade, på grekiska krävde tolkningar som komplicerade den fruktansvärt … Med vilket begrepp skulle man översätta the past? Det förflutna, parelthón, och historien, istória, är inte lika täckande som the past, som ju på något vis också inbegriper history. Allt som hänt? Hänt vem? Individuell historia? Alltså det upplevda, biografi? Eller allmänt, så att säga världshistoria? På engelska lämnas allt öppet, ändå får man en känsla av högsta precision. När man översätter meningen till grekiska måste man reda ut de frågorna – och allt blir därigenom mindre tydligt och på något sätt mer begränsat, en tolkningsfråga. Har det förflutna en definierad början och ett definierat slut eller är det obestämt, när det började och om det slutade? Upprepar det sig eller var det – är det – en engångsföreteelse? Det påverkar sedan konstruktionen av det grekiska verbet, på engelska stod det i presens men i översättningen borde man kanske välja aorist eller imperfekt eller perfekt, beroende på hur man definierade vad det förflutna gjorde eller hade gjort. Och det piggade upp henne att den engelska meningen alltså uttryckte just detta: att hennes härkomst stod i strid med hennes liv – kanske var redan den insikten en översättning eller åtminstone en giltig tolkning av 'The past forms the future, without regard to life'.”
― Robert Menasse, Die Hauptstadt