Anne

“Han visste att det var en sjukdom, inte bara hos honom utan hos människorna där på gårdarna; deras bottenlöst sterila egenkärlek med rönnbärsattityden utåt, mot den svage som inte vågade gå i svaromål om livsvärdena, smickret inför den starke och hatet som på grund av infrysningen växte och svällde i bröstet och grep om hjärtat med förruttnelsens klo, tills handen grep om riset, käppen, rottingen, dolken, svärdet, handgranaten, mausern och sökte syndabockar, syndabockar, syndabockar! Då (som vuxen) hatade han hatet självt i vanmäktigt raseri, men alla hatare skrattade honom i ansiktet och han tog bara skada till sin matsmältning.”
― Harry Martinson, Nässlorna blomma