Status Updates From Samlade dikter. Volume v. 4...

Än för de felande,
Huldrikt och skonande
Tydde han lag.

Ljus var hans saga.
Sakta förtonande
Släcktes hans dag.

Rätt och Sanning på sin sköld han skar,
Han, som orden i sitt hjärta bar;
Men för de lidandes släkte
Kände han än som en far.

Fridsäll, han väckte
Gryende gröda.

Hinder, som stäckte
Arbetets möda,
Frisinnadt bräckte han.

Öfver de svaga
Kungasköld sträckte han.

Aldrig höra mer din röst i tiden --
Blott som eko från en annan strand!
Aldrig vandra mer till Ekeliden,
Aldrig, aldrig trycka mer din hand!

Men för oss, för oss är harpan brusten!
I vår saknads första ögonblick
Ha vi känsla endast för förlusten,
Då vår vän, vår stolthet från oss gick.

Det är endast tomheten vi fatta,
Ödsligheten på hvar plats han prydt,
Och det är som vi ej vetat skatta
Hvad vi ägt, förr’n i den stund det flytt:

Nya ynglingar ej nesligt snärde
I materiens dådlöshetens band
Skola fatta hvad Dexippos lärde
Gossehären väpnad för sitt lnd

Själar sm af himmelsk längtan bäfva
Skola höra siarstämmans ljd
& i ekospåren ödmjkt sträfva
För att söka sanningen & Gud

Så han lefver så han tänker sjunger
För de kommande till fröjd & tröst
Sekelslutets sorl & njutningshunger
Dör engång -- dock ej hans djupa röst

Huru foga hop af spridda stycken
Denna bild, vi känt harmoniskt hel?
Samla strålarne af dessa smycken,
Än ej födda släktens arfvedel?

Sekler skola flitigt lägga samman
Tankens underbara mosaik,
Värmas af den eterklara flamman,
Lyss till språkets magiska musik.

Tider bättre, sällare kanhända,
Skola fullt förstå den höga sång,
Som Promethevs kvad till de elända,
Inför tviflarn Ahasver en gång.

Viktor Rydberg (Snoilsky)

Vid underrättelsen om hans död.

Stumma äro skaldens harpotoner,
Borta han, idéers främste tolk!
Sådan sorg uti generationer
Drabbar kanske blott en gång ett folk.

Slaget kom så oförmodadt -- smärtan
Är för ny att tåla ordets skrud,
När igenom tusen, tusen hjärtan
Ännu darrar detta dödens bud.

Kathinka Peyron - bra dikt för ointressant livsöde

Hell slumrande gamle i kullens fred!
Det första året, se’n du lagts ned,
Sitt regn och sitt solsken gaf.
Naturen slösat sin rikedom,
Och lifvet växlat från brodd till blom
I grönskan omkring din graf.

Just därför att så varmt du älskat
Det land, hvars barn du kände dig,
Mot kasternas och flärdens välde
Du också ärligt förde krig.

Och småsinthetens mask, som spåras
Likt fina, svarta stygn i frukt,
Du lade under mikroskopet,
Då Skråköping du tog i tukt!

Men aldrig, aldrig var du bitter,
Hur kännbart än satiren slog,
Af kärlek styrdes jämt din penna,
Och fast du harmades, du log.

Låt Söderns själfmords-yra blott hopa grus på grus!
Ej några kedjor spännas att vakta om ditt hus.
Vi gärda kring med lagen den fasta samhällsgrund,
På hvilken Sverge byggdes från häfdens första stund.

Här kommer den till tronen, fastän ej ordrik gäst
I dag, då Oscar firar sitt halfva sekels fest.
I enkelt skick den kommer, den kommer blid och varm,
En ros som oförmodadt slår ut ur fjällets barm.

O konung, folket vittnar om dig ett sanningsord:
För frid, för rätt och frihet är du ett värn i Nord.
Bland statens värf de trägna ej börda finns så tung
Att ej din skuldra delt den, vår ädle, gode kung!

Flög där ej som en ljusning på många sträfva drag?
Inunder ojämn yta bor folkets hjärtelag.
Dess kärlek fordom köptes lätt nog i eld och blod --
Nu skall den vinnas stilla af trofast tålamod.

Men värre tider hvilat på hydda och på slott,
Och tyngre prof bestodos af Sveas folk och drott.
Den gamla svenska arten nog går med seger fram:
Den spänstig är som stålet och rak som furans stam.

Från Sundets ljumma bölja, från Nordens frusna pol
Nyss män i endräkt nalkats Christinas silfverstol.
De känna denna höga och kungliga gestalt,
De känna denna stämma med ord af vikt och halt.

På nytt vid tinget mötas nu landets sändemän,
Och öga emot öga stå kung och folk igen.
En hvar som i en spegel då ser, från misstro skild,
Uti den andres blickar hans uppsåts rena bild.

Väl har på mången panna ett moln bekymret lagt;
Att midt i ymnigheten vi lida brist, är sagdt.
Som förr ej muntert klingar mot städet släggans fall,
Och gagnlös står på roten den redan mogna tall.

Tännforsen i vinterdräkt

Se -- i vintertvång
Sofver forsens sång
Under fängelsehvalfven af iskristall,
Där i sommarljus
Allt var färger och brus,
Då en regnbåge stod öfver skumhvitt fall.

Men i dvalans frid
Nalkas forsens tid,
Snart han vaknar igen under isens loft
Och i klangrik vår
Han som åskan går
Mellan strändernas genljud och furudoft.

En darrande dager, en tystnad, en hvila,
En vällande vällukt af kåda och mila
Bland solbruna stammar!

Men inga vakter posta
Med lur och hillebård;
Tsar Ivans slangor rosta
Bland gräs på solig gård.

Till praktgemak och häkte
Och bildergalleri
För stundens lätta släkte
I dag är vägen fri

Nu leker sommarvinden
I brokig blomrabatt,
Det ångar sött från linden,
Reseda doftar matt.

Och hvita strömoln simma
Och Mälarn skvalpar smått
Och alla rutor glimma
I sagans röda slott.

Den tjusning Svea gömmer
I luft, i sjö och skog,
Kring borg, där minnet drömmer,
I dag sin trollring slog.
.

Rida, rida ranka!
Djupa skogar blåna
Långt i österländer

Erik & hans fränder
Kläda sig i stål
Hästen heter Blanka
Snabba sölfskor dåna
In i trollens ide
Störa dvärgens smide
Blodig slagbjörns mål

Rrrnka!
Stridens åskor mullra
Korset rödt han stinger
In på hednisk skullra
Förrän han ger nåd
Hästen heter Blanka
Sig bland lansar stegrar
Svea konung segrar
Porten ödmjukt springer
Upp till Novgorod

Rida, rida ranka!
Unga kungamakan
Gungar fyraårig
Knubbig, gullfjunhårig
Pilt på silkesknän
Hästen heter Blanka
Genom färgad ruta
Öfver mård, skarlakan
Morgonstrålar gjuta
Ljusa floder hän

Rida, rida ranka!
Liten pilt skall växa
Pärmebok och läxa
Flyga fort i minnet
Nu är Erik lärd
Hästen heter Blanka
Kråmar sig och frustar
Hvitt som mjölk är skinnet
Svennen redan rustar
Sig med sköld och svärd.

Och vinden riste med tveksamt grepp
I boj och i ankartross
På tsarens förtöjda pansarskepp,
På Peter Veliki’s koloss.

En krets af klippor med vallar och värn
Och flytande fästen bredvid,
Förfärliga, mörka -- granit och järn.
Triumfer för våldets tid!

Där låg den vaknande, vackra stad
Bak dessa hotande skär,
Låg där med parker och esplanad
I dessa vulkaners sfär.

Och solen steg upp öfver öar och djup
Och brann genom dimmans duk.
Liksom i purpur plöjde vår slup
I bölja mornad och mjuk.

Kupoler glänste med grekiska kors
Som guld öfver Sveaborg,
Men ännu i skugga låg Helsingfors
Med tomma gator och torg.

Nu kursen styrdes, vid ljusnande dag,
Emellan prickar och grund
Förbi en murad arkipelag --
Vulkaner i nästa stund.

Munken där på predikstolen
Talar flammor, talar gissel.
Händer vridas i förfäran
Under gråt och tandagnissel.

Själfbedrägeriets mantel
Sliter han från nakna själar,
Och på lustans lekverk trampa
Hans sandalbeklädda hälar.

Junos fågel och fasanen
Kryddas för patricisk hunger,
Vinets purpurström ur fatet
Mot kristallens möte sjunger.

Och Firenze djupt där nere
Svept i kvällens rosendimma,
Där kupoler, kampaniler
Fram som klara punkter glimma.

Klabauterman

Ur en sovereign

Du lille barnslige toker,
Du illa att tigga lärt.
En sovereign -- skäms du inte?
En penny du skulle begärt.

En penny, det är ett offer
Inom det rimligas gräns,
Och kanske att miljonären
Kan sträcka sig till sex pence;

//

Nu fyrtio år förrunnit
Som droppar i tidens haf,
Alltsedan den lille gossen
Såg gräfvas sin moders graf.

Via https://svenskadikter.com/Samlade_dik...