Status Updates From Alberta and Jacob

”Över alltsammans får vardagen grumlig och grund, med många små bakvatten och virvlar.”

Jag känner igen mig själv i Alberte. I avsaknaden av en konkret dröm, men med brinnande längtan.

”Bort härifrån, ut i världen! Bortom detta utplånas alla konturer. Hon ser för sig något öppet, fritt och solbelyst. Och ett myller av människor. Som inte är ens anhöriga, inte kan ställa en till ansvar för ens fasoner och böjelser. Som man inte är skyldig att vara annorlunda än man är.”

Vacker skildring när solen återvänder efter vintern. Alla i hushållet som rusar upp till Jakobs rum på ovanvåningen för att bevittna tre minuter av ljus, ”exakt tre minuter”.

Dokker, småpian te storkaran, sier Cedolf uten å svare og uten all sammenhang, likesom til sig selv. Ka Dokker tror, vi vil Dokker, sier han og drar plutselig ubestemmelige menneskemasser inn i spørsmålet, gjør det kollektivt: Ka farken? Tror Dokker, vi estimerer å renne efter Dokker bare for -

De renner jo efter mig, sier Alberte med krenkt verdighet.

Ja! Æ så mig så nødsaget til det, sier Cedolf.

Samme syn møter henne på alle kanter, sørgelige fremtoninger i etslags slapt og opgitt på stedet hvil, med brystet inn og maven ut, hengende skuldrer og et utstyr av kraftigt betonte detaljer, så en ikke tror sine øine. Istedenfor føtter og hender har de noe som ligner våtter og svømmeføtter. Ansiktene er bare en klatt.

Dette er altså kunst, tenker hun forvirret.

A bit less than halfway through the book, the sun has just risen for the first time.

Well, that's what it's like living inside the Arctic Circle.

So far, it's kind of like a Norwegian version of Memoires d'une jeune fille rangée, though written about thirty years earlier. I wonder if she'll later meet a Norwegian version of Sartre? (Don't tell me if you know, like everyone else I hate spoilers).