Status Updates From Willful Disregard

”Det var vår, smutshinnornas och skräpet i skrevornas tid. Allt syntes i solens vassa strålar.” (Såhär känner jag ofta om våren)

”[…] ty han bestämde, han hade makten. Att så var fallet fanns inget belägg för och inget tvivel om. Den som bromsar bestämmer alltid. Den som vill minst har mest makt.”

”Texter söker sin rytm. Det kräver sin tid. Men vid en viss punkt är en text klar även för den som är beredd att arbeta hur mycket som helst på den. Det är när den har distanserat sig från sitt upphov så mycket att varje läsning förvånar och klarheten rinner fram.”

Läser om romanen efter ett par år, och stör mig initialt på Ester som är ”en förnuftig människa”. Get off your high horse, liksom. Men det är en bra utgångspunkt: en stram figur som försöker behålla sitt förnuft trots förälskelse. Är inte detta det som gör romanen så träffande? Hur den olyckliga förälskelsens logik kapar förnuftet, fastän förnuftet tror sig fortsatt va härskare.

Grammatiskt/filosofiskt givande men långdragen samt stör mig på huvudpersonens oförmåga/naivitet att se objektivt på Hugos känslor av henne.

”Det var ett försök att vara snäll, det insåg hon. Människor med långt avstånd till andra är ofta snälla. De utövar snällhetens gester, som inget kostar.”