Status Updates From BB-krisen: sveket vid livet...

”Barnafödande kan inte vänta. Det sker året runt, dygnet runt. Därmed kan inte heller reformeringen av förlossningsvården vänta.” (s. 234)

”…överenskommelserna om att stärka förlossningsvården föregicks inte av någon nationell behovsanalys där utmaningar och behov identifierades utifrån ett patientperspektiv.” (s. 197)

”…det doneras mindre pengar till kvinnoforskning.” (s. 188)

”Den absolut största utmaningen är att få personalen att stanna.” (s. 188)

”Vi finner också vårdskador som inte anmäls av vårdgivarna eller anmäls först när det blir informerade om att ett klagomål från patienten har kommit in till oss.” (s. 142)

”Sofie berättar att hon blir ’oerhört provocerad’ när hon läser påståenden om att svensk förlossningsvård är i topp: […] Dels analyserar de inte situationer baserat på vad de ser framför sig, kliniskt, utan lutar sig på statistik.” (s. 138)

Att etnicitet och utbildning spelar så pass stor roll för om man anmäler inte är skrämmande. Detta kan inte bara gälla vårdanmälningar…

”En 32 årig mamma från Kristianstad blödde verkligen till döds, […] IVO klandrar inte sjukhuset i sitt beslut men pekar specifikt ut barnmorskebristen som en bakomliggande orsak.” (s. 140)

”Förlossningssmärta klassas högre av den medicinska professionen en flera svåra smärttillstånd, till exempel […] cancersmärtor.” (s. 122)

”Om man förutsätter att snitten skulle öka om kvinnan själv fick sista ordet, då underskattar man nog kvinnors förmåga att fatta välgrundade beslut.” (s. 116)

~ en läkare och en professor

De facto att kvinnor som vill föda via kejsarsnitt ständigt ifrågasätts:

”Kan vi verkligen ifrågasätta eller förminska en annan människas lidande? Vilka är vi som tror att vi kan bedöma en annan människas lidande?” (s. 114)

Finns alltså en svensk policy som säger att kvinnor i första hand ska föda vaginalt, trots att det i uppenbara fall är bättre för kvinnan att få kejsarsnitt. Policyn leder till att läkare inte ser till varje individuell kvinnas bästa.

”Över hela landet är omföderskor mer förlossningsrädda än kvinnor som inte har genomgått en förlossning […] ’Bara det faktumet i sig visar att något inte står rätt till.’” (s. 77)

Vittnesmålen är sjuka. Hur kan det få vara såhär?

”Vår regering och riksdag måste besluta sig för att skapa tydliga och begripliga mål om förlossningsvården, mål som ska gälla alla kvinnor och i hela landet. Sedan måste landstingen se till att genomföra dem.” (s. 51)

”Transporter av dräktiga ston är enligt djurskyddslagen förbjudna under den sista månaden innan fölning. För svenska kvinnor inleds däremot under samma månad en jakt på vårdplats.” (s. 35)

”15 svenska förlossningsenheter har lagts ned på bara 20 år mellan 1997 och 2017. En majoritet av dessa, 87 procent, var placerade på landsbygden”. (s. 20)