Status Updates From A System So Magnificent It ...

”Jag har alltid tänkt att vi var så olika. Och då plötsligt var vi inte det”

Vad gör roller i en familjeskara med ens självbild?

Kanske har jag börjat ge mig hän till galenskapen, eller så är jag lättad över att det snart är slut. Hursomhelst känns det något enklare nu.

En bok med så många skruvade karaktärer, utmålade detaljer och krystade metaforer gör att den här boken är extremt svår att masa sig genom. Huvudkaraktärernas relation till sorg är intressant, men det räcker liksom inte riktigt hela vägen…

Fortfarande mer ord än handling. Känner att det tar för lång tid för storyn att vecklas ut…

Gillade att följa Klara mer än de andra syskonen. Men nu när hemligheten är ute, vad ska hända nu för att hålla upp spänningen? Har svårt att hålla motivationen uppe. Känns som väldigt mycket ord och väldigt lite driv i texten…

Seg, särskilt som ljudbok. Men den börjar ta fart nu. Hoppas på fortsatt uppåtstigande trend!