Ordligare > Recent Status Updates

Men alltså metaforerna. Pompösa och innehållslösa. Clichéer paketerade som de väggord de är. "Om man tittar för länge på solen blir man blind" och liknande möter man flera gånger varje kapitel, i vissa passager flera gånger på varje sida.

"Ja men varför läser du vidare?"
För att jag vid det här laget vill veta om skeppet som den här boken är kommer sjunka som en sten eller faktiskt har en twist.

Inte bara är händelserna överförklarade - samma sak berättas gång på gång på gång, till och med med samma ord - men gestaltningen är också sååå svaaaaaag. Berättelsen är inte trovärdig, även om man köper premissen "fast i ett hus på en ö där folk dör en efter en". Daisys berättarröst är som en femårings, där meningar som "mamma älskade inte mig" och "pappas favoritbarn var Rose" förkommer. Frekvent.

Pros: det är spännande, Agatha Christi-igt, murder mystery, cluedo-igt. Och det uppskattar jag = jag kommer såklart läsa ut pga vem fan är det som mördar alla? Måste få veta.

Cons: det är fånigt. Det är så otroligt fånigt. Alla är taskiga mot Daisy, utan anledning. Karaktärerna är schabloner av skuggfigurer av stereotyper byggda kring ett enda karaktärsdrag: ond, eller god.

Constance är arg. Constance skriver som om hon har något att bevisa. Att det inte var hennes namn som gjorde att hennes första bok togs emot som den gjorde? Problemet är att i den svenska kontexten jag möter henne i känns det som om hon slåss mot väderkvarnar. När jag läste Love me tender var det på grund av innehållet, inte författarens namn.

I ilskan förloras nerven. Jag vet inte varför jag borde fortsätta läsa.