Ted Larsson > Recent Status Updates

Dessa metoder stöder sig delvis på det brutalaste våld, så t.ex. kolonialsystemet. Men alla använder statsmakten, samhällets organiserade och koncentrerade makt, för att på konstlad väg befordra övergången från feodalt till kapitalistiskt produktionssätt och för att förkorta övergångstiden. Våldet är födslohjälpen åt varje gammalt samhälle, som går havande med ett nytt. Våldet är självt en ekonomisk potens

De ekonomiska förhållandenas tysta tvång beseglar kapitalets herravälde över arbetaren. Visserligen kan direkt våld ännu komma till användning, men det hör till undantagen. I vanliga fall kan arbetaren överlämnas åt "produktionens naturlagar", d.v.s. till det beroende av kapitalet, som kommer ur själva produktionsförhållandena, och som de garanterar och förevigar

Den s.k. ursprungliga ackumulationen är alltså ingenting annat än den historiska skilsmässoprocessen mellan producenten och produktionsmedlen. Den framstår som "ursprunglig", emedan den tillhör kapitalets och det kapitalistiska produktionssättets förhistoria

Låt oss se på Arthur Youngs uppgifter från 1771 om lantarbetarnas ställning. Han är en säker iakttagare men en ytlig tänkare.

I det kapitalistiska samhället, där arbetaren inte använder arbetsmedlen utan tvärtom arbetsmedlen använder arbetaren, medför denna lag, att ju större arbetets produktivitet är, desto hårdare är arbetarnas inbördes konkurrens om produktionsmedlen och desto osäkrare är också grundvalen för deras tillvaro: försäljning av egen arbetskraft för ökning av främmande rikedom eller ökning av kapital.

De kapital, som hastigt har sammansvetsats med centralisationens hjälp, reproduceras och ökas som andra kapital, fastän betydligt fortare, och blir därmed nya och mäktiga krafter i den samhälleliga ackumulationens tjänst. När man i våra dagar talar om den samhälleliga ackumulationens utveckling, så är alltså centralisationens verkningar inbegripna, fast man inte nämner dem.

Det kan inte vara annorlunda i ett produktionssystem, där arbetaren är till för att föröka den existerande rikedomen, i stället för att den materiella rikedomen borde tjäna arbetarens behov och bidra till hans utveckling. Liksom människan i religionen behärskas av sin egen hjärnas skapelser, så behärskas hon i den kapitalistiska produktionen av sina egna händers verk.

Det gör inte heller något till saken, om den enkla reproduktionen ersättes av reproduktion i utvidgad skala, av ackumulation. I första fallet slösar kapitalisten bort hela mervärdet, medan han i det senare fallet manifesterar sitt medborgaransvar genom att endast förbruka en del och göra kapital av resten.

Å ena sidan förvandlar produktionsprocessen ständigt den materiella rikedomen till kapital, till medel för kapitalets förökning och kapitalisternas konsumtion. Å andra sidan utgår arbetaren ständigt ur processen i samma tillstånd som han trädde in i den - en personlig källa till rikedom men i avsaknad av alla medel att för egen del förverkliga denna rikedom.

En del av varupriset består i arbetets pris. Den del av arbetets pris, som inte betalas, är det onödigt att räkna in i varupriset. Den delen kan skänkas åt varuköparen. Det är det första steg, som konkurrensen driver kapitalisten till. Det andra steget består i att han tvingas att ur varans försäljningspris utesluta åtminstone en del av det onormalt stora mervärde, som han har uppnått genom arbetsdagens förlängning.

Alla yttre former, som omedelbart kan iakttas, framkallar alltid direkt de sedvanliga föreställningsformerna, medan de underliggande orsakerna medvetet måste uppdagas av vetenskapen. Den klassiska politiska ekonomin har snuddat vid det verkliga sakförhållandet, dock utan att medvetet formulera det. Det kan den inte, så länge den ännu är skrudad i sin gamla borgerliga kostym.

Ju mer arbetets produktivkraft ökar, desto mer kan arbetsdagen förkortas, och ju mer arbetsdagen förkortas, desto mer kan arbetets intensitet öka. Sett från samhällets synpunkt ökar också arbetets produktivkraft, när arbetskraften användes mera rationellt. Detta innebär inte endast, att produktionsmedlen utnyttjas bättre, utan också att arbetskraften inte bortslösas på onyttiga arbeten.

Samtidigt som stadsbefolkningen hopas i stora befolkningscentra, koncentrerar den kapitalistiska produktionen å ena sidan samhällets historiska rörelsekraft men stör å andra sidan ämnesutbytet mellan människan och jorden genom att förhindra, att de ämnen, som människan förbrukat i form av näringsmedel och kläder, återgår till jorden, förstör alltså den naturliga betingelsen för jordens varaktiga fruktbarhet.

Det fabriksreglemente, vari kapitalet som självhärskare formulerar sin autokratiska makt över arbetarna, utan den berömda maktfördelning och det ännu mer lovprisade representativa system, som borgerskapet eljest använder, är endast en kapitalistisk karikatyr av arbetsprocessens samhälleliga reglering, som blir nödvändig vid samarbete i stor skala och med användningen av gemensamma arbetsmedel framförallt av maskineri

Att använda maskineri för produktion av mervärde innebär en inneboende motsägelse, eftersom maskineriet endast kan förstora den ena av de två faktorer, varav mervärdets storlek beror, nämligen mervärdekvoten, genom att samtidigt minska den andra faktorn, arbetarnas antal

Det är emellertid endast differensen mellan maskinens värde och värdet av den arbetskraft den ersätter, som har betydelse för varans produktionskostnader, och endast denna differens gör sig därför gällande gentemot kapitalisten genom konkurrensens tvångslagar

Alltså: både produkten och producenten förbättras genom arbetsdelningen. När den ökade produktmängden tillfälligtvis nämnes, så gäller det alltid ökningen av bruksvärden. Inte en enda stavelse ägnas åt bytesvärdet, åt varornas förbilligande.

Alltså arbetsdelning drivs av jakten på relativt mervärde, inte något luddigt moraliskt värde att förbättra produkt och producent

Det är mycket karakteristiskt, att fabrikssystemets begeistrade apologeter inte vet något värre att säga om varje förslag, som tar sikte på allmän, planmässig organisation av det samhälleliga arbetet, än att hela samhället därigenom skulle förvandlas till en fabrik.

Produktivkrafternas ökning genom kommandoekonomi - NU. Men det får man väl inte säga i det här efterblivna pisslandet

Mängden och värdet av de arbetsmedel, som användes gemensamt, växer visserligen inte i samma grad som arbetarantalet, men de växer högst avsevärt. Det är alltså en materiell betingelse för samverkan mellan lönarbetare, att större mängder produktionsmedel är samlade i enskilda kapitalisters hand, och samverkans omfång eller produktionens utvecklingsgrad beror på omfånget av denna koncentration

Då nu det relativa mervärdet ökar i direkt förhållande till utvecklingen av arbetets produktivkraft, medan varornas värden minskar i omvänt förhållande till samma utveckling, då alltså exakt samma process förbilligar varorna och stegrar deras mervärde, löses den gamla gåtan, hur det kommer sig att kapitalisten, som endast är intresserad av att producera bytesvärden, alltid strävar att sänka varornas bytesvärde

"Vid varje aktiesvindel vet alla, att ovädret en gång måste bryta lös, men man hoppas att det skall drabba någon annans huvud, sedan man själv uppfångat guldregnet och bragt det i säkerhet. Aprés nous le déluge! det är valspråket för varje kapitalist och varje kapitalistnation."

Älskar när han släpper seriositeten i några rader och bara blir en kaxig och syrlig jävel