Ted Larsson’s Reviews > Kapitalet: Första boken: Kapitalets produktionsprocess > Status Update

Dessa metoder stöder sig delvis på det brutalaste våld, så t.ex. kolonialsystemet. Men alla använder statsmakten, samhällets organiserade och koncentrerade makt, för att på konstlad väg befordra övergången från feodalt till kapitalistiskt produktionssätt och för att förkorta övergångstiden. Våldet är födslohjälpen åt varje gammalt samhälle, som går havande med ett nytt. Våldet är självt en ekonomisk potens

De ekonomiska förhållandenas tysta tvång beseglar kapitalets herravälde över arbetaren. Visserligen kan direkt våld ännu komma till användning, men det hör till undantagen. I vanliga fall kan arbetaren överlämnas åt "produktionens naturlagar", d.v.s. till det beroende av kapitalet, som kommer ur själva produktionsförhållandena, och som de garanterar och förevigar

Låt oss se på Arthur Youngs uppgifter från 1771 om lantarbetarnas ställning. Han är en säker iakttagare men en ytlig tänkare.

I det kapitalistiska samhället, där arbetaren inte använder arbetsmedlen utan tvärtom arbetsmedlen använder arbetaren, medför denna lag, att ju större arbetets produktivitet är, desto hårdare är arbetarnas inbördes konkurrens om produktionsmedlen och desto osäkrare är också grundvalen för deras tillvaro: försäljning av egen arbetskraft för ökning av främmande rikedom eller ökning av kapital.

De kapital, som hastigt har sammansvetsats med centralisationens hjälp, reproduceras och ökas som andra kapital, fastän betydligt fortare, och blir därmed nya och mäktiga krafter i den samhälleliga ackumulationens tjänst. När man i våra dagar talar om den samhälleliga ackumulationens utveckling, så är alltså centralisationens verkningar inbegripna, fast man inte nämner dem.

Det kan inte vara annorlunda i ett produktionssystem, där arbetaren är till för att föröka den existerande rikedomen, i stället för att den materiella rikedomen borde tjäna arbetarens behov och bidra till hans utveckling. Liksom människan i religionen behärskas av sin egen hjärnas skapelser, så behärskas hon i den kapitalistiska produktionen av sina egna händers verk.

Det gör inte heller något till saken, om den enkla reproduktionen ersättes av reproduktion i utvidgad skala, av ackumulation. I första fallet slösar kapitalisten bort hela mervärdet, medan han i det senare fallet manifesterar sitt medborgaransvar genom att endast förbruka en del och göra kapital av resten.

Å ena sidan förvandlar produktionsprocessen ständigt den materiella rikedomen till kapital, till medel för kapitalets förökning och kapitalisternas konsumtion. Å andra sidan utgår arbetaren ständigt ur processen i samma tillstånd som han trädde in i den - en personlig källa till rikedom men i avsaknad av alla medel att för egen del förverkliga denna rikedom.