LalalA’s Reviews > Fru Marianne > Status Update

"... lyckan låg inte i ägandet självt, utan i förmågan att uppskatta." ASSÅÅ, VICTORIA, där slog du huvudet på spiken!!! Vilken mästerlig författare.
Och jag tar tillbaka, Börjes "titta till" barnet var tydligen mer närvaro än jag först uppfattat, och sen har han ju gården, det förstår jag också (man får inte glömma tiden), så han brister nog inte i fadersfrågan. I det stora hela en riktigt bra karl.

Skicket händelserikt kapitel, nu finns det lilla pyret i världen OCH sanning har lagts fram på bordet. Mitt engagemang är på topp igen! Sen vet jag inte hur jag ställer mig till att Marianne är 'klassiskt mammig' som är överlycklig åt födseln, men samtidigt, såklart är hon det, det måtte ju ändå vara den inbyggda instinkten i majoriteten. Nu ger jag nog Börje oförtjänt mycket skit, han är god, men fadersnärvaro, nej?

Åååå, yes, nu är vi tillbaka i de banor jag saknat! Detta är allt gripande, och äntligen har Marianne vunnit lite värdighet! Jag blir helt till mig. Så underbart vackert allt nu är, det är bara Börje som fortsatt är lite träig i sitt tänk, men han har väl rätt på sätt och vis - mörkrädsla kan jobbas bort, och är inget man är dömd till i evighet. Men ändå, lite empati kunde han väl gräva fram gentemot sin hustru.

Ah shit, aldrig har någon fångat tårarnas makt som när Marianne faller i gråt efter Påls raseri, och hans försvar var så ypperligt att jag fick som gåshud. Var det litteraturens spegel som drabbade mig? Jag kände nog igen mig, men usch, vilken vidrig tanke att veta jag då är PÅL av alla uslingar. Nå ja, nu ser jag fram emot att få följa Marianne i hennes kval när Pål rest. Älskar: "Så naturstridigt, så naturvidrigt".

Jag kan inte riktigt föredraga Pål på något vis. Ta tillbaka historian som den var innan, är vad jag känner, men men, kanske finns där skäl för att allt detta svammel ska vara med. Pål ska väl få redogöra för sitt sinne och bakgrund han med. Faktiskt blev jag förtjust i berättelsen om den lilla kvinna han en gång gift sig med, och som dött i det allra värdigaste lugn, men i övrigt ser jag honom mest som ett nöt.

Till en början förstod jag inte vad bröderna hade att göra i berättelsen, men nu, ojojoj, ja de ställer allt till det och gör det hela ännu mer fängslande. Det är ena fina roller ändå. Men lilla Marianne, är du då min själsliga tvillingsyster, som går och försöker vara långsint efter att du anser dig vara förorättad? Jag tror inte jag lägger mig lika snabbt, men lider nog dubbelt därav. Åh, jag är så berörd av allt.

Om jag känner för Marianne! Åh, stackars liten, hon må vara dum och bortskämd, men det är nog allt jag med i sådana fall. Jag förstår till fullo hennes panik över att behöva ta i hand med alla dessa människor med, i hennes ögon, motbjudande händer, slitna av arbete och vårtbeväxta. Att Börje föraktar känsligheten förstår jag väl med, men offer är hon fortfarande, och han kunde allt ha visat större förståelse där.

Jag älskar't! Vilket geni vi har att göra med - Victoria alltså. Så pass runda karaktär har jag inte varit med om på länge, de är så verkligt levande att det hette duga. Här har jag lovsjungit Börje, men så tränger sig de lite mindre angenäma dragen fram ändå, och se det är ju verkligen fallet i en relation, plötsligt uppdagas det att allt inte var så frid och fröjd med lugnet ... Han är litet fånig i sin bonnighet.

Åh ååh, inte visste jag att jag skulle känna så mycket känslor så tidigt i boken. Det är allt en spännande kärlekshistoria vi har att göra med här, det går inte att förneka. Men så många aber där finns, så många svåra ställningstaganden. Kan man nånsin känna sig älskad av någon som man vet gifter sig med en för pengarna? Vilket dilemma! Såklart han vill få känna sig älskad sådan han är och inte som 'rik', stackarn.

Man blir ju från första stund lite kär i Börje asså. Marianne må vara en bortskämd drömmare, men karaktär verkar hon ändå ha. Tyckt om henne hade jag nog inte gjort om jag stött på henne, men det ska nog bli spännande att följa denna förlovning till giftermål.