Dennis Lundkvist’s Reviews > The Joyous Science > Status Update

Den största faran. - Hade det inte i alla tider funnits en majoritet av människor, vännerna av "det sunda mänskliga förnuftet", som betraktat sina välordnade huvuden - sin "förnuftighet" - som sin stolthet, sin förpliktelse, sin dygd, som känt sig kränkta eller generade av allt fantiserande och alla intellektuella utsvävningar - ja, då hade mänskligheten gått under för länge sedan! Den största fara som svävat och fortfarande svävar över den är att vansinnet ska bryta ut - det vill säga ett godtycke i förnimmelse, syn och hörsel, en lust till oordning i tänkandet, en glädje åt det mänskliga oförståndet. Det är inte sanningen och vissheten som är motsatsen till vansinnets värld, utan det allmänneliga och för alla förpliktande i en tro, kort sagt det icke-godtyckliga i omdömena. Och det största arbete människorna hittills uträttat var att komma överens inbördes om en massa saker och underkasta sig en överenskommelsens lag - likgiltigt om det man kom överens om var sant eller falskt. Detta är den huvudets princip som mänskligheten har fått - men drifterna i motsatt riktning är fortfarande så mäktiga att man i grunden inte kan tala om mänsklighetens framtid med någon större förtröstan. Fortfarande förändras och förskjuts hela tiden bilden av tingen, och kanske från och med nu mer och snabbare än någonsin; hela tiden spjärnar just de mest utvalda andarna emot det för alla förpliktande - med sanningens utforskare i spetsen! Hela tiden framkallar den där allmänt omfattade tron ett äckel och en ny lystenhet hos finare huvuden, och redan det långsamma tempo i alla intellektuella processer som en sådan tro kräver, den imitation av sköldpaddan som här erkänns som norm, gör konstnärer och diktare till överlöpare - det är hos dessa otåliga andar som en formlig lust till vansinne bryter ut, därför att vansinnet har ett så upplivande tempo! Man behöver alltså de sedesamma intellekten - nej, jag ska använde det otvetydigaste ordet - man behöver den sedesamma dumheten, man behöver dem som orubbligt slår takten åt de långsamma andarna för att den stora gemensamma trons bekännare ska kunna hålla samman och fortsätta sin dans: det är en första rangens naturnödvändighet som här härskar och ställer krav. Vi andra utgör undantaget och faran - vi behöver ständigt försvaras! - Nå, det finns verkligen en del att säga till förmån för undantaget, förutsatt att det aldrig försöker bli regel. (s.76-77).