Rebecka Sandö’s Reviews > Skärvorna > Status Update

Han stirrade misstroget, ursinnigt, på mig. Den här Matt hade jag aldrig sett förut: äkta och känslosam, full av motstridiga, känslor, arg och levande - just den Matt som jag hade velat lära känna ända sedan vi träffades, och nu visade han sig äntligen för mig denna söndagseftermiddag, i samma stund som alltihop tog slut. Och det var så hjärtslitande att jag aldrig mer skulle komma hit. Det sårade mig till en sådan grad att när jag vacklade ut från poolhuset kunde jag knappt behärska mig tills jag kom fram till bilen på Haskell Avenue och så fort jag hade slagit igen dörren började jag gråta, föll framåt mot ratten och hyperventilerade, och befrielsen var så stark att det nästan var som en orgasm på hemvägen var jag tvungen att köra försiktigt eftersom jag grät så häftigt: Matt hade aldrig känt lika mycket för mig som jag hade gjort för honom, vilket skulle visa sig bli ett återkommande tema i mitt liv, fast det visste jag förstås inte den där septemberdagen 1981 då jag var 17 år och fortfarande levde på hoppet.