Elin Säfström's Blog

 

Min hand
Jaha, så var det kört. Livet, universum och allting. Av alla åldersrelaterade krämpor så har jag fått typ den värsta jag kan tänka mig: tumbasartros.
Det rör sig alltså om en förslitning av brosket i leden där tummen möter handen. Det gör ont och är ett allmänt jävla helvete.
För, hör här, jag kan inte spela. I stort sett. Än så länge går piano ok i små doser och fiol torde funka ett tag till, men cello och gitarr är sannolikt bara att glömma.
Jag hade tagit artros i båda benen - både höft- och knäleder - framför detta. Det här är det värsta som kunde hända. Ok, jag fattar att det egentligen finns en miljon åkommor hade varit värre, men så känns det.
Vad mig anbelangar är basbehoven: äta, sova, spela. Typ. Ja ja, familj, vänner och sådant smäller väl snäppet högre än att spela vad gäller grundläggande grejer i livet. Men det ÄR ett basbehov. Som nu till stora delar tagits ifrån mig.
Och det lär ju inte bli bättre med åren. Vartefter tummen försämras - och det gör den per sjukdomsdefinition - kommer det bli svårare och svårare att spela alls och eftersom jag har artros i tumbasen (tidigare än de flesta!) så lär väl andra leder i händerna ge upp så småningom.
Ni undrar kanske varför skrivandet inte fanns med bland basbehoven om jag nu räknar något sådant som att spela. Det är helt enkelt för att skrivandet för mig inte ÄR något basbehov - och ni som skriver vet ändå hur starkt det är!
Jag hade m.a.o. bytt ut författandet mot en fullt fungerande tumme. Så ser det ut. Jag tror att ni därmed inser vidden av katastrofen.

 

Öppna skolplattformen är här för att stanna
En kort uppföljning av mitt inlägg om bl.a. Skolplattformen:
Det handlade om det orimliga i att en webbapp med ytterst begränsad funktionalitet har kostat staden (oss) en miljard kronor att utveckla - bokstavligen! Tid tog det också. Och fult och användarfientligt blev det. Min tes i inlägget var att detta hade kunnat göras på ett mycket mer effektivt och framförallt billigare sätt.
Så här står det i DN idag: "I förra veckan gav Liberalerna i Stockholms stad nya besked gällande Öppna skolplattformen, den app som en grupp föräldrar i början av året utvecklade som en utmanare till Skolplattformen, stadens hårt kritiserade it-plattform för skolan".
Notera särskilt: "en grupp föräldrar" och "i början av året utvecklade".
Häng kvar där en stund.
En grupp föräldrar utvecklade sin version av Skolplattformen i början av året.
Tog det tid? Nej, uppenbarligen inte. Var det dyrt? Det kostade - håll i er nu - NOLL (0!!!) kronor!!! Föräldrarna var helt enkelt trötta på att den befintliga Skolplattformen var så usel och ville själva ha någonting som var bättre och lättare att använda. De gjorde det för egen maskin, på eget initiativ, på sin fritid.
Nu ska visst Stockholms stad köpa denna app. Jag hoppas att föräldrarna i fråga blir stenrika på kuppen.
P.S. Till saken hör att det första som hände när appen kom var att staden genast började motarbeta den med alla medel - de blockerade den och polisanmälde! Ni fattar.

 

F��rbjudet att betr��da detta omr��de! (K��lla)
Jag skrev f��rdigt ett r��manus i somras. Ett feelgoodmanus. Jag h��ller precis p�� att l��sa igenom det f��r att se om det ��r n��got att ha.
Till min f��rv��ning tycker jag faktiskt det. Jag sitter till och med och fnissar f��r mig sj��lv ��t mina underfundigheter (ocharmigt, jag vet!). Det h��ller ihop b��ttre ��n jag trodde. Jag kommer att kunna jobba med det h��r och komma n��gonvart. Eventuellt ��nda till utgivning (utmanar jag ��det genom att skriva h��r).
Det ��r bara ett problem: ��mnet ��r tabu fr��n b��rjan till slut. Det handlar n��mligen om en gravt ��verviktig kvinna som m��r uruselt p.g.a. sin fetma och hela tiden refererar till sig sj��lv som en v��rdel��s tjockis. Jag ger dessutom sken av att hon verkligen skulle kunna m�� b��ttre sj��lsligt genom att g�� ned i vikt.
Min gissning ��r att folk skulle bli oerh��rt uppr��rda lite till mans och kvinns. Man f��r nog inte vara s�� o-pk nuf��rtiden. Att antyda att det ��r n��got fel med att vara ��verviktig - eller snarare att man ��r en s��mre person f��r att man ��r ��verviktig - ��r mer eller mindre ot��nkbart. Sedan tror jag att det inte spelar s�� stor roll att det ��r hon som rackar ned p�� sig sj��lv hela tiden.
Att se n��gon kalla sig sj��lv "ett v��rdel��st fetto" i skrift tror jag kan vara oerh��rt st��tande f��r m��nga. Samtidigt vet vi alla att det finns massor med m��nniskor som k��nner just s��!
Eventuellt hade det varit mer ok om jag sj��lv vore ordentligt ��verviktig, ��ven om det inte ��r s��kert. Det ��r jag inte, men saken ��r den att jag mycket v��l hade kunnat vara det. Jag har absolut en ��tst��rning, d��r jag st��ndigt m��ste vakta p�� mig sj��lv. Om jag sl��ppte alla h��mningar skulle jag ��ta kakor och glass dygnet runt. S�� jag k��nner s�� v��l igen mig i denna kvinna. Och jag gillar henne verkligen, dessutom.
N��, nu ��r manuset vad det ��r. Problematiken ��r sj��lva grunden i ber��ttelsen, s�� jag kan - och vill - inte fimpa den.
Vi f��r v��l se vad folk tycker och t��nker i slut��ndan.

 

Förbjudet att beträda detta område! (Källa)
Jag skrev färdigt ett råmanus i somras. Ett feelgoodmanus. Jag håller precis på att läsa igenom det för att se om det är något att ha.
Till min förvåning tycker jag faktiskt det. Jag sitter till och med och fnissar för mig själv åt mina underfundigheter (ocharmigt, jag vet!). Det håller ihop bättre än jag trodde. Jag kommer att kunna jobba med det här och komma någonvart. Eventuellt ända till utgivning (utmanar jag ödet genom att skriva här).
Det är bara ett problem: ämnet är tabu från början till slut. Det handlar nämligen om en gravt överviktig kvinna som mår uruselt p.g.a. sin fetma och hela tiden refererar till sig själv som en värdelös tjockis. Jag ger dessutom sken av att hon verkligen skulle kunna må bättre själsligt genom att gå ned i vikt.
Min gissning är att folk skulle bli oerhört upprörda lite till mans och kvinns. Man får nog inte vara så o-pk nuförtiden. Att antyda att det är något fel med att vara överviktig - eller snarare att man är en sämre person för att man är överviktig - är mer eller mindre otänkbart. Sedan tror jag att det inte spelar så stor roll att det är hon som rackar ned på sig själv hela tiden.
Att se någon kalla sig själv "ett värdelöst fetto" i skrift tror jag kan vara oerhört stötande för många. Samtidigt vet vi alla att det finns massor med människor som känner just så!
Eventuellt hade det varit mer ok om jag själv vore ordentligt överviktig, även om det inte är säkert. Det är jag inte, men saken är den att jag mycket väl hade kunnat vara det. Jag har absolut en ätstörning, där jag ständigt måste vakta på mig själv. Om jag släppte alla hämningar skulle jag äta kakor och glass dygnet runt. Så jag känner så väl igen mig i denna kvinna. Och jag gillar henne verkligen, dessutom.
Nå, nu är manuset vad det är. Problematiken är själva grunden i berättelsen, så jag kan - och vill - inte fimpa den.
Vi får väl se vad folk tycker och tänker i slutändan.

 

S�� himla peppande b��cker!
Visst blir man alltid misst��nksam och skeptisk n��r amerikaner skriver sj��lvhj��lpsb��cker? Kanske i synnerhet n��r dessa b��cker sl��r ��ver hela v��rlden. Eller det kanske bara ��r jag som ��r f��rdomsfull?
Hur det ��n ��r med den saken s�� har jag nu l��st tv�� s��dana hajpade b��cker: Atomic Habits (av James Clear) och Tiny Habits (av BJ Fogg).
WTF? Exakt samma bok, eller?
I princip, ja. Men jag l��ste b��da, eftersom jag ville ha mer av denna peppighet. F��rst var det Atomic Habits och sedan Tiny-versionen.
Och vad var det som var s�� peppigt d��? Vanor, liksom? Och?
I dagens samh��lle (��tminstone det ekonomiskt priviligierade s��dana) ��r ju kanske den st��rsta bristvaran tid. Jag vet att JAG ��r superstressad ��ver att jag inte har tid till allt jag vill g��ra. De h��r b��ckerna handlar till viss del om att sm��, sm�� gruskorn samlade p�� h��g s�� sm��ningom blir ett berg (f.��. ett japanskt ordst��v). Skriv de d��r hundra orden om dagen och om ca tv�� ��r har du ett f��rdigt (r��)manus. F��r mig ��r det en tr��sterik tanke.
Men det h��r handlar om s�� mycket mer. T.ex skriver Fogg att han varje dag n��r han vaknar och s��tter f��tterna i golvet t��nker s�� h��r: "Today is going to be a great day!"
Och d��r tappade ni f��rtoendet f��r b��de mig och boken. S�� amerikanskt hurtigt att man kr��ks!
Men han ��r n��gonting p�� sp��ren d��r, k��nner jag. Inst��llning - inte en falsk, p��klistrad s��dan - ��r fanimej en viktig sak som kan f��r��ndra precis allting.
T��nk s�� h��r: jag s��tter mig med mitt manus och t��nker att "Det h��r blir piss. Jag ��r urusel", eller s�� s��tter jag mig d��r och t��nker: "Fan, h��r sitter jag och skriver en bok! Det kan nog bli riktigt bra om jag jobbar envist p�� det. Och t��nk att jag ��r utgiven f��rfattare! Jag har faktiskt lyckats med det h��r f��rut!"
Jag vet vilket scenario jag v��ljer.
D�� t��nker ni: "Men vafan, det ��r ju bara fejk. Man kan inte tvinga fram en k��nsla."
Okej, jag fattar. S�� kan det vara.
Jag h��vdar dock att tankar spelar roll. Hj��rnan ��r o��ndligt komplex, men samtidigt ganska begr��nsad i sina reaktioner och sitt spektrum av k��nslor. Det G��R att manipulera den. Hela KBT-grejen bygger p�� den teorin.
B��da b��ckerna betonar vikten av att en ny vana ska g��ras l��ttillg��nglig och framf��rallt k��nnas positiv. Fira dina sm�� framg��ngar i st��llet f��r att sk��lla p�� dig sj��lv f��r vad du INTE lyckas med.
Vettigt, tycker jag. Man tr��nar inte djur b��st till nya beteenden genom att straffa dem. Ge dem en fisk, s�� kommer de att b��rja tycka att den d��r nya grejen de g��r kanske inte ��r s�� dum ��nd�� (jag t��nker d�� att djuret i det h��r fallet ��r ett s��dant som gillar fisk). Och ett barn l��r sig inte att g�� p�� pottan/��ta sj��lv/skriva och l��sa framf��rallt genom att man sk��ller p�� dem, utan genom att man visar dem att de just gjort n��got bra.
S�� gratulera dig sj��lv n��r du lyckas med n��gonting, snarare ��n att t��nka p�� alla de saker du inte klarar av.
Wow, det h��r inl��gget var r��tt cheesy och jobbigt, ser jag.
Men i st��llet f��r att sk��lla p�� mig sj��lv och radera det t��nker jag k��nna att jag skrivit n��got som JAG tycker ��r vettigt.
So sue me.

 

Så himla peppande böcker!
Visst blir man alltid misstänksam och skeptisk när amerikaner skriver självhjälpsböcker? Kanske i synnerhet när dessa böcker slår över hela världen. Eller det kanske bara är jag som är fördomsfull?
Hur det än är med den saken så har jag nu läst två sådana hajpade böcker: Atomic Habits (av James Clear) och Tiny Habits (av BJ Fogg).
WTF? Exakt samma bok, eller?
I princip, ja. Men jag läste båda, eftersom jag ville ha mer av denna peppighet. Först var det Atomic Habits och sedan Tiny-versionen.
Och vad var det som var så peppigt då? Vanor, liksom? Och?
I dagens samhälle (åtminstone det ekonomiskt priviligierade sådana) är ju kanske den största bristvaran tid. Jag vet att JAG är superstressad över att jag inte har tid till allt jag vill göra. De här böckerna handlar till viss del om att små, små gruskorn samlade på hög så småningom blir ett berg (f.ö. ett japanskt ordstäv). Skriv de där hundra orden om dagen och om ca två år har du ett färdigt (rå)manus. För mig är det en trösterik tanke.
Men det här handlar om så mycket mer. T.ex skriver Fogg att han varje dag när han vaknar och sätter fötterna i golvet tänker så här: "Today is going to be a great day!"
Och där tappade ni förtoendet för både mig och boken. Så amerikanskt hurtigt att man kräks!
Men han är någonting på spåren där, känner jag. Inställning - inte en falsk, påklistrad sådan - är fanimej en viktig sak som kan förändra precis allting.
Tänk så här: jag sätter mig med mitt manus och tänker att "Det här blir piss. Jag är urusel", eller så sätter jag mig där och tänker: "Fan, här sitter jag och skriver en bok! Det kan nog bli riktigt bra om jag jobbar envist på det. Och tänk att jag är utgiven författare! Jag har faktiskt lyckats med det här förut!"
Jag vet vilket scenario jag väljer.
Då tänker ni: "Men vafan, det är ju bara fejk. Man kan inte tvinga fram en känsla."
Okej, jag fattar. Så kan det vara.
Jag hävdar dock att tankar spelar roll. Hjärnan är oändligt komplex, men samtidigt ganska begränsad i sina reaktioner och sitt spektrum av känslor. Det GÅR att manipulera den. Hela KBT-grejen bygger på den teorin.
Båda böckerna betonar vikten av att en ny vana ska göras lättillgänglig och framförallt kännas positiv. Fira dina små framgångar i stället för att skälla på dig själv för vad du INTE lyckas med.
Vettigt, tycker jag. Man tränar inte djur bäst till nya beteenden genom att straffa dem. Ge dem en fisk, så kommer de att börja tycka att den där nya grejen de gör kanske inte är så dum ändå (jag tänker då att djuret i det här fallet är ett sådant som gillar fisk). Och ett barn lär sig inte att gå på pottan/äta själv/skriva och läsa framförallt genom att man skäller på dem, utan genom att man visar dem att de just gjort något bra.
Så gratulera dig själv när du lyckas med någonting, snarare än att tänka på alla de saker du inte klarar av.
Wow, det här inlägget var rätt cheesy och jobbigt, ser jag.
Men i stället för att skälla på mig själv och radera det tänker jag känna att jag skrivit något som JAG tycker är vettigt.
So sue me.

Ok, nu blir det inte roligt h��r. Mitt r��d ��r att sluta l��sa redan nu om du k��nner att du inte pallar mer el��nde i ditt liv.

F��r dig som blev kvar: det g��ller klimatet.

2018 var ��ret d�� jag f��rstod att vi var k��rda. Det h��r kommer inte att l��sa sig. Vi g��r mot den typ av kris som drabbade dinosaurierna. Dit har vi lyckats ta oss p�� typ hundra (100!) ��r.

M��nniskan ��r det s��msta som n��gonsin h��nt jorden. Evolution gone bad!

Fast jorden klarar sig v��l i l��ngden. Bygger l��ngsamt upp n��gon form av fungerande liv. Men kommer det att finnas m��nniskor?

Min gissning ��r ja, under ��versk��dlig framtid. Inte p�� n��got s��tt i samma f��r��dande m��ngder som nu, men m��nniskor ��r som kackerlackor. Det ��r nog sv��rt att ta livet av varenda en av oss.

Dock f��rs��ker vi g��ra just det. Inte p�� mikroniv��, men p�� makroniv��. Den d��r niv��n som ingen av oss kan p��verka individuellt. Endast ett gemensamt krafttag av astronomiska m��tt kan ��stadkomma n��gonting ��ver huvud taget.

Det ��r inte ens i n��rheten av att h��nda. De galna psykopaterna/narcissisterna som sitter vid makten ��ver hela v��rlden har ingen tanke p�� att g��ra n��gonting annat ��n att stoppa huvudet i sanden och forts��tta h��rska i lugn och ro.

Inte heller folkvalda, i princip v��lvilliga politiker, som v��ra i Sverige, t��nker g��ra n��got s��rskilt dramatiskt. Det ��r helt enkelt inte "ekonomiskt f��rsvarbart". Vilket kan vara det dummaste n��gon sagt, n��gonsin.

Och ��ven om hela Sverige skulle uppf��ra sig exemplariskt med noll klimatavtryck s�� ��r vi fucking obetydliga globalt! Det b��sta vi framburit ��r stackars Greta Thunberg. En av de unga m��nniskor som blir sittande med den h��r katastrofen n��r den f��rv��rras i turbofart.

Det h��r med unga, ja. Jag har ett barn. Och h��r har vi det som f��r hj��rtat att stelna som cement av ��ngest: hur ska det g�� f��r min dotter? Hur kommer hennes liv att se ut?

Om det bara vore jag, liksom. Min generation. D�� skulle det eventuellt g�� att b��ra k��nslom��ssigt. Men nu ��r det inte oss det prim��rt g��ller.

Allt detta ��r s�� fruktansv��rt att egentligen ingenting ��ver huvud taget av det man g��r/planerar/gn��ller ��ver i ��vrigt spelar n��gon som helst roll. Det spelar fanimej INGEN roll huruvida jag lyckas med mitt f��rfattarskap och andra str��vanden.

H��r tr��der en mycket m��nsklig egenskap in och r��ddar dagen: jag slutar t��nka p�� det. Oftast t��nker jag inte p�� att det ��r k��rt. Jag oroar mig ��ver jobb och pengar och semester och manus och s��mnsv��righeter. Som om det spelade n��gon roll i l��ngden.

F��r m��nniskor ��r idioter. ��ven jag.

Ok, nu blir det inte roligt här. Mitt råd är att sluta läsa redan nu om du känner att du inte pallar mer elände i ditt liv.

För dig som blev kvar: det gäller klimatet.

2018 var året då jag förstod att vi var körda. Det här kommer inte att lösa sig. Vi går mot den typ av kris som drabbade dinosaurierna. Dit har vi lyckats ta oss på typ hundra (100!) år.

Människan är det sämsta som någonsin hänt jorden. Evolution gone bad!

Fast jorden klarar sig väl i längden. Bygger långsamt upp någon form av fungerande liv. Men kommer det att finnas människor?

Min gissning är ja, under överskådlig framtid. Inte på något sätt i samma förödande mängder som nu, men människor är som kackerlackor. Det är nog svårt att ta livet av varenda en av oss.

Dock försöker vi göra just det. Inte på mikronivå, men på makronivå. Den där nivån som ingen av oss kan påverka individuellt. Endast ett gemensamt krafttag av astronomiska mått kan åstadkomma någonting över huvud taget.

Det är inte ens i närheten av att hända. De galna psykopaterna/narcissisterna som sitter vid makten över hela världen har ingen tanke på att göra någonting annat än att stoppa huvudet i sanden och fortsätta härska i lugn och ro.

Inte heller folkvalda, i princip välvilliga politiker, som våra i Sverige, tänker göra något särskilt dramatiskt. Det är helt enkelt inte "ekonomiskt försvarbart". Vilket kan vara det dummaste någon sagt, någonsin.

Och även om hela Sverige skulle uppföra sig exemplariskt med noll klimatavtryck så är vi fucking obetydliga globalt! Det bästa vi framburit är stackars Greta Thunberg. En av de unga människor som blir sittande med den här katastrofen när den förvärras i turbofart.

Det här med unga, ja. Jag har ett barn. Och här har vi det som får hjärtat att stelna som cement av ångest: hur ska det gå för min dotter? Hur kommer hennes liv att se ut?

Om det bara vore jag, liksom. Min generation. Då skulle det eventuellt gå att bära känslomässigt. Men nu är det inte oss det primärt gäller.

Allt detta är så fruktansvärt att egentligen ingenting över huvud taget av det man gör/planerar/gnäller över i övrigt spelar någon som helst roll. Det spelar fanimej INGEN roll huruvida jag lyckas med mitt författarskap och andra strävanden.

Här träder en mycket mänsklig egenskap in och räddar dagen: jag slutar tänka på det. Oftast tänker jag inte på att det är kört. Jag oroar mig över jobb och pengar och semester och manus och sömnsvårigheter. Som om det spelade någon roll i längden.

För människor är idioter. Även jag.

 

Jag, i blårandig hatt vid poolen. Inte. (Källa)
Jag har en stark känsla av att jag skrivit precis det här inlägget förut, men det tål att skrivas igen i vilket fall som helst.
Semester, ja. Poolhäng, champagne och frid och fröjd. Idel glada miner.
Eller hur?
Semester är den mest hektiska, ångestladdade tiden på året. Allt ska ske! Man ska göra allt det där man aldrig hinner annars. Och man ska njuuuta! Bara chilla och ha det gott. Och med årets jädrans pangväder ska man självfallet vara UTE! Passa på! Hur ofta kan man i Sverige vara ute och ha picknick eller sitta på uteservering utan att vara insvept i minst fem filtar?! Skynda att ta vara på detta tillfälle!
Vem dukar inte i princip under av denna press?
Och så det här med barn. Som klättrar på väggarna. Och vill leka. Med sin gamla mamma. Som hatar att leka.
Alla skrivprojekt står på paus. Dagarna handlar om att överleva.
Jag är helt slut.

 

De tusen orden (K��lla)
I ett tidigare inl��gg h��r skrev jag h��gmodigt om mitt m��l att skriva tusen ord om dagen. I ett annat inl��gg framgick att jag l��g p�� exakt 60000 ord. Det var 20 april. I skrivande stund best��r manuset av 72839 ord. L��t oss f��r enkelhetens skull avrunda det till 73000.
73000 - 60000 = 13000
Tusen* ord om dagen g��llde dock bara vardagar, vilket det funnits ca 25 stycken av sedan 20 april (lite beroende p�� om man r��knar inklusive eller inte, men det spelar ingen roll h��r - vi ��r ute efter the big picture).
13000 / 25 = 520
Ca 500 ord per vardag sedan jag l��g p�� 60000.
Ok, jag har vabbat (vilket ��r samma sak som helg i min bok (inte den jag skriver, utan den mer allm��nna, tillvarom��ssiga boken)), men inte till den milda grad som man kan tro. Ok, dottern var nog ledig typ torsdag-fredag kring Valborg, vilket i praktiken ��r samma sak som vab.
Still, ca 500 ord per vardag. Jag har med andra ord misslyckats med att uppn�� mitt m��l att skriva tusen ord om dagen.
Den stora fr��gan ��r nu: ��r jag missn��jd med resultatet? Spontant ja, det ��r jag. Men om jag st��ller mig en bit ifr��n mig sj��lv och ser p�� det hela, s�� tycker jag faktiskt inte att jag beh��ver vara det. Jag har ��nd�� kommit halvv��gs och det ��r fanimej inte s�� himla pj��kigt det.
Jag best��mmer mig h��rmed f��r att vara r��tt n��jd, utan att f��r den skull rucka p�� mitt m��l att faktiskt skriva tusen ord om (var)dagen.
En helt annan fr��ga ��r vad det ��r f��r j��drans ord jag skrivit. Men det tar vi sedan.
*Notera hur jag v��xlar hej vilt mellan att skriva siffror och skriva ut r��kneorden. S��dan ��r jag, tydligen.