I ”Måndag hela veckan” slår Bill Murray morgon efter morgon upp ögonen och vaknar till ”I got you babe” i klockradion och tvingas så småningom… men ååh behöver man DRA det här… tvingas så småningom inse att han sitter fast i tiden och genomlider samma dag gång på gång, att det är ett gudomligt straff för att han drabbats av högmod, och först när han lär sig ödmjukhet och öppnar sitt hjärta för kärleken släpps han ut ur tidsfällan och förbannelsen är bruten och klockradion spelar en ny låt.

Jag fattar känslan, Bill.

Själv slår jag upp tidningen och upptäcker att Ulf Lundell kommit med en NY POLITISK platta och han är JÄTTEARG på den DUMSKALLIGA GIRIGHETEN som brer ut sig.

Och låtarna heter RÖTT och FOLKET BYGGER LANDET och HAMMAREN OCH SKÄRAN och ANLETES SVETT och FLOTTANS GLADA GOSSAR, nä det där sista var faktiskt ett skämt.

Själv vänder jag blad i tidningen och där finns helskäggiga kolumnister och pipskäggiga krönikörer och nippertippiga popkritiker och hipsters med Max von Sydow-skägg och polokrage, och samtliga ger His Ulfness ALLA TUMMAR UPP och bedyrar att VI HAR ALDRIG BEHÖVT LUNDELL MER ÄN NU.

När hans nya singel släpptes på Itunes store härförleden gick jag in och lyssnade på en sån där snåljåpig tvåminuterssnutt, och i kommentarsfältet nedanför låten stod det – och detta är dagens sanning – att hurra Uffe! Vi älskar allt du gör. Varma hälsningar från Robban, Eva och Simon på Moderaternas partikansli.

I såna lägen måste man känna sig genuint subversiv som konstnär. Att man verkligen stuckit ut hakan, utmanat den allmänna meningen och satt någonting på spel.

Eller inte.

Lundells alla NÄVEN I FICKAN-hymner får mig att längta efter hans tjocka böcker som utgör ett slags konsumismens höga visa, och så har det varit ända sen ”Sömnen” för herregud trettiofem år sen när huvudpersonen vallfärdade till Skithålet eller Skithuset eller vad han nu hade döpt NK till och kom ut med famnen full av märkeskläder, statusprylar och elgrunkor.

Lundells huvudpersoner är intensivt medvetna om vad som är dyrast och snorkigast och de bara MÅSTE ha de där grejerna; om de så bara ska ut och köpa en burk jordgubbsmarmelad till frukostfikat så är det taxi till Skithuset och sen in till delikatessdisken och nappa åt sig en liten burk Bullwell & Freezekettle’s specialimporterade drivhusodlade och mellan späda jungfrurs skinkor krossade jordgubbar, sen blir han kär i expediten och betalar med American Express Super Duper Presidential Uranium Card, men när han ska gå ut genom dörrarna till Hamngatan slås han av alltings meningslöshet, kastar marmeladburken i en papperskorg och tar en taxi hem till sin målarkompis Shouanfilliom Zazzabrazzgren, vilket är armeniska för ”jag vill återfödas som Magdalena Anderssons cykelsadel” om man spelar det baklänges på sexton varv.

Min poäng är, om ni undrade, att His Ulfness har järnkoll på sina varumärken, och att ingen lyckas förmedla upptagenheten kring detta på ett lika ödsligt och smittande sätt som just han.

Han är både en paddigt pompös plakatmålare som hytter med näven åt Maskineriet, och en hjälplöst kringlullande evighetskund på världens varuhus, den shoppande holländaren som inte kan motstå ett enda erbjudande som lockar med att höja honom en aning över polaren bredvid.

Under tiden måste jag försöka klura ut varför jag dömts till det här straffet och hur jag ska häva förbannelsen. Sen kanske jag får vakna till ”Serengeti”.