Bengt Ohlsson's Blog

76:an är en uppnäst liten buss som går mellan Norra Hammarbyhamnen och Frihamnen och som huvudsakligen befolkas av topplånade Söderbor som stryker sina pekskärmar på väg till sina ytterst viktiga jobb på svessraaadjo eller essveteee.

Under den torrskodda delen av året är bussen uthärdlig eftersom alla researchare och redaktörer helst cyklar ty då kan de pinna på snabbt och känna sig ännu viktigare och bränna på mot rött nere vid Räntmästartrappan och njuta av hur fotgängarna kacklar över sitt patetiska övergångsställe som skrämda höns och sen lämna dem lååångt bakom sig och börna vidare förbi Slottet och känna sig osårbara i sina enfärgade och sobra hjälmar, ty de är ju ansvarstagande familjeförsörjare och sprängfulla med idéer till smarta dokumentärfilmer och det vore snudd på KRIMINELLT att hands­kas vårdslöst med en sån hjärna.

Men under den tid på året när snömodden förvandlar Skeppsbron till en pölsa måste hela den här armadan av nyvässade armbågar låta sina cyklar stå, och knö sig ombord på 76:an.

Blötsnö över Slussen. Den ena vintagesnofsiga projektanställningen efter den andra dräller in vid busskuren. Där står vi med slokande huvor och kastar jagade blickar upp mot Katarinavägen. Så fort en 76:a uppenbarar sig börjar skocken trampa oroligt och undra om bussen ska öppna dörrarna där den står med näsan i 3:ans blå arsle, eller om den ska vänta tills 3:an lättat och åka fram till stolpen?

Skocken försöker avgöra om det är läge att sätta sig i rörelse eller stå kvar vid stolpen. Sätter man sig i rörelse riskerar man att chauffören inte öppnar dörrarna, och då har man tappat sin plats i kön.

Det var en sån morgon.

76:an hade dragit hjulen efter sig längs Renstiernas, jag hamnade på ståplats vid bakdörrarna och allt var en röra av fuktiga ytterkläder och rinnande näsor och immiga rutor och ett desperat strykande över pekskärmarna, ge mig ett hem i denna vresiga värld, ge mig ett Like eller en lyckokakig plattityd från någon polare.

– Varför går du in genom bakdörrarna, säger en gubbe plötsligt.

– Hurså, svarar en kille.

– Du går in genom bakdörrarna och tränger dig före alla andra.

– Jag var orolig för att jag inte skulle komma med. Vad är problemet?

Gubben har något haveristiskt över sig. Killen är en skönlockig tjugoplussare, och han låter förbryllad.

Sympatierna hamnar genast hos den skönlockige, om inte annat så för att han är just skönlockig, och han har blivit verbalt angripen av en Ring P1-senior.

– Jaha ja. Du tränger dig före alla andra som stått här och köat. Det är typiskt.

Jag minns inte om den skönlockige svarade. Bussen satte sig i rörelse. Alla redaktörer och researchare gned frenetiskt på sina pekskärmar för att se om en god fe skulle uppenbara sig och låta dem få tre önskningar.

Jag grubblade över vad gubben hade menat med att det var ”typiskt”, och jag undrade om han lurade på något rasistiskt, inte för att den skönlockige såg särskilt utländsk ut, men ändå. Jag nästan HOPPADES att gubben skulle säga något rasistiskt eftersom det då skulle bli lättare att avfärda honom som en idiot, i stället för att stå där och inse att han faktiskt hade rätt, mitt i sin gubbighet och förbittring. Okej, den skönlockige var orolig för att inte komma med bussen. Men det var väl vi andra också?

Det räcker inte med att ha rätt. Man måste vara rätt också. Och det är svårare.

Årets julklapp är en dumbphone.

Jag köpte min för två år sen och fick livet tillbaka. Jag har sett den säljas för hundranittio spänn, den brukar ligga i en av plastskålarna vid kassan på – och här kommer ett sensuellt ord – elektronikvaruhusen, de där det brukar ligga batterier i storpack och tomma dvd-ar och annat slit- och slängigt. Jag skulle gissa att det var liknande dumbphones som cracklangarna bunkrade upp med i The Wire när polisen var dem på spåren; engångstelefoner helt enkelt, de ringde och gjorde upp någon affär, i dunkla ordalag, sen vevade de ner rutan på sin stadsjeep och langade ut telefonen i diket.

Min dumbphone kan ringa och ta emot samtal, och den fungerar också hyfsat tillfredsställande med sån här Short Message Service, gemenligen kallat sms, men det är lite meckligt så man blir ytterst kortfattad. Svarar ja, nej och okej på det mesta. Som runskrift ungefär.

Multimedia messaging service, eller ”mms” om vi ska vara ungdomliga, fungerar inte alls.

Kamera finns inte heller. Jag kan således inte plåta folk som ramlat ner på t-banespåret och försöker ta sig upp på perrongen, utan jag måste hitta något annat att ägna mig åt, förslagsvis att hjälpa liraren nere på spåret.

Internetanslutningen är där­emot tiptop, telefonen är uppe på 5G-nätet så… nä, jag skojar. Min dumbphone vet inte ens att internet finns. Den kan inte imitera glas med skvalpande öl eller sätta in ens ansikte på pipande kattungar och den kan inte göra tummen upp åt någon glasögonorm i bekantskapskretsen som kungör ”hon har gjort det igen!” och länkar till Lena Anderssons senaste krönika, eller åt någon gammal gymnasiekompis som varit uppe i ottan och bakat jätte smarriga scones nu när svär mor är på besök över stor helgen.

Smileys fattar inte min dumb­phone heller. Ibland får jag ett sms som avslutas med tre fyrkanter, och då återstår bara för mig att gissa om det är ett ansikte som blinkar pillemariskt eller ett som vrider munnen i ett misslynt uttryck, som söge det på en nyskuren limeklyfta.

Men årets julklapp är inte bara en dumbphone. För vad gör du när du plötsligt sitter med ett berg av dötid i famnen? Vad gör du av allt väntande på bänkar och i busskurer, allt skramlande i t-banor och pendelvagnar och allt hjärndött häng i inrikeshallar där det ena bingbånget i högtalarna följs av det andra med blida röster om spårfel och sopmaskiner och tekniker på ingång. Vad gör du MED all den här tiden?

Du läser.

Förslagsvis något böjligt och tåligt i pocket. Gå till din bokhylla, det står en hel armé av ryggar där som har väntat tålmodigt på att du ska appa dig trött. Där finns polare som du läste för länge sen och som du ärligt talat har ganska dimmiga begrepp om. Jag plockade fram ”Brott och straff” som jag inte läst på tjugo år och upptäckte att den var svintråkig. Och där finns alla böcker man varit sugen på men inte hunnit med eftersom man varit så upptagen med att spela Panda Revenge. Som Thomas Manns ”Bergtagen”.

Den krävde en egen kasse. Men det var det värt.

Årets julklapp är alltså en kombo: en dumbphone för hundranittio spänn och en pocketbok för sextio.

Årets julklapp är ett litet myrstegigt försök att bygga upp någonting som håller på att monteras ner. Vilken phone som är smartast i det långa loppet återstår att se.

För några år sen läste jag en artikel om ”chock­turism”. Det handlade om några unga män som lystet sökte sig till planetens dystraste platser. Koppärriga polska förorter, koldammiga sovstäder i Östeuropa, tokfula kärnkraftverk – finns det några vackra kärnkraftverk förresten eller vore det, jag vet inte, cyniskt? – var sånt som väckte chockturisternas förtjusning, och de hade en organisation och gissningsvis en hemsida och de bytte tips och bilder med varandra, så som man ofta gör när man har alldeles för mycket fritid eller härjas av en molande ångest.

Obeskrivligt larvigt allting. Ändå har jag känt en chockturistisk ilning på sistone när jag vandrat längs Magnus Ladulåsgatan.

Den sträcker sig från Rosenlundsgatan till Västgötagatan. I runda slängar en kilometer av glåmighet. Om det finns en hemskare gata innanför tullarna har jag ännu icke haft det tvivelaktiga nöjet att beskåda den.

Magnus Ladulåsgatan är rännan dit solens flämtande vinterstrålar aldrig når. Det är gatan där kläderna aldrig torkar. På gatans norra sida drar Södra stationsområdet upp sin nattskjorta och moonar en rakt i ansiktet. Fasaderna är en murrig palett av bostadsområdets karaktäristiska pastellfärger, men med en tunn grågrön hinna över. Samma fimpiga nyans som gamla Ikeamöbler har när ägaren baxat ner dem till grovsoprummet. Samma skugga som frukten börjar få just innan möglet blommar ut.

På gatuplanet gapar folktomma skyltfönster med snirkliga klisterbokstäver; ett solarium, en frisör, en akupunktör. Rosslande krukväxter utanför ingången, och den enda färg som avviker från snöslaskets grådask är glada gula skvättar med hundpiss.

På södra sidan visar en annan gudaglömd arkitektur sitt arsle mot flanören, nämligen sexti- och sjuttitalens vårdkolosser. Uppe på berget tronar Rosenlunds sjukhus med blicken stint bortvänd, nere på Magnus Ladulåsgatan ligger ungkarlshotellen och försöksboendena och mitt emellan dem flämtar en parkstrimma. Pepparsprej rekommenderas. Massor med pepparsprej. Där finns en hundrastgård. Såg bara en hund där i dag, en kampdito som en kepskille fick att hoppa runt runt. Han hade ett halsband med nitar. Hunden alltså.

På skyltfönstret till ungkarlshotellets folktomma fik har någon klottrat, med barnsliga bokstäver: VILMA ÄR RÅTTAN.

Vid 43:ans hållplats står en kvinna och väntar på bussen, tätt tryckt mot rutan som en vakt i sin kur. Några meter därifrån skuttar en kråka och pickar i sig en nattfrusen spya. Den har inte mycket mat kvar, bara en svagt rosa skugga i snön.

Ovanför dörrarna till Alexandra Hotel slokar några små flaggor från stora världen. ”Hotellet erbjuder ett bekvämt boende till attraktiva priser i den genuina charmen som är så karaktäristisk för Södermalm”, skriver hotellet på sin hemsida med gråten i halsen.

Magnus Ladulåsgatan har samma lockelse som vissa odörer. Jag måste dit. Kanske för att jag aldrig får nog av lättnaden över att få gå därifrån. Magnus Ladulås var Sveriges kung under slutet av 1200-talet. Länge trodde man att han låg begravd i Riddarholmskyrkan, men när graven öppnades för några år sen låg där åtta kroppar, och ingen av dem var Magnus Ladulås. Man tror att Karl Knutsson Bonde, som blev kung ett par hundra år senare. lät gräva upp Magnus och skyffla ner honom i sin egen grav ”för att höja sitt eget anseende”.

Något maktlösare kan jag inte tänka mig. Ena dagen styr man och ställer över ett helt land. Andra dagen får man ge namn åt stadens fulaste gata, och dela grav med Rupert Pupkin. Rosenlundsgatan och Västgötagatan är för övrigt inte heller några skrattfester.

Det var under den amerikanska valrörelsen och ”alla” pratade om att Clintan hade clantat till det under ett möte för Mitt Romney och varit svamlig på ett sätt som Man Bara Måste Se, och givetvis finns tv-länkarna där på kvällsisarnas allt textfattigare hemsidor.

Och jag klickade och väntade tålmodigt in reklamsnutten och tittade åt sidan med en ökentorr känsla inombords – ja, var annars, ”utombords”? – och sen flimrade inslaget i gång och en sammetsröstad spoling ledde en in i handlingen och man riktigt hörde hans skadeglada flin, och Clint, 82, log snett mot de republikanska applåderna.

Och där fick jag nog. Jag såg mig själv utifrån, vid min sunkiga skärm och stålgrå styrplatta, och insåg att jag var en liten liten del i en stor stor nätmobb, att jag anslöt mig till ett folkhav som trängdes för att få en skymt av en trafikolycka långt där framme.

Jag stängde av. Det spelade ingen roll hur ”kul” inslaget var. Jag pallade inte med det här längre. Det handlar inte om att jag hyser några varmare känslor för vare sig Clint eller Mitt eller republikanska partiet. Jag längtade bara efter en värld där folk får göra bort sig någorlunda i fred, och där inte varje näspetning eller förstulen mök i hissen kan manglas ut till miljarder skadeglada hösäckar som sitter och väntar med dreglande musfingrar.

Men så kom det här med Sverigedemokraternas, öh, festnatt. Och plötsligt blir det fumliga mobilfilmandet och nätspridandet den där grejen som äntligen bänder upp någonting som tidigare varit strängt slipsknutet och dementerat.

Jag känner så väl igen lättnaden. Det är som att ha suttit och långintervjuat någon i ett sammanträdesrum, och man har pumpat fram kaffe efter kaffe och korkat av Loka efter Loka och den här personen har lagt ut texten på längden och tvären och varit förekommande och självironisk och charmig och precis lagom personlig och man har antecknat blocket fullt.

Sen händer det. En tjej från hotellet knackar på och frågar någonting. Mobiltelefonen ringer och det är intervjuobjektets son eller syster eller assistent. Och det slinker fram en röst eller reaktion som INTE är pudrad och stajlad och förberedd, och som förändrar allting.

Filmsnutten ryckte masken från Sverigedemokraterna och visade vad det handlade om: drägg.

Varken mer eller mindre.

Undanflykterna har varit minst lika underhållande som filmsnutten. De gjorde ett tappert försök att köra snyftaren de har använt tidigare, om hur skärrade de varit efter alla förföljelser… buhuuu… och att de därför hade druckit för mycket under kvällen vilket de DJUPT ÅNGRAR.

Det går säkert hem, verkar de tänka. Alla mår dåligt och krökar för mycket.

Som bortförklaring påminde det om klassikern när man var liten och försökte med att jo jag lovar, jag FRÅGADE om jag fick äta upp godiset, och du sa ”mmm”… och man lyckades få till en perfekt imitation av det där frånvarande tonfallet, och man tänkte att de sa ju i stort sett alltid ”mmm” i ett frånvarande tonfall, hur skulle de kunna hålla reda på alla?

Vips dök det upp en ny filmsnutt där man fick se tre snubbar som varken ser särskilt skärrade eller packade ut. Bara drägg som är ute och muckar gräl i city.

Det kan vara värt att hålla i minnet att de här snubbarna inte direkt var några nödrekryterade lallare från distrikten. De hade poster där man brukar placera sina absolut brajtaste förmågor. De skarpaste besticken i lådan.

Det är hög tid att ringa Clint Eastwood, Jimmie.

Jag får en fantasi när jag går på stranden om att jag läser en artikel av en kille som har spanskt påbrå och som berättar om hur hemskt det var när han var liten och ”Pang i bygget” började gå på tv, och killen kanske inte HETER Manuel, men kanske hans älskade farfar gjorde det, och vilken plåga det var att se den här stereotypen av lat dum sydeuropé, ständigt halvöppen mun, QUE?, QUE?, och sombrero och paella, och i vuxen ålder kan han se hur allt hänger ihop, Basil Fawltys befästande av den koloniala världsordningen, hur självklart han anser sig ha rätt att kuscha och hunsa Manuel, hur varje replik dryper av förakt för främmande kulturer.

Du kanske invänder att det bara är en komedi, skriver killen, men det gör bara allting ännu värre, för i skrattet är vi skyddslösa, vidöppna för intryck, glada och intet ont anande, och ju mer han tänker på saken, desto mer är ”Pang i bygget” rasismens vagga, barn kan se serien, med behållning dessutom, där finns en enkel dratta-på-ändan-humor som sockrar det sunkiga tankegodset så att det ska slinka ner lättare.

Så därför, skriver killen, skulle det vara en lättnad för honom om tv-bossarna kunde stryka ”Pang i bygget” från sina tablåer, och om filmuthyrarna kunde trä på sig gummihandskarna och rensa ut ”Pang i bygget” och lägga dem i sopsäcken.

Jag vet att många haft kul åt den här tv-serien, avrundar killen sin artikel. Men ni ska veta att det rinner blod ur era flinande mungipor.

Det här var som sagt en fantasi. En vakendröm, som för att bearbeta diverse oroande strömningar i tiden.

Det har sagts förr och det tål att upprepas, samtiden tillhör de kränkta och sårade, och det går allt snabbare för mätarna att skena mot rött, det är som när kylaren pajat på bilen, man har knappt hunnit runt kvarteret förrän det börjar ryka under motorhuven, och alla är uppkopplade som laboratorieschimpanser så på några sekunder har de bildat armkrok med tusentals andra kränkta, och de triggar varandra och det mullrar så skönt, varje misslynt harkling fortplantas till pekskärmar över hela hemisfären och plötsligt är man en MASSRÖRELSE och man kan förflytta BRENNERPASSET om man så vill. Kränktheten blir som ett smarrigt socialt undantagstillstånd, man kan sprida skvaller och hänga ut bilder och kalla feministerna fittor och horor, för mullret ger styrka och vi är så många som känner så här och någon måste säga ifrån.

Det enda man kan vara viss om är att ingen ser de kränkta djupt i ögonen och säger: vad jobbigt det låter, polarn. Men alla har känt sig utanför och underlägsna, vare sig det handlat om att man är den enda rödhåriga i klassen eller den enda med sockersjuka eller skilda föräldrar eller den enda som bryter på finska. Du får ta itu med de där känslorna på annat sätt än genom att rensa bland böckerna och filmerna och teckningarna tills allt är ett enda stort välputsat HEN. Du får göra en egen komedi­serie som är roligare än ”Pang i bygget”, och där Manuel får veckla ut hela sin solfjäder.

Se dig omkring. Utanförskap och underlägsenhet över hela nejden. Jo, också hos dem som varken var rödhåriga eller sockersjuka.

Låt försonande tankar fylla ditt sinne.

För övrigt vill jag tillägga att jag i allt väsentligt instämmer med din analys av ”Pang i bygget”.

Plötsligt händer det. Det är en lördag vid elvarycket och vi är och storhandlar, det vill säga, H är inne i köpladan och jag går med hunden längs Sicklasjön och alla flytspackliga hyreshus och nyckelfärdiga villor. Det pågår någon springtävling, folk lunkar fram i neongula västar med immiga glasögon och dräller plastmuggar omkring sig. I fjärran hörs de mysgungiga tonerna från ett calypsogäng, komplett med oljefat och baktakt.

Och de där orden kommer för mig igen.

Det var några år sen. Kompisen C och jag hade kört omkring i norra Tyskland, bland nudisterna på Sylt och de betande korna på Pellworms gräsvallar. Vid något tillfälle hade C köpt en flaska öl med en säregen etikett som påminde om Jan Stenmarks teckningar. Minnet av ölen lämnade inte C någon ro, varje gång vi köpte förnödenheter tog han ett varv genom butiken efter ”Jan Stenmark-biran” som han kallade den. Men förgäves.

När resan gick mot sitt slut körde vi förbi en stad där det låg en stormarknad med trädgårdsprodukter och en stormarknad med alkoholhaltiga drycker och gissa hundra gånger vem som blinkade höger och svängde av, för han sa att om de inte har någon Jan Stenmark-bira på det där stället, då ger jag upp.

Det fanns inga parkeringsplatser utanför alkostället så vi fick ställa oss utanför trädgårdsprodukterna och när vi gick över parkeringen var det nära att en bil backade på mig men jag hann precis undan, och jag gick länge och tänkte på hur nära det var att jag hade slutat mina dagar, åtminstone som en gående och fysiskt fungerande individ, utanför en stormarknad för trädgårdsprodukter i norra Tyskland.

Det hade inte direkt varit hjältedöden. Eller kanske var det just det det hade varit? Sånt grubblade jag över medan vi gick in på alkomarknaden och C tog en korg under armen och började leta efter Jan Stenmark-biran.

Jag lommade runt och tittade på hyllorna och tog upp en flaska rom. Runt flaskhalsen hängde en mortelstöt i miniatyrformat och en broschyr där man uppmanades att unna sig lite brasiliansk livsglädje eller, som det stod på tyska, BRASILIANISCHE LEBENSFREUDE, och sen följde ett recept på någon drink där rommen ingick.

Och jag såg framför mig hur man går omkring med sin shoppingvagn i alkoladan. Man stoppar på sig lite av varje. Några vinare, några öl och sen… men titta, vad är det där? Hihi, vad kul. En liten mortelstöt.

Man ställer sig i kön. Man betalar med kort, trycker in sin kod, man säger danke schön eller kanske danke sehr till expediten och sen lägger man ned sin sponken i påsarna och går ut till bilen och åker hem till sin lilla lägenhet i Gnarrenburg eller Himmelpforten eller var man nu kan tänkas bo.

Sen sitter man vid sitt köksbord och läser broschyren om BRASILIANISCHE LEBENSFREUDE medan duggregnet faller utanför och en fullsatt buss kränger sig genom rondellen.

Det hände något med mig när jag läste orden. Ibland får man bara en stark och instinktiv känsla av att man hittat en källåder. Ett ställe i marken eller i världen eller i tiden eller i livet eller i språket och där olika kraftfält löper samman. Där något som oftast är svårt att få syn på plötsligt slår till med stjärtfenan vid vattenytan.

Ibland, när jag minst anar det, hemsöker orden mig igen. Som en tung hand på min axel.

BRASILIANISCHE LEBENSFREUDE.

I ”Måndag hela veckan” slår Bill Murray morgon efter morgon upp ögonen och vaknar till ”I got you babe” i klockradion och tvingas så småningom… men ååh behöver man DRA det här… tvingas så småningom inse att han sitter fast i tiden och genomlider samma dag gång på gång, att det är ett gudomligt straff för att han drabbats av högmod, och först när han lär sig ödmjukhet och öppnar sitt hjärta för kärleken släpps han ut ur tidsfällan och förbannelsen är bruten och klockradion spelar en ny låt.

Jag fattar känslan, Bill.

Själv slår jag upp tidningen och upptäcker att Ulf Lundell kommit med en NY POLITISK platta och han är JÄTTEARG på den DUMSKALLIGA GIRIGHETEN som brer ut sig.

Och låtarna heter RÖTT och FOLKET BYGGER LANDET och HAMMAREN OCH SKÄRAN och ANLETES SVETT och FLOTTANS GLADA GOSSAR, nä det där sista var faktiskt ett skämt.

Själv vänder jag blad i tidningen och där finns helskäggiga kolumnister och pipskäggiga krönikörer och nippertippiga popkritiker och hipsters med Max von Sydow-skägg och polokrage, och samtliga ger His Ulfness ALLA TUMMAR UPP och bedyrar att VI HAR ALDRIG BEHÖVT LUNDELL MER ÄN NU.

När hans nya singel släpptes på Itunes store härförleden gick jag in och lyssnade på en sån där snåljåpig tvåminuterssnutt, och i kommentarsfältet nedanför låten stod det – och detta är dagens sanning – att hurra Uffe! Vi älskar allt du gör. Varma hälsningar från Robban, Eva och Simon på Moderaternas partikansli.

I såna lägen måste man känna sig genuint subversiv som konstnär. Att man verkligen stuckit ut hakan, utmanat den allmänna meningen och satt någonting på spel.

Eller inte.

Lundells alla NÄVEN I FICKAN-hymner får mig att längta efter hans tjocka böcker som utgör ett slags konsumismens höga visa, och så har det varit ända sen ”Sömnen” för herregud trettiofem år sen när huvudpersonen vallfärdade till Skithålet eller Skithuset eller vad han nu hade döpt NK till och kom ut med famnen full av märkeskläder, statusprylar och elgrunkor.

Lundells huvudpersoner är intensivt medvetna om vad som är dyrast och snorkigast och de bara MÅSTE ha de där grejerna; om de så bara ska ut och köpa en burk jordgubbsmarmelad till frukostfikat så är det taxi till Skithuset och sen in till delikatessdisken och nappa åt sig en liten burk Bullwell & Freezekettle’s specialimporterade drivhusodlade och mellan späda jungfrurs skinkor krossade jordgubbar, sen blir han kär i expediten och betalar med American Express Super Duper Presidential Uranium Card, men när han ska gå ut genom dörrarna till Hamngatan slås han av alltings meningslöshet, kastar marmeladburken i en papperskorg och tar en taxi hem till sin målarkompis Shouanfilliom Zazzabrazzgren, vilket är armeniska för ”jag vill återfödas som Magdalena Anderssons cykelsadel” om man spelar det baklänges på sexton varv.

Min poäng är, om ni undrade, att His Ulfness har järnkoll på sina varumärken, och att ingen lyckas förmedla upptagenheten kring detta på ett lika ödsligt och smittande sätt som just han.

Han är både en paddigt pompös plakatmålare som hytter med näven åt Maskineriet, och en hjälplöst kringlullande evighetskund på världens varuhus, den shoppande holländaren som inte kan motstå ett enda erbjudande som lockar med att höja honom en aning över polaren bredvid.

Under tiden måste jag försöka klura ut varför jag dömts till det här straffet och hur jag ska häva förbannelsen. Sen kanske jag får vakna till ”Serengeti”.

Man GÖR aldrig saker numera.

Jag såg på The Cults hemsida att de skulle avsluta sin Europaturné i Krefeld. Var nu det är. Jag messade Johan och frågade om han ville köra ner och titta på dem. Jag känner honom inte särskilt väl. Ibland under lådvinsfrejdiga fredagskvällar har vi suttit i varsitt familjesköte på Södermalm och skickat youtubelänkar fram och åter, och Johan är nog den enda som delar min passion för det här förvirrade gänget från Bradford som är idel hårlösa bringor, sackande patronbälten och fjädrig indiankitsch. Och mitt i alltihopa kan de få till såna hypnotiska, ångvältsrullande metallmattor.

Jag plockar upp Johan på Folkungagatan och vi åker söderut i skymningen. Vi klarar oss på en tank till hans föräldrars sommarställe utanför Landskrona. Vi rullar ut våra sovsäckar och slocknar. På morgonen kryper vi in i den japanska lilla tvålkoppen och susar över Öresundsbron och ner genom Danmark och vi stannar vid en vägkrog och trycker i oss smörrebröd och en av tabloiderna har den tankeväckande rubriken SLADDERKUNGEN PÅ RÖVEN vilket visar sig betyda att Se og Hörs chef står på bar backe eller, ja, på röven då, och att det engelska kungahuset inte har något att stämma honom på efter tidningens publicering av de där solbadande brösten.

Vi lägger in D och kör vidare och byts av var fjärde timme och under tiden mullrar The Cults produktion på andlös random i bilstereon och vi mysryser åt alla konstfärdigt bredbenta YAEAH som Ian Astbury snärtar in mellan riffen.

Åtta på kvällen drar vi åt handbromsen på en muggig bakgata i Krefeld, en stad norr om Köln med sisådär en kvarts miljon invånare och som enligt Wiki­pedia ”anses som ett centrum för Europas slipstillverkning”.

Av vem?

Vi går med knirkande knäleder till Kulturfabrik, ett hus stort som en ordinär länsteater, vi är hungriga och törstiga efter dagens stillsamma headbangande längs autobahn men de tar inte kort i baren och vi har inga euro så vi kan bara sitta vackert och stirra på alla skräcködlor som gått man ur huse och samlat sina grånade strån i en rosslande hästsvans och svept sin svällande lekamen i fransiga läderbyxor och malteserkorsiga t-shirts. Varken Johan eller jag är några badpojkar, men i den här omgivningen känner vi oss riktigt hunkiga. Åtminstone tills vi får en skymt av oss själva i barspegeln när vi tigger kranvatten av bartendern. Men det är åldrandet, dumbom.

Just när man inte tror att det kan bli värre går ljuset ner och The Cult kommer in till tonerna av indianhojt och Ian Astbury börjar grymta sig igenom ”Honey from a knife”, det låter som om någon köttar till honom i solar plexus i varje strof. Det är riktigt kasst. Större delen av konserten sitter jag i brandtrappan vid utgången.

Halv tolv är eländet över. Vi kryper in i tvålkoppen och börjar leta hotell. Det är fullt överallt. Vi hittar en bensinmack som tar kort och äter en wrap och dricker någon neonfärgad sportdryck. Vi programmerar in Folkungagatan i gps:en i något slags ursinne och gasar norrut men klockan närmar sig två och jag börjar köra vackligt i mörkret på autobahn och det känns inte som någon vinnande kombo.

Vi stannar vid en nattöppen mack och fäller ner sätena och dricker var sin weissbier i mörkret och somnar som astronauter medan regnet smattrar mot taket. Klockan sju vaknar vi och börjar den långa resan hem.

I ”SR Minnen” kan man podda ned en tung intervju med Hoola Bandoola Band.

Det är den 4 december 1972. Tommy Rander och Håkan Sandblad sitter vid bandspelaren. Hoola har just kommit ut med ”Vem kan man lita på?”.

Rädslan dallrar i luften. Den ena besvärade tystnaden följs av den andra.

Den stora försyndelsen Hoola har begått, visar det sig, är att ha spelat på något slags folkparksforum, alltså ett ställe där folkparksmänniskor och bokningspajsare får lyssna på olika band och fundera över om det vore något för dem.

Ett gigantiskt no-no 1972.

Reportrarna frågar killarna om de kan leva på sin musik, och får det att låta som om de ägnat sig åt den slemmaste sortens skatteplanering. Wiehe erkänner lite generat att så är fallet, men skyndar sig att framhålla att de på så sätt kan nå ut till fler människor med sitt socialistiska budskap.

I dag kommer varenda artist springande till vartenda folkparksforum snabbare än man hinner säga ”Spotify”, och på Grönan förra året uppmanade Wiehe sina fans att tomta i väg till merchandisehörnan efter konserten.

Rädslan i radiohuset i Göteborg ter sig obegriplig i dag. I sin memoarbok ”Ett år på sextiotalet” skriver Olof Lagercrantz: ”När jag betraktar mig själv över de tjugu årens klyfta, ter jag mig ofta löjlig. Vad är det för en underlig framåtlutad och sammanbiten vandring den där mannen mellan femtio och sextio år, som bär mitt namn, företar? Jo, nu minns jag! Det blåste så förbannat. Men vinden syns inte.”

Det kan också bli tvärtom. Sådant som passerar med en axelryckning, eller rentav tas emot med frustande uppskattning, blir no-no trettio år senare. Fråga Hergé. Fråga Astrid Lindgren.

Och vad var det för en dum djävel som beskrev den svenska 70-talspunken som följer: ”Visst fanns det tendenser till kvoteringstänkande som gick ut på att tjejerna varit undanskuffade så länge nu, så därför ska varenda jävel med bröst få skivkontrakt, och visst fanns det vissa cyniker som sa att om Pink Champagne varit ett killband, då hade de nog fått svårt att höja sig ur säcken med ratade demokassetter”.

Men det var ju jag. Någon grävde nyligen fram citatet i en bok om ”kvinnliga musiker och glömd musik”.

Det var den 11 september 1994. Jag hade nyss fyllt trettioett. Jag har inget minne av den där texten. Men ingen av mina rättrådiga chefer hade några invändningar mot den. Det hade jag i så fall kommit ihåg.

Det kan vara värt att hålla i minnet; också när PO Enquist beskrev de röda khmerernas evakuering av Pnomh Penh som ”Horhuset utrymt, städning pågår”, vilket han sedan mulades med i decennier, fanns det redaktörer och chefer som gjorde tummen upp och sa starkt jobbat, PO. Huvet på spiken. Särskilt det där om städning pågår.

Men det är inget att lipa över. Det är som det ska vara. Jag blir upprymd vid tanken på att det finns folk som gräver upp citat med pensel och kol 14-metoden, och att det sitter gamla stötar som jag och inte hittar något bättre att försvara oss med än att ”alla sa så på den tiden”.

Mest upprymd blir jag vid tanken på att arkeologerna själva tror sig om att vara på den säkra sidan, och att de aldrig kommer att få käka upp sina gamla aningslösheter med kniv och gaffel. ”Men har vi tur så tar historien inte slut på länge än”, som den store Wiehe sjöng en gång.

I inledningen av ”De andras liv” finns en scen där Stasi­medarbetare får lära sig hur man märker att en fånge ljuger.

Lögnaren drar samma historia gång på gång, nästan ordagrant, som en utantilläxa. Men den som talar sanning kan göra avvikelser från berättelsen, komma på nya detaljer, lägga till och dra ifrån.

Jag kom att tänka på den här scenen när en svensk roman hyllades i våras, och från och med nu går jag över till hen-speak eftersom jag inte vill ta ifrån ferfetteren hens glädje över recensionerna.

Jag köpte boken. Den var erbarmligt tråkig. I engelskan säger man att något är lika tråkigt som att se färg torka. Men det låter ändå som en syssla med vissa meditativa möjligheter. Att läsa den här boken var som att glo på en oöppnad färgburk, timme efter timme. Och ingenstans på burken finns några publikfriande hintar om vilken kulör det handlar om.

Jag gick in på branschorganet Svensk Bokhandels hemsida och kollade igenom samtliga recensioner av den här pejserens bok.

Det är stor humor. Eller åtminstone ohöljd skadeglädje.

Kritikerna vrider sig som maskar på kroken. ”Det här är en bok som kräver sin läsare”, skriver någon tappert. Andra krystar med hög­röda ansikten fram olika variationer på hur ”kompromisslöst” och ”avskalat” ferfetteren skriver. Någon erkänner att hon har svårt att tolka romanen, men tillägger genast att det förmodligen är hennes eget fel. En och annan hintar om att det inte händer något dramatiskt i romanen. Eller händer något över huvud taget. Men det är just det som gör den så laddad.

Jomenvisst, sörru.

Jag letar och letar efter någon avvikande lallare. Men samstämmigheten är hundraprocentig.

Jag har själv skrivit kritik, och känner igen lukten av grupptryck på långt håll. Den unkna odören av punkterat civilkurage. Som när man skruvar ventilen från cykelslangen och den drar sin sista uppgivna suck.

Vulgärkritiken av kritikerna brukar mynna ut i haveristiska teorier om att det sitter några smakriktare i Marieberg och utfärdar småpåvliga dekret om vad alla ska tycka.

Men det behövs inte. Det är det som är grejen.

I ”Doktor Glas” sitter doktorn med sina polare på Hasselbacken. De får syn på Klas Recke, som är där med en ny kvinna. Någon säger att det är ”fröken Lewinson, dotter till fondmäklaren som dog härom året … Hon har en halv million.

– Och du tror att han tänker gifta sig för pengar ..?

– För all del, visst inte. Klas Recke är en fin man. Du kan vara lugn för att han sköter om att han först blir lidelsefullt förälskad i henne, och sedan gifter han sig av kärlek. Det där kommer han att göra så bra, att pengarna nästan bli en överraskning för honom.”

Kritiker är som alla andra. Någon gång emellanåt vill de ha ett bevis på att de inte står stilla, att de utvecklats, att de blivit ena riktiga snajdare. Då är det viktigt att de kan samlas kring en författare som så få som möjligt är förfinade nog att uppskatta.

Inför utsikterna att få tillhöra en sådan illuster skara, en sådan trollcirkel av Tunga Puckar, kan man lära sig att gilla vad som helst. Av egen fri vilja. Sedan blir upphöjelsen i den illustra skaran nästan som en glad överraskning.

Det är bara något i hyllningarnas monotoni som väcker misstankar.

Berätta en gång till, in i micken, varför du gillar den här boken.

Händerna under låren. Handflatorna neråt.