Årets julklapp är en dumbphone.

Jag köpte min för två år sen och fick livet tillbaka. Jag har sett den säljas för hundranittio spänn, den brukar ligga i en av plastskålarna vid kassan på – och här kommer ett sensuellt ord – elektronikvaruhusen, de där det brukar ligga batterier i storpack och tomma dvd-ar och annat slit- och slängigt. Jag skulle gissa att det var liknande dumbphones som cracklangarna bunkrade upp med i The Wire när polisen var dem på spåren; engångstelefoner helt enkelt, de ringde och gjorde upp någon affär, i dunkla ordalag, sen vevade de ner rutan på sin stadsjeep och langade ut telefonen i diket.

Min dumbphone kan ringa och ta emot samtal, och den fungerar också hyfsat tillfredsställande med sån här Short Message Service, gemenligen kallat sms, men det är lite meckligt så man blir ytterst kortfattad. Svarar ja, nej och okej på det mesta. Som runskrift ungefär.

Multimedia messaging service, eller ”mms” om vi ska vara ungdomliga, fungerar inte alls.

Kamera finns inte heller. Jag kan således inte plåta folk som ramlat ner på t-banespåret och försöker ta sig upp på perrongen, utan jag måste hitta något annat att ägna mig åt, förslagsvis att hjälpa liraren nere på spåret.

Internetanslutningen är där­emot tiptop, telefonen är uppe på 5G-nätet så… nä, jag skojar. Min dumbphone vet inte ens att internet finns. Den kan inte imitera glas med skvalpande öl eller sätta in ens ansikte på pipande kattungar och den kan inte göra tummen upp åt någon glasögonorm i bekantskapskretsen som kungör ”hon har gjort det igen!” och länkar till Lena Anderssons senaste krönika, eller åt någon gammal gymnasiekompis som varit uppe i ottan och bakat jätte smarriga scones nu när svär mor är på besök över stor helgen.

Smileys fattar inte min dumb­phone heller. Ibland får jag ett sms som avslutas med tre fyrkanter, och då återstår bara för mig att gissa om det är ett ansikte som blinkar pillemariskt eller ett som vrider munnen i ett misslynt uttryck, som söge det på en nyskuren limeklyfta.

Men årets julklapp är inte bara en dumbphone. För vad gör du när du plötsligt sitter med ett berg av dötid i famnen? Vad gör du av allt väntande på bänkar och i busskurer, allt skramlande i t-banor och pendelvagnar och allt hjärndött häng i inrikeshallar där det ena bingbånget i högtalarna följs av det andra med blida röster om spårfel och sopmaskiner och tekniker på ingång. Vad gör du MED all den här tiden?

Du läser.

Förslagsvis något böjligt och tåligt i pocket. Gå till din bokhylla, det står en hel armé av ryggar där som har väntat tålmodigt på att du ska appa dig trött. Där finns polare som du läste för länge sen och som du ärligt talat har ganska dimmiga begrepp om. Jag plockade fram ”Brott och straff” som jag inte läst på tjugo år och upptäckte att den var svintråkig. Och där finns alla böcker man varit sugen på men inte hunnit med eftersom man varit så upptagen med att spela Panda Revenge. Som Thomas Manns ”Bergtagen”.

Den krävde en egen kasse. Men det var det värt.

Årets julklapp är alltså en kombo: en dumbphone för hundranittio spänn och en pocketbok för sextio.

Årets julklapp är ett litet myrstegigt försök att bygga upp någonting som håller på att monteras ner. Vilken phone som är smartast i det långa loppet återstår att se.