Hatifnattar Quotes

“Förresten hade pappan börjat tänka på ett alldeles nytt sätt. Mer och mer sällan funderade han över allt han hade varit med om under sitt vänliga och brokiga liv, och lika sällan drömde han om vad alla de kommande dagarna skulle ge honom.

Hans tankar gled som båten, utan minnen och drömmar, de var som gråa vandrande vågor som inte ens hade lust att komma fram till horisonten.

Pappan försökte inte prata med hatifnattarna längre. Han stirrade ut över havet som de, hans ögon hade blivit bleka som deras och lånade himlens växlande färg. Och när nya öar kom emot dem rörde han sig inte, bara svansen slog några slag mot durken.

Jag undrar, tänkte pappan en gång när de glöd framåt i en lång trött dyning, jag undrar om jag inte håller på att börja likna en hatifnatt.”
― Tove Jansson, Det osynliga barnet

“Men hatifnattar slåss aldrig, lika lite som de säger emot en eller tycker illa om en eller tycker nånting alls, överhuvudtaget.

De kom fram för att buga en efter en, i hundratal, och pappan tog hatten av sig och bugade tills han fick ont i huvudet och undratals tassar viftade tills pappan också började vifta med tassarna av ren trötthet.

När den sista hatifnatten gått förbi hade mumintrollets pappa helt och hållet glömt att han haft lust att slåss. Han var bara artig och utslätad och följde efter genom det viskande gräset med hatten i tassen.”
― Tove Jansson, Det osynliga barnet

“Mumintrollets pappa hade aldrig känt sig så lugn och så absolut nöjd med allting. Det var egentligen skönt att ingenting behöva säga och ingenting förklara, varken för sig själv eller andra. Man bara satt och såg mot horisonten och hörde vågorna klucka under båten.”
― Tove Jansson, Det osynliga barnet