Emanuel > Recent Status Updates

Humoristisk historia av lokal författare. Hon högläste ett stycke som handlar om en man som får ett gudomligt tilltal av sin dammsugare och jag kände att jag måste ge den en chans. Hitills känns det småskojigt på ett rätt trivsamt sätt. Som om "Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann" var charmig istället för outhärdlig typ.

~sid 400 iaf (ingen sidnumrering)

Den överdrivet inställsamma receptionisten på ett hotell sågar halsen av en prydnadsgiraff i smyg (utan förklaring).

Någons föräldrar visar sig vara ballonger.

Humor som inte bara är absurd utan ofta rent mystisk.

Fantasynamnen i den här boken är så fåniga. Nästan "so bad it's good", men tyvärr inte riktigt. Tror det förvärras av att uppläsaren väljer att uttala alla namnen lite tillgjort amerikanskt.

Skrattade högt både åt hur patetisk Linton var i det här kapitlet och Ellens fantastiskt elaka bedömning av honom när Cathy frågar om hon gillar honom:

"Like him? [...] The worst tempered bit of a sickly slip that ever struggled into its teens! Happily, as Mr Heathcliff conjectured, he'll not win twenty! I doubt whether he'll see spring, indeed - and small loss to his family, whenever he drops off"

<3 sillmjölken Linton och den tölpaktige himbon Hareton. Ändå rätt speciellt att killen som hängde en hel kull hundvalpar (för skojs skull?) för bara något kapitel sedan ändå känns relativt sympatisk när man jämför med alla andra haha.

Catherine och Heathcliff är så dramatiska att det på något sätt blir komiskt att berättaren (den jämförelsevis normala hushållerskan Nelly Dean) är i rummet hela tiden.