Status Updates From Adoptionerna: ett granskand...

Asviktig bok!

Asviktig bok!

det här är så sjukt

Sätter Sverige barnets bästa i främsta rummet?
På pappret, ja. […] Adoptionsakterna såg ordentliga ut, de svenska adoptionsföreningarna var godkända av staten.

Men rapporterna […] visade att Sverige visste vad som egentligen hade hänt.
Kanske var det som ett gammalt latinamerikanskt uttryck sa: ”Hacerse el sueco.”
Att vi gjorde oss svenska.
Att vi visste, men tittade bort.

Adoptionsverksamheten skulle handla om barn som sökte föräldrar, men kom mer att handla om föräldrar som sökte barn.

Pingströrelsens missionärer, som hade förmedlat Tina Edman Pinols adoption från Chile, ville inte låta sig intervjuas i tidningen.
En av dem var en äldre dam från Småland med snäll röst, som vi hade telefonkontakt med.
Den äldre damen tyckte inte att vi skulle fokusera på det negativa, och ville heller inte prata om det. Tina Edman Pinol hade ju, trots allt, fått det bättre här, ansåg hon.

Den svenska regeringen och andra västeuropeiska regeringar har varit naiva. Era statstjänstemän har litat på kinesiska statstjänstemäns förklaringar.
Professor Smolin […] menade […] att mottagarländerna hade missförstått konventionen, att det inte räckte att lägga ansvaret att utreda barnens bakgrund på ursprungslandet.
[…]
Sverige kan inte lägga ut sitt ansvar på Kina eller något annat land.

I ett ärende [Colombia], som nämndes specifikt, hade en mamma och hennes spädbarn blivit kidnappade. Mamman hade aldrig återfunnits, men efter några år hade mormodern fått information om att barnet befann sig i Sverige. När detta uppdagades valde Colombia att ogiltigförklara adoptionen, men det svenska tingsrättsbeslutet vägde tyngre. Barnet blev därmed kvar hos sina adoptivföräldrar.

Eva satt spänt i sin röda plaststol och väntade in frågorna. Hon var både rasande och förtvivlad. Grät tungt under intervjun och pausade bara för att mala nytt kaffe.
– Rosa stannade ofta kvar i byns kyrka och bad en extra bön för sina döttrar, hon kallade flickorna ”mina små”. Hon sörjde och väntade på dem i alla år.

Camilla längtade hem, till sin mamma, till sin hemby. […] ”Jag fick aldrig veta skälet till att vi tvingades lämna vår mamma. Vi var helt oförberedda. Vi fick bara bryta upp från vår tillvaro och plötsligt var vi i Sverige, ett helt nytt språk, en ny familj, en annan kultur. Allt var annorlunda.”

Tillsynsmyndigheten Nia varnade svenska ambassader för ett fenomen som kallades för ”kuddadoptioner”.
Det betydde att svenska par reste utomlands i syfte att adoptera ”under radarn”. Kvinnan i paret stoppade en kudde under tröjan, för att se gravid ut. Hon och hennes man gick in på ett BB, och kom senare ut med ett barn som de hade köpt av sjukhuspersonalen.

Granskningen handlade inte om huruvida det var bra eller dåligt att adoptera. Den handlade om brott i adoptionernas spår.
Syrligast var de mejl som förklarade att ”barnen fick det väl bättre i Sverige”. Som om det var okej att stjäla barn från fattiga kvinnor i fattiga länder, eftersom det var bättre att växa upp i Arboga än i Addis Abeba.

På ett stormöte för redaktionella DN-medarbetare [återkom en fråga] som ett eko: Kan ni inte skriva om hur det här drabbar adoptivföräldrarna?
Patrik funderade på vems perspektiv de såg granskningen ur.
Var det så att läsarna, och våra kollegor, inte kunde identifiera sig med människor från andra världsdelar? Det verkade som om deras medkänsla främst låg hos människor som liknade dem själva.

Förutom babyfarmerna [Sri Lanka], där gravida kvinnor satt inspärrade fram tills de födde och därefter fick lämna lokalerna tomhänta, var ”acting moms” ett problem. På 1970- och 1980-talen sa lagen att den biologiska mamman var tvungen att närvara vid överlämnandet till adoptivföräldrarna. Inhyrda skådespelerskor dök upp i rätten och lämnade över barnen.

Vad hade man för värdegrund om man tog emot sommarlovsbarn och sedan ansåg sig ha rätten att behålla dem? Det här handlade inte om internationell adoption, det var inte heller representativt för något av det vi granskade, men kanske sa det något om oss svenskar. Fanns det en nationell självbild som sa att barn alltid fick det bättre i Sverige, även om de hade föräldrar i sina hemländer?

Artikeln hade rubriken ”Här är systrarna Ingelstam, 2 år – en brun, en vit och en gul!” under bilden på tre av döttrarna. Reportern betonade det sensationella i mångfalden hemma hos familjen Ingelstam, med två adopterade barn och tre biologiska.
”Den ena brun, den andra snedögd och den tredje rågblond”, skrev reportern Gunilla Bergström […].

”Hur reparerar jag ett liv som har gått?” 💔

jag kan verkligen inte sluta gråta när jag läser den här boken. allt är så fruktansvärt och fel och mitt hjärta brister för de kidnappade barnen och deras biologiska familjer

"Alexander hade med sig en nyckelring han hade köpt i Temuco, med motiv av mapuchebefolkningens flagga. [...]
- Det är vad du och Juana är.
Jenny Käppe satt på andra sidan köksbordet och googlade på "mapuche symbol", "mapuche historia" och "mapuche culture". Hon tittade upp från telefonen.
- Det känns som jag levt i en lögn, en sjuk jävla lögn, hela mitt liv har varit en stor fet lögn."
Det är så jävla fruktansvärt