Anita’s Reviews > Adoptionerna: ett granskande reportage > Status Update

Sätter Sverige barnets bästa i främsta rummet?
På pappret, ja. […] Adoptionsakterna såg ordentliga ut, de svenska adoptionsföreningarna var godkända av staten.

Men rapporterna […] visade att Sverige visste vad som egentligen hade hänt.
Kanske var det som ett gammalt latinamerikanskt uttryck sa: ”Hacerse el sueco.”
Att vi gjorde oss svenska.
Att vi visste, men tittade bort.

Adoptionsverksamheten skulle handla om barn som sökte föräldrar, men kom mer att handla om föräldrar som sökte barn.

Pingströrelsens missionärer, som hade förmedlat Tina Edman Pinols adoption från Chile, ville inte låta sig intervjuas i tidningen.
En av dem var en äldre dam från Småland med snäll röst, som vi hade telefonkontakt med.
Den äldre damen tyckte inte att vi skulle fokusera på det negativa, och ville heller inte prata om det. Tina Edman Pinol hade ju, trots allt, fått det bättre här, ansåg hon.

Den svenska regeringen och andra västeuropeiska regeringar har varit naiva. Era statstjänstemän har litat på kinesiska statstjänstemäns förklaringar.
Professor Smolin […] menade […] att mottagarländerna hade missförstått konventionen, att det inte räckte att lägga ansvaret att utreda barnens bakgrund på ursprungslandet.
[…]
Sverige kan inte lägga ut sitt ansvar på Kina eller något annat land.

I ett ärende [Colombia], som nämndes specifikt, hade en mamma och hennes spädbarn blivit kidnappade. Mamman hade aldrig återfunnits, men efter några år hade mormodern fått information om att barnet befann sig i Sverige. När detta uppdagades valde Colombia att ogiltigförklara adoptionen, men det svenska tingsrättsbeslutet vägde tyngre. Barnet blev därmed kvar hos sina adoptivföräldrar.

Camilla längtade hem, till sin mamma, till sin hemby. […] ”Jag fick aldrig veta skälet till att vi tvingades lämna vår mamma. Vi var helt oförberedda. Vi fick bara bryta upp från vår tillvaro och plötsligt var vi i Sverige, ett helt nytt språk, en ny familj, en annan kultur. Allt var annorlunda.”

Tillsynsmyndigheten Nia varnade svenska ambassader för ett fenomen som kallades för ”kuddadoptioner”.
Det betydde att svenska par reste utomlands i syfte att adoptera ”under radarn”. Kvinnan i paret stoppade en kudde under tröjan, för att se gravid ut. Hon och hennes man gick in på ett BB, och kom senare ut med ett barn som de hade köpt av sjukhuspersonalen.

Granskningen handlade inte om huruvida det var bra eller dåligt att adoptera. Den handlade om brott i adoptionernas spår.
Syrligast var de mejl som förklarade att ”barnen fick det väl bättre i Sverige”. Som om det var okej att stjäla barn från fattiga kvinnor i fattiga länder, eftersom det var bättre att växa upp i Arboga än i Addis Abeba.

På ett stormöte för redaktionella DN-medarbetare [återkom en fråga] som ett eko: Kan ni inte skriva om hur det här drabbar adoptivföräldrarna?
Patrik funderade på vems perspektiv de såg granskningen ur.
Var det så att läsarna, och våra kollegor, inte kunde identifiera sig med människor från andra världsdelar? Det verkade som om deras medkänsla främst låg hos människor som liknade dem själva.

Förutom babyfarmerna [Sri Lanka], där gravida kvinnor satt inspärrade fram tills de födde och därefter fick lämna lokalerna tomhänta, var ”acting moms” ett problem. På 1970- och 1980-talen sa lagen att den biologiska mamman var tvungen att närvara vid överlämnandet till adoptivföräldrarna. Inhyrda skådespelerskor dök upp i rätten och lämnade över barnen.